Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: april 2020

Jag är egentligen inte så dysterkvistig men har liksom en oro i kroppen

26 söndag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

murviellängtan

Jag vet det ju redan. När jag låter förnuftet tala. Långsamt tar processen att ta in vad som väntar allt längre kliv mot acceptans, mot insikt och försiktiga planer på en helt annan sorts sommar än den jag vant mig vid. Ändlösa franska sommarveckor i sällskap med cikador, tornseglare, bysorl om kvällarna, många många timmar tillbringade nedsänkt i vatten i sällskap med vänner och familj.

Det goda livet och det priviligierade.

Drömskt och ändå alldeles på riktigt.

Självklart, tryggt och till synes evigt.

Maria och Kjell tittade till murvelhuset igår igen. Allt såg ut som vanligt. Med sig hade de en sekatör för att kunna forcera djungeln vid entrén. Bignonen får alltid spader så här års och murvelhuset förvandlas snabbt till ett törnrosaslott om ingen är där och ansar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tittar på nyheterna. En svensk reporter på en tom strand i Riccione i Italien pratar med en företrädare för turistbranschen. De för ett bekymrat samtal både om hur italienarna efter denna vår skall ha råd att semestra överhuvudtaget och hur landet skall klara sig utan de turisthorder som varje sommar flockas längs med de italienska stränderna. En liten strimma hopp försöker pressa sig fram men varken reporter eller företrädaren tror att det kan bli en någorlunda vanlig turistsäsong i år.

Jag lyssnar oroligt.

Samma verklighet gäller rimligen också för grannlandet i väst och det blir ytterligare grus i mitt egna vanligen så optimistiska planeringsmaskineri.

Inte bara påsksemestern drabbades; sommarsemester i murvelhuset blir en allt avlägsnare tanke. Nu har han dessutom sagt det i klartext, den evigt tålmodige Anders Tegnell: ”räkna inte med utlandssemester i sommar”.

Men om jag ändå vill klamra mig fast vid förhoppningen att vi skall kunna komma iväg på något sätt? Planer går an att ändå ha – sådana har gått om intet förr utan att det för den skull har blivit så mycket sämre men det här är trots allt väldigt annorlunda. Det är som att ha måst trycka på en gigantisk, obehaglig pausknapp och jomenvisst; det snörper tag i magtrakten och bränner till en kort stund bakom ögonlocken. Jag inser att den känslomässiga investering jag gjort i Murvelhuset vida överstiger den ekonomiska i betydelse. Behovet att få vara där är lika etablerat som någonsin ett aldrig så älskat lantställe från barndomen kan vara.

Så vi skall kontakta Alexandre och be honom ta tag i poolrenoveringen så att poolen är redo att dras igång med kort varsel. Vi behöver också få dit Bertrand och Benjamin och be dem titta till växtligheten under vår frånvaro. Det kan inte vänta längre. Om inte vi kan vara där själva i sommar, kanske några andra på plats ibland kan förbarma sig och njuta av trädgården i vårt ställe när restriktionerna lättar?

Plan B för vår del får bli sommar på Tjörn. Det är inte fy skam det heller och vi hade faktiskt planerat att åka hem ett par veckor tidigare än vanligt i år för att hinna med lite svensk sommar också.

img_7237
Picnic på bryggan med Sus, juni 2018
Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

Jag såg till och med fram emot det. Men det var innan det blev påtvingat. Jag tycker överhuvudtaget illa om att bli tvingad till saker. Jag sparkar reflexmässigt bakut då. Men vi har ju vår nya bod och jag traskar runt på vårt trädäck och funderar över förändringar, pillar i pallkragen, där förvånansvärt mycket av det som sattes där ifjol har överlevt den blåsiga västkustska vintern.

Bridal crown doftar himmelskt...
Bridal crown doftar himmelskt…
Fjolårs och nya investeringar...
Fjolårs och nya investeringar…

Dessutom har jag införskaffat lite nya kryddor och sallad på Dingle, där vi hade digitalt öppet hus igår, och upptäcker till min förvåning att jag lite motvilligt ser fram emot att kunna ha lite odlingar i år.
Jag brukar inte tycka att det är någon större idé, eftersom vi ändå inte är så mycket hemma om somrarna. Kanske att jag till och med kommer att nostalginjuta av min påtvingade västkustsommar? Det är ju trots allt ett semesterparadis dit många åker om somrarna när vi väljer att åka därifrån.

Snacka om ilandsproblem, egentligen!

Det kan ändå inte hjälpas.

Sommarhågen är murvielsk, inte västkustsk. Så har det blivit.

Jag tänker på svärmor Anna-Stina när hon de sista åren av sitt liv pratade om Tjörn och hur hon lämnat en del av sitt hjärta kvar där. Hon mindes sommardagar på båten med familjen, umgänget med alla vännerna, havsbaden, turerna till fiskaren i Klåva och dagen då de låste dörren till sin tjörnska sommarstuga för sista gången.
Hon visste att hon inte skulle få se det mer. Kraften fanns inte längre kvar att resa någonstans. Det var oändligt vemodigt att bevittna men också fint, för hon hade det ju med sig, intensivt levande och minnesstarkt.

Blir det inget Murviel i sommar har jag lovat mig själv att vara glad över hur fint det är på Tjörn och tänka på hur glad Anna-Stina var att få tillbringa sina somrar här. Jag skall påminna mig om att det faktiskt är en ynnest också det att få doppa kroppen i ett svalt hav

och kanske bränna sig på en och annan manet och att när den ljusa sommarkvällen blir väl så sval dra en filt runt axlarna, huttra lite men ändå njuta av att kvällen är smällvacker och att november ännu så länge är långt borta.

Susanna i kvällssol, augusti 2019

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Skärhamn vaknar

20 måndag Apr 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Darty, huset på ön, köksfläkt, l’hotte, les proches, murvelhuset, oro, Wanderlust

Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Där är de, några av dem, i Stockholm i april 2017. En knapp timme senare rådde totalt kaos i huvudstaden…

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Före ansningen…

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

img_1489
img_1490
img_1494
img_1493
img_1499
img_1498

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!

Meditation…

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

20 måndag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Påskhelg i nådens år 2020

13 måndag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

bod för kuddar, Coronastädning, murvelplaner, musinvasion, påsk på ön

img_1434
img_1437
img_1435

Det är en märklig påsk, det här. Inte bara har vi tvingats hålla oss på svensk mark, utan vi har dessutom tillbringat större delen av den utan familj och vänner på vår ö.

Vi eldar i kaminen och njuter av vårsolen om vartannat och därmed beter sig svensk april som svensk april brukar. Det är fint att det finns någon konstant kvar, gissar jag. Våren bryr sig inte om Corona. Den är här nu. Kläder åker av och på. Jag fryser och nockas av den plötsliga värmen från solen nästan samtidigt och går jag ut i solen utan solglasögon, ser jag stjärnor efter en stund.

Den ena surdegen efter den andra i vårt hus betas av. Jag har rensat i garderoben och flyttat hyllplan och klädstänger som hamnade fel när garderobsinredningen kom på plats för tre år sedan och som jag sedan inte riktigt hittat tid för att åtgärda. Eller lust, kanske. Jag har rensat ur hundens låda och omsorgsfullt tvättat och vikt hennes skotskrutiga ”jacka” och bandanan hon var iklädd på sitt passfoto.

Den lådstädningen har fått vänta av andra skäl än att det saknats tid och/eller lust. Nu finns lilla pälsundret Kerstin och  det hjälper mot vemodet som sätter in när Wildas slitna och inte helt rena koppel, borstar, reflexer och halsband till slut fått åka ner i soptunnan.

Jag hittade annat också under mina arkeologiska utgrävningar av de skräpiga lådorna under sittbänken i hallen…

🤬😡🤯😤😖

Åt de där förbannade gnagarna kan jag ägna en bra stund med svavelosande eder. Hur de hittar in till de mest omöjliga ställen begriper jag inte. Inte förstår jag heller hur de där pyttesmå djuren kan ställa till med så mycket oreda och till och med pulvrisera metallen runt värmeljusen de hittat. Gamla synder, den här gången men så himla roligt är det inte att ständigt hitta nya ställen där de varit när vi trott att vi täppt till åtminstone några av deras infartsvägar.

Ute på vårt trädäck har L färdigställt vår bod. Eller nästan iallafall. Och i varierande väderlek. April, som sagt.

img_1428
img_1429
img_1430
img_1439
img_1454

Blir himla skönt att slippa dynor och kuddar i vardagsrummet under sommarsäsongen. Det är ju där de för de mesta hamnar annars, när vädret inte beter sig som en vill att det skall göra om sommaren.

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader, augusti 2019…

Ikväll skall jag lyssna på Macron. Jag bävar en smula inför vad han skall säga. Envist försöker jag tänka att det skall bli en murvelsommar i år också och jag hittar prylar för utemiljön som jag tror att prinsarna skulle gilla. Som en gungsäng att placera i en paviljong, till exempel!

65629136-F0A6-46F3-AC2C-FDED8ACD9B05
Knyckte bilden från Hus&Hem 24 mars...
Knyckte bilden från Hus&Hem 24 mars…

Dit kan de släpa kuddar, täcken, elefanter, valar och apor för en stunds vila mellan simturerna i poolen.

I sommar, God willing and Macron permitting…

Eller senare, om det är så det måste bli.

Jag hoppas på det första.

Annandagen fick annars innebära ett par timmars socialisering med efterlängtade. På coronaavstånd, utan kramar och med idogt handtvättande däremellan. Det var otroligt välgörande.

Imorgon väntar jobb igen. Hemifrån framför skärmen. Beslut måste fattas denna vecka om hur vi skall göra med studentfirandet om en dryg månad. Tyvärr lutar det åt att det måste ställas in och det gör mig otroligt ledsen. Beslutet sitter långt inne. Det som skulle bli det första triumfatoriska firandet med den nygamla skolans första studenter får hitta en annan form.
Med största sannolikhet.

I augusti, kanske?

Tänk om det rentav blir alldeles fantastiskt, unikt och minnesvärt just för att vi tillsammans tagit oss igenom och förbi denna den mest surrealistiska av vårar? Vi får tänka till, helt enkelt. Det måste bli bra.

Tårfyllt farväl på gamla dingleskolans sista student

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Svensk skärtorsdag

09 torsdag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Coronatider, Fuskfjädrar, L'Hospitalet, La Clape, påsk på ön, påskapéro i vårvind

Påsk på ön inleds med en insmickrande solig skärtorsdag. Ris har befjädrats, lite pliktskyldigt, vuxligt påskgodis har tagits fram och gula stearinljus har fått ersätta de ikeavita.

Lite fint, kan jag tycka, samtidigt som det grämer mig en smula att jag förra året fraktade tillbaka tuppaduken till sitt franska ursprung, eftersom vi ändå aldrig firar påsk på hemmaplan.

En SKA aldrig säga aldrig.

Tydligen.

Årets första utomhusapéro har därför något försenat avnjutits iklädd tjock ylletröja till skydd mot den svala brisen från havet.

Jag är ändå glad att det var en bris och inte en narig blåst. Det var till och med nästan njutbart.

Och det röda i glaset?

Franskt, förstås. L’Hospitalet från La Clape. Nobelvinet från för några år sedan.

Lite jobb fick det bli också. En måste göra sig förtjänt av sin apéro. Redskapsbodens alla delar har packats upp och ligger nu räknade och redo för montering bakom huset. Den skall få husera dynor och kuddar till utemöblerna, tillsammans med några redskap för skötsel av våra små odlingar. Dessutom skall den få fungera som gräns mot grannen och som hinder för vovvar och småttingar med rymmarben. Jag planerar för många besök när viruseländet lugnat ner sig, nämligen.

img_1423
img_1422
img_1421

Imorrn sätter vi igång. Känns som en bra sysselsättning för att motverka hotande väggklättring.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Längtan och långrandig saknad

07 tisdag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

coronatankar, murviellängtan, saknad

Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.

En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.

L är inte lika pratsam.

Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.

Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.

Vi är olika, helt enkelt.

Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.

Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,

Detta bildspel kräver JavaScript.

till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan  åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.

Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;

Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.

I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.

img_1381
img_1382

Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!

Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.

Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.

Jag tycker om den.

Mycket.

Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.

I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,

8736E5D4-409B-401B-BB65-079881F3E79E
ACC05BC7-89F8-44B6-8251-CB15BB7F7B60

de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.

Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?

Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.

Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?

Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?

Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?

Jag vet förstås inte.

Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.

Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.

Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.

Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.

Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det

Detta bildspel kräver JavaScript.

medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?

I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Hejdå mars 2020 – du är inte välkommen tillbaka

01 onsdag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Coronatider, en ovanlig vår, karantän

Mitt – allas våra(?) – livs hittills märkligaste vårmånad läggs till handlingarna. Jag har stigit upp i vanlig tid minus den restid jag annars måste ta med i beräkningen. Dagens första möte har börjat klockan åtta i stort sett varje dag och sedan har det rullat på. Framemot fyratiden  stillnar det och jag tar tag i dagens mejlskörd, planerar för kommande dag och funderar över vad jag hunnit med och vad som eventuellt glömts bort. L har samma rutiner. Vi äter en sen frukost tillsammans och det är en trevlig nymodighet; en försmak kanske av hur vår pensionärstillvaro skulle kunna te sig. Förutom jobbtimmarna framför datorn, då.
Jag städar ur köket en låda i taget.
Jag sorterar pappershögarna som annars inte hinns med när resorna blir fler än vad som kanske är att rekommendera. Nu reser jag i stort sett ingenstans. Efter de senaste par veckornas inledande rastlöshet börjar jag vänja mig och kanske att jag till och med förmår vila lite i det. Jag hinner ikapp med livet på ön som annars är det som mest får stryka på foten.
Så blir det till slut så att den där redskapsboden jag funderat på att skaffa i några år ligger i en levererad packe på vår parkering utanför huset.

Många otympliga kilon att bära upp för trapporna…

Jag har långtgående planer på att snickra ihop den själv. Något sådant har jag aldrig gjort förut, så det går säkert bra; var det inte så hon sa, Pippi Långstrump?

Efter en jobbdag med blicken gång på gång glidande mot en dammig fönsterkarm, tar jag så fram en fransk wipe, dammar av och fyller köket med en doft av fransk såpa.

På lördag skulle jag egentligen ha flugit ner till Murviel. Firat sedvanlig påsk. Tagit första doppet i säsongsöppnad, gnistrande ren pool.

Av det blir inget, förstås. Jag får nöja mig med bilderna grannarna H skickade från huset igår. De offrade några av sina värdefulla minuter i frihet på att titta till vårt murvelhus. Allt är sig likt;

Ingen har varit där och ruckat på handdukarna jag lagt över de öppna hyllplanen som skydd för dammet, ingen har klivit över mattor som därmed halkat på sned och ingen har suttit i möblerna som också de fått skynken över sig till skydd mot dammet, som har den fula ovanan att leta sig in genom de gamla fönstren mot gatan.

Mitt på golvet ligger draghunden kvar dit jag sparkade undan den när jag stängde voleterna mot trädgården.

Draghunden, som tovades fram en varm sommardag i murvelträdgården för ganska många år sedan redan och som gjordes med älskade Wilda som modell;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wilda morrade när hon konfronterades med sin avbild. Jag tror hon blev förolämpad för särskilt likt blev det ju inte.

Med bilderna kommer murvelhuset nära igen och det är välgörande. Huset väntar på oss. Huset finns kvar. Jag tänker hoppas på en sommar som förmår vara åtminstone nästan som vanligt. Med glada barn i poolen och gemytligt sorl i sammetsnatten.

Skratt och avlägsen musik när jag dröjer mig kvar på terrassen efter att vännerna gått hem och L gått och lagt sig. Ofta med ett nytt blogginlägg på skärmen som trygg återkoppling på dagen.

Prinsar vid frukostbordet medan cikadorna blir allt mer högljudda i takt med att dagen rusar mot middagshetta;

3002F530-CC5B-4F65-851C-5F9D6622E172
img_3902

Fingeravtryck från glasskladdiga små händer och hela havet stormar bland soffkuddar och ditsläpade täcken.

Semesterlivet som pösande stolt mormor.

Ingenting kan tas för givet. Jag vet. Men det är fint att med jämna mellanrum få inbilla sig att somrarna är oändliga, att de är många och att de alltid kommer att se likadana ut, bara jag bestämmer mig för det.
Snart, snart skall vi öppna murvelhuset mot en ny säsong, något försenat men i övrigt med samma mall, samma innehåll, samma älsklingar. Om jag har någonting som helst att säga till om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 279 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
april 2020
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  
« Mar   Maj »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: