Påsk på ön inleds med en insmickrande solig skärtorsdag. Ris har befjädrats, lite pliktskyldigt, vuxligt påskgodis har tagits fram och gula stearinljus har fått ersätta de ikeavita.

Lite fint, kan jag tycka, samtidigt som det grämer mig en smula att jag förra året fraktade tillbaka tuppaduken till sitt franska ursprung, eftersom vi ändå aldrig firar påsk på hemmaplan.

En SKA aldrig säga aldrig.

Tydligen.

Årets första utomhusapéro har därför något försenat avnjutits iklädd tjock ylletröja till skydd mot den svala brisen från havet.

Jag är ändå glad att det var en bris och inte en narig blåst. Det var till och med nästan njutbart.

Och det röda i glaset?

Franskt, förstås. L’Hospitalet från La Clape. Nobelvinet från för några år sedan.

Lite jobb fick det bli också. En måste göra sig förtjänt av sin apéro. Redskapsbodens alla delar har packats upp och ligger nu räknade och redo för montering bakom huset. Den skall få husera dynor och kuddar till utemöblerna, tillsammans med några redskap för skötsel av våra små odlingar. Dessutom skall den få fungera som gräns mot grannen och som hinder för vovvar och småttingar med rymmarben. Jag planerar för många besök när viruseländet lugnat ner sig, nämligen.

Imorrn sätter vi igång. Känns som en bra sysselsättning för att motverka hotande väggklättring.