Månadsarkiv: augusti 2017

Never a dull moment…

31 torsdag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tråkigt har jag inte. Inte överhuvudtaget. Vår lilla naturbruksskola har tagit fart, eleverna är på plats och jag hör pärlande skratt i korridorerna när de hittar varandra och knyter nya vänskapsband. Ryktet säger dessutom att romantiken spirar. Det är riktigt fint, alltihop.

Korvgrill första kvällen på internatet

Jag håller mig sysselsatt och försöker få mina två (och ett halvt) uppdrag på plats utan att krocka med varandra och hittills verkar det fungera, även om det inte blir så många pauser under en arbetsdag. Det är mycket grufs. Mycket som skall bockas av från min att-göra-lista.

Så mitt i terminsstart och arbetstoppar ställs det till med bröllop! Bertils mamma och pappa gifte sig och Bertil själv tågade in i kyrkan med sin moster vid ena handen och en nyfunnen pinne i den andra…

Trofé i vänsterhanden…
… och mostern i den högra!
Väntar på brudparet…
… och Bröllop i Solna!
Tagen av stundens allvar…
Johanna och Gustaf!

Porschen parkerade han på en psalmbok medan han tog hand om sina päron…

Det var precis så vackert och känslosamt som jag hade tänkt mig. Min äldsta, fina, kloka stod bredvid pojken hon träffade redan på gymnasiet och de såg så lyckliga ut tillsammans.

Känslor är tunga grejer. Jag har resten av veckan insett hur mycket det tar på krafterna att få uppleva milstolpar av sådant vackert slag och nu är jag trött. Sliten, rent av. Hade nog behövt några dagar att bara smälta alltihop men så fungerar det ju inte. Plikten kallar, liksom.

Men det gör ingenting. Det är spännande, kittlande och aningens nervöst att dra igång inte bara ett, utan två projekt samtidigt. Planen var ju annars att jag skulle dra ner en smula på jobbengagemanget men det har istället blivit precis tvärtom. Det gör ingenting det heller. Jag mår bra så. Och både den lilla skatten i Solna och må-bra-stället i Murviel får plats och när jag inte är på det ena eller andra favoritstället, andas jag havsluft ute på vår västkustska ö.

Det är fint.

Det är nu.

Det räcker så.

För fyra veckor sedan lämnade jag Murviel. Jag lämnade sammetslena kvällar, frustande middagsvärme och intensivt umgänge med en hel hoper favoriter. Det känns som nyss och väldigt länge sedan på en och samma gång, medan minnet av solen på skinnet bleknar alltmer. En gång har jag suttit på vår västkustska terrass sedan vi kom hem. Inte för att det inte funnits soliga stunder; det är bara lite svårare att pricka in de där stunderna på våra svenska breddgrader. De är liksom inte lika självklara. Jag kommer inte hem från jobbet, häller upp ett glas immande rosé och njuter av kvällen al fresco och tar det för givet.

När det sker – om det sker – ser jag mig liksom yrvaket omkring och hinner tänka att det nog är bra ljuvligt med svensk sensommar ändå. Fast det är innan solen försvinner bakom klipporna vid grannens hus och tar med sig sin livgivande värme och lämnar mig huttrande i vinden från havet.

Så är det ytterst sällan i Murviel. Där kommer istället kvällens ljumma svalka som något välkommet; en andningspaus från hettan, en tystnad tillsammans med den sammetsmjuka natten, som känns både trygg och lite skrämmande på samma gång.

Två höstresor är bokade. En i september och en i oktober. Noga inplanerade för att passa med mitt jobbschema och med turerna till den lilla solnaskatten. Med sådant vid horisonten kan jag till och med drista mig till att njuta av västkustregn på tvären.

 

Instruktioner, seglatser och murvellängt

19 lördag Aug 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Så landade den i lådan, till slut; Murvelhusets nya instruktionsbok.

Den tog sin rundliga tid att få klar, inte för att den författats med några större litterära eller konstnärliga ambitioner, eller för att den ägnats tidskrävande, omständliga revisioner. Istället har den sinkats av strulande teknik och långsamt såväl franskt som svenskt nät.

Fast den behövs, har jag varit medveten om nu ett tag, eftersom ett gammalt hus äger sina små egenheter, faror och finurligheter. Den gamla instruktionsboken hade hunnit bli inaktuell. Farorna som beskrivs i den har till största delen åtgärdats, medan vi successivt blivit varse andra.

Så inser jag när jag bläddrar i den att jag ändå inte fått med allt som en något mer ovan murvelturist snubblar på.
Jag borde förstås ha berättat om fönsterluckorna och hur de bäst skall förstås; att du stänger ute solen med hjälp av dem och att de även behöver stängas vid skyfall, eftersom de gamla fönstren då inte riktigt står pall, och vatten sipprar in i de små glipor som finns där fönstren möter bågarna. Du ser inte gliporna med blotta ögat. Men du ser de små pölarna på golvet när regnet dragit vidare och du öppnar luckorna mot den regnfriska luften.

Och visst hade det varit lite snitsigt att berätta att ytterdörrens nyckel skall vridas två varv, att gästerna inte behöver bära kökspryttlar fram och tillbaka till poolområdet, eftersom nästan allt du behöver finns i poolhuset och att det finns en Sodastream för bubblande vatten! Liksom att informera om koden till hänglåset på grinden. Utan den, ingen access till den trolska trädgården!

Nåväl. Att jag drabbas av total och svår längtan tillbaka till Murviel när jag bläddrar i mitt alster, behöver kanske inte nämnas, trots att Tjörn lockar med seglartävling idag, och trots att vädergudarna bjuder på ett skådespel av sällan skådat slag. Blixtsnabba omslag mellan strålande sol och glittrande hav till blygråa himlar, mullrande åska och blixtar som skär genom det gråa, gör att vi inte som planerat intagit första parkett för att betrakta skådespelet ute på redden.

Det är troligt att flera av deltagarna valt att bryta, eftersom antalet båtar vi ser i det lilla gatt som utgör vår havsutsikt är betydligt färre än tidigare år. Vem vill befinna sig med hissade segel på öppet hav när åskan går, liksom?

Medan jag sitter här bakom treglasfönstren och betraktar väderfenomenen plingar det infernaliskt och tätt i min telefon. Det är Maison Vieussan som gör sig påmint med en inbjudan till konsert i oktober.

Klicka på bilden för mer info om evenemanget!

Nu hampar det sig så lyckligt att jag råkar vara på plats just då, så apéro och konsert får det bli! Fina grejer, sånt!

När Minou fyllde fyra och hade poolparty

08 tisdag Aug 2017

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så ohemult nöjd är jag över att vi nu äntligen inte bara fått fiber draget, utan också till slut fått den irrande routern att hitta hem, att jag i pur eufori tankat över löjliga mängder bilder in i bloggens mediabibliotek. Vi är tillbaka på vår västkustska ö och jag har hunnit ha inte bara en folkilsken helg med strumpor på de frusna tårna, utan har också avverkat två hela arbetsdagar.

Ilskan har hunnit rinna av mig och min numera äkta hälft lade inte benen på ryggen för att undkomma mitt fräsande munläders kraftiga vinddrag. Det kan vara så att det i byarna uppnådde orkanstyrka och det kan också hända att han råkade hamna ivägen, trots att vindarna inte hade en tydlig riktning. Jag längtade bara tillbaka till Murviel. Till värmen. Till alla dem som förgyllt min tillvaro under några intensiva sommarveckor.

Nu är sommarsäsongen i allt väsentligt ett avslutat kapitel och det är vemodigt. Jag fick den längsta sammanhängande vistelsen där på flera år och jag hann liksom vänja mig. Och nu, med sommarbilder fladdrande in på bloggen i en rasande fart,  är jag där igen, intensivt i tanken.

Jag ser ett rufsigt litet gingerhuvud en tidig morgon i murvelhuset,

runt henne står vi och sjunger och de små händerna sliter i papper och paketsnören. Det rufsiga lilla huvudet tillhör Minou, en av sommarens yngre gäster, och dagen är hennes fyraårsdag.

Vi ställde till med poolparty med några favoriter i repris från fjolårets barnbarnsapéro.

2017…
Intensivt umgänge ända in i augusti

De vuxna fick också sitt lystmäte…

Dagen var varm och en stor del av den tillbringades som så många gånger tidigare i poolen.

Lilla B har ännu inte riktigt insett tjusningen med sådan blötläggning, utan uppsökte skugga i närheten av godsakerna istället.

Fast plask på bassängkanten, det går bra!

Idag ringde han till mig på FaceTime, undrade om jag kommer snart och konstaterade glatt att jag åkte bil (eller iallafall satt i en). Det där allra vackraste av små ansikten som dyker upp på skärmen när jag trycker på svara-knappen får det att spritta i varje fiber i min kropp och ingen förmår jaga bort stress och irritation som Lilla B. Av helgens mentala åskmoln ovanför mitt huvud finns därmed ingenting kvar.

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och…
…helt utan drällande badleksaker.
augusti 2017

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

När det är dags för en ny instruktionsbok

02 onsdag Aug 2017

Posted by in distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer saker i murvelhuset
Det har länge varit dags för en tredje upplaga av murvelhusets instruktionsbok,

Gamla upplagan från 2012…

och nu är den snart klar. Förslagen på utflyktsmål är efter sex säsonger betydligt fler än i den tidiga upplagan, restaurangtipsen har fått ett eget uppslag och det vi varnade för sommaren 2012 är faror som nu till största delen är undanröjda.
Stentrappan inne i huset har fått räcken,

Inaktuella varningar för obefintliga eller vingliga räcken

den smala trappavsatsen utanför köket har bytts ut mot en rejäl altan med barnsäkra räcken och låsbara grindar,

Före…
under…
och efter

och runt poolen hindrar numera staket med lika barnsäkra trycken de minsta från att i ett obevakat ögonblick smita in och trilla ner i det turkosa.

De hala plattorna vid poolen har täckts med en halksäker matta och det finns flera skuggiga platser undan den fantastiska, men ack så lömska solen.

Före…
…efter

Inte behöver heller gästerna bekymra sig om toaflottörer som kalkar igen eller köksmaskiner som trilskas, eftersom allt inkommande vatten mjukgörs i två adoussiseurer.

Inaktuell information i instruktionsboken…

Inget mer krångel med kalkkrånglande flottörer…

Poolen värms numera upp när det behövs,

huset kyls – eller värms! – av en ny klimatanläggning och nya förvaringssystem håller bättre ordning på prylarna.

Det är nyttigt att jobba fram den där nya upplagan. Jag inser att vi ändå åstadkommit en hel del under åren här. Det har främst handlat om att göra vårt sommarparadis säkrare och mer praktiskt, medan finliret har fått vänta.

Nu är det därför dags för köket. Vi har lappat och lagat utan att någonsin bli nöjda och det har fortsatt att vara trångt och tungjobbat. Vi är nästan alltid många här och det krävs resurser av helt andra slag för att det skall vara lustfyllt att arbeta i det lappade köket. Tänk sådan tur då att en har en fantastisk dotter som jobbat som köksplanerare på IKEA. Hon har ritat, lyssnat, själv testat, ritat om och lyssnat igen och till slut har vi vad vi tror är en hållbar plan. Jag har förstås själv hunnit tänka några varv genom åren och vet vad jag vill ha. Jag – eller snarare vi – vet också vad vi inte vill ha.

Det blir ingen stor, vräkig, lyxig spis, till exempel. En sådan tar för mycket plats och vi skulle behöva offra för mycket bänkyta för att få plats med en sådan pjäs.

Ett hörnkylskåp får det bli istället för det skafferi jag velat ha sedan jag första gången började längta efter ett liv i hus när barnen var små. Det kostar en rejäl slant men kommer att förenkla förvaringslivet högst väsentligt.

Smidig, enkel och rymlig sopsortering skall vi också ha istället för stökiga kassar invid ytterdörren. Och en liten vinkyl. Men ingen inbyggd espressomaskin och bara en liten fryslåda till glassen och kylklamparna. Öppna vägghyllor istället för väggskåp, eftersom ingen vägg är rak, och en annan plats för matbordet än nu. Just den lilla inredningsdetaljen föreslog min syster när hon var här för snart fem år sedan. Då skakade jag på huvudet men nu ser jag vad hon menade och det blir bra.

Inte fort och fel utan oändligt långsamt men förhoppningsvis alldeles rätt. Till nästa sommar skall köket helst vara klart och jag vill göra en del av det själv tillsammans med min kökssmarta dotter. Om hon hinner. Om jag hinner. Om vi hinner samtidigt.

Tankarna har fått fritt spelrum. Jag är ensam i huset för första gången sedan jag kom ner i slutet på juni. Jag tvättar, plockar, röjer, städar och ser. Ser allt det där jag vill göra och kanske borde ha gjort redan. Men sommaren har fyllt huset med människor jag tycker om och andra saker har varit så oändligt mycket viktigare än husfix och renoveringar. Det är en hel vecka sedan lilla B åkte hem och mina gamla kolleger, som varit här den senaste veckan, är tillbaka i Sverige igen. Jag har tryckt i mig lite för mycket av den turkiska pepparn som lämnades kvar och väntar på att tvättmaskinen skall ha centrifugerat klart så att jag kan ta med nästa omgång till den nya snitsiga torkvindan.

Ett klitet knyck i snöret, så åker den upp och drar tillbaka sagda snöre…
… och när den skall ner igen är det lika smidigt och linorna skyddas från smuts. Perfekt!

Imorgon är en ny dag med tidig revelj och några timmars arbete innan jag kan murvla mig en sista vända. Sommarsäsongen 2017 är snart över också för min del och vemodet riskerar att parkera sig om det inte vore för allt det som är sverigehemma, hemtamt, fint och nödvändigt.