…är bäst. Åtminstone när den är som bäst.

Midsommarafton var som sig bör kall, om än inte regnig, där vi befann oss. Men till någon utomhusvistelse lockade den inte.

Annat är det idag. En ljuvlig – och lång! – frukost under parasollet på husets framsida fortsatte med rosé i eftermiddagssolen efter att huset städats och terrassen rensats från allehanda bråte som samlats där de senaste veckorna.

Det är märkligt, det där, hur det stökar till sig medan livet fortgår i turbofart och dagarna på ön blir försvinnande få. Fast det är lätt att få det fint igen och jag är lika lycklig över huset på ön som jag är över murvelhuset. Båda är lika betydelsefulla, har jag insett.

Huset på ön är havsbris, måsskrik, sommargäster i hamnen, lördagskorsord och sill från klädesholmen,

medan murvelhuset är frustande värme, cikadesång, poolbad och intensivt umgänge.

Att ha tillgång till bägge är en ynnest långt bortom vad jag någonsin trott att jag skulle ha tillgång till och det blir allt viktigare att få dela med sig. För att det skall kännas rättvisare och för att det faktiskt inte går att bara stänga in sig bakom en barnsäker terrassgrind på ön, eller bakom en rostig motsvarighet i Murviel. Det gör mig lika glad att tänka på att andra njuter där, som att jag får göra det själv. Och jo, så är det faktiskt, trots att jag ser att ett sådant påstående riskerar att framstå som onödigt präktigt när jag ser det i skrift.

Det har midsommarfestats i Murviel. På tjugofemåringars vis. Jag tror att de har det finfint. Samtidigt har stenläggningen och den nya lilla trappan nästan färdigställts och det är hur fint som helst det också.

Lite småfix återstår men det får dröja tills jag är på plats.

Om en dryg vecka är det dags.

Det känns lagom.

Det skall bli varmt på ön de närmaste dagarna, sägs det, och då är det makalöst fint.

Jag skall både jobba och vara ledig, så tid för njutning lär det bli.

Nu drar jag mig inåt, för kvällen börjar bli väl så sval. Typiskt svenskt sommarväder, alltså. Ljuvligt ena stunden och så insikten att stunden i utemöbeln bör avbrytas och kroppen förflyttas in i värmen. En blandning av både förundran över ljuvligheten och besvikelse över att den inte varar efter att solen försvunnit i moln eller bakom grannens knalle.

De ljumma kvällarna får vänta tills jag är tillbaka i Murviel. Efter dem längtar jag alldeles ohemult mycket, alldeles oavsett hur skönt det är att dagtid få njuta av solen i svalkande havsbris på ön.