Tag Archives: Tjörn

Att älska lilla B

26 söndag Feb 2017

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

img_7418

Jag har lämnat ett snögloppigt Stockholm, sett solen bryta igenom molnen över Vättern och styrt in i västkustsk dimma idag. Bokstavligt talat, inte bildligt. Eller kanske lite bildligt också, eftersom det var högst motvilligt som jag lämnade mitt soliga lilla barnbarnstroll kvar i radhuset med sina päron.

I bilen satt jag och tänkte på lilla B. På hur han nynnar. Hur han tittar pillimariskt på sin mormor under morgonrufsig lugg. Hur dörren till mitt rum flyger upp på morgonen, efter att jag legat och lyssnat en stund på när B pladdrar med elefanten, glad som en lärka, pigg som en mört. Så står han och tittar på mig en stund med smilband upp till örsnibbarna innan han springer vidare för att titta till päronen. Imorse hann det rent av bli lite beslutsångest innan lilla B kom på den lysande idén att lämna elefanten hos pappan medan han tog med sig mamman och kröp ner hos mormorn.

img_7433

Alla fick mysa. Alla var nöjda. Lilla B är noga med att sprida sina gracer.

Han har sjungit för mig och applåderat när jag sjungit. Vi har lyssnat på vacker musik, läst böcker och tittat på Modern Family på Netflix. Lilla B är glädje. Lilla B är allt som är vackert.

I Stockholm är för tillfället också alla mina tre barn samtidigt och det var märkligt att åka därifrån den här gången. Kluvet och rentav svårt. Älskar dem alla så galet mycket.

Men hemma på ön väntade älskade L och lilla jycken, som sprang ärevarv när jag kom. Kärleken till den lilla pälsen är tämligen okomplicerad den också. Fast av annat slag, förstås.

Det får handla om kärlek hela blogginlägget ut idag. Med risk för att det blir en smula känslosamt. Jag är uppfylld av det, nämligen. På ett nästan hudlöst vis. Just idag.

Om bara en vecka åker jag till våren. Till Murviel. Till den älskade trädgården. Till Huset. Till mitt Happy Place. Kärlek, of sorts, igen.

Då blir det desto sydfranskare rapportering på bloggen. Och kanske en förinvigning av årets säsong med apéro i trädgården (om vädret tillåter) för hugade på plats.

Framdukat...

Mars 2016

Skall jag tänka på under morgondagens bilfärd fram och tillbaka i dimman på E6:an.

Hösten har kommit till ön

02 söndag Okt 2016

Posted by in Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… och till Alingsås, där jag i fredags fick vara med om den magnifika invigningen av Ljus i Alingsås.

Dansare i blått sken väntar på att få göra entré.

Dansare i blått sken väntar på att få göra entré.

Min skola för i höst har hjälpt till med arrangemanget på olika sätt, så det var inte så svårt att offra en fredagskväll för att få se vad de lyckats åstadkomma. Men hemfärden genom kompakt höstmörker och kraftiga regnskurar på tvären hade jag gärna varit utan. Nu är det höst. Nämligen. På riktigt, trots ännu så länge ganska humana temperaturer för att vara Sverige. Mina tidiga morgonfärder till jobbet förra veckan påminde mig ordentligt om vad som ligger framför mig de närmaste veckorna.

Jag är måttligt road av detta oundvikliga faktum och hade jag kunnat, hade jag nu utan dröjsmål letat mig söderut för en längre sejour i Murviel. Kanske att jag hade bokat hemresan lagom för att njuta av svensk mysadvent; ingen annanstans nås samma magiska myshöjder i just advent. Jag sneglar i hemlighet längtansfullt mot pyntet som står undanstuvat i vårt alltmer välordnade förråd i källaren. Ett drygt år efter flytten till ön är de största renoveringsbestyren äntligen avklarade och vi kan börja fokusera på finliret istället.

Det lilla huset tronar nu stolt som värsta tuppen på höjden alldeles nära havet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har fått ny färg och all möjlig omsorg för att kunna stå emot alla de stormar och hårt väder som obönhörligen väntar på att få ruska om det. Jag behöver inte längre kasta oroliga blickar mot takpannor utan nödvändig förankring där plåtlisten ovanför vindskivorna bitvis slitit sig loss under någon av alla tidigare stormar. Vi kan också tryggt luta oss tillbaka, förvissade om att de murkna brädlapparna på husets mest utsatta del är utbytta mot kärnfriska, nymålade och motståndskraftiga diton.

Innan det blir alldeles vinter, skall vi försöka få till en ny utetrappa och tak över källardörren. Att vara dörr in till vår tvättstuga är nämligen ingen lätt uppgift:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den nya skall slippa gå samma öde till mötes och taket som den skall få som skydd skall samtidigt bli en balkong i södersol.

Men i allt väsentligt blir det ett lugnare år vad gäller renoveringar nu. De stora orosmomenten både här och i Murviel är omhändertagna och plånboken skall få lite välbehövlig vila. Tack lägenheten på sjätte våningen, säger både murvelhus och huset på ön; förtjänsten på försäljningen av den kom väl till pass!

Bokslut över resan hem

22 fredag Jul 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Syrsorna spelar och det sommarblå halvmörkret sänker sig över Skärhamn. Min tjörnska bloggplats under nya paviljongen är äntligen så där somrigt härlig som jag hade föreställt mig den när den kom på plats i snålblåsten för en månad sedan.

image

Det är helt vindstilla och alldeles tyst. Förutom syrsorna då. Fast de är betydligt beskedligare än de energiska cikadorna i Murviel, förstås. Det är så skönt att vara hemma efter fyra tämligen gräsliga dagar på bilköande fot. Bara en sån sak; att jag trots motviljan att behöva lämna Murviel, ändå nästan lite nyförälskat upptäcker att det tjörnska vistet också har blivit hemma och tryggt.

Svensk sommar när den beter sig som en sommar borde, är faktiskt precis lika härlig som en sydfransk, fast annorlunda. Om det inte vore för alla de där dagarna genom åren då svensksommaren fått mig att misströsta, så skulle Murviel få känna av konkurrensen, minsann.

Stockholm, som varit mitt hem i 34 år känns alldeles undanskuffad. Återvänder jag dit, tro? Kanske, kanske inte. I någon form, alldeles säkert, men som permanent vistelseort helst inte. Jag kan ju faktiskt bestämma det själv och just det känns som en alldeles särskild ynnest.

Tjörn och Murviel. Både och. Inte antingen eller.

Hur gick det till? När hände det?

Den galna tröttheten från igår är som bortblåst och jag är lugn. Alldeles lugn. Lika lugn som sammetsnatten som sveper sig omkring mig. Madame Wanderlust vill inte åka någonstans alls just nu.

Och det är en hel vecka tills jag åker till Murviel igen. Eoner av tid att njuta tjörnsommaren. Fast då flyger jag. Bilen får pusta ut här hemma. Liksom hunden.

Lyckliga, lilla fina hunden, som litar så blint på mig att hon tålmodigt hänger med på alla mina strapatser utan att knysta.

Hon vet precis hur det går till. Finner sig, fogar sig och fyller mig med en kärlek jag inte trodde var möjlig att känna för ett litet djur, hur burrigt sött det än är. Och Wilda är söt. Jättesöt, faktiskt, men där finns något annat som drar i min hjärterot. Ett slags oändlig visdom i de mörka iakttagande ögonen. En värdighet som är alldeles väldigt påtaglig. La Dame.