… satt jag med den här vyn framför ögonen och frös.

Skärhamn igår

Det var sommar, sol, vackert och semester.

Och blåsigt.

Jag frös.

Det var en sådan där semester då värmen inte riktigt ville infinna sig och jag misströstade, såg hösten hägra och hängde visst en smula läpp över att inte ens junivistelsen i Barcelona hade bjudit på värme.

Jag saknade mina gamla arbetskamrater efter ett år på ett nytt jobb som inte blivit som jag tänkt mig och jag drömde mig bort. Googlade franska gites och chambres d’hôtes och fantiserade om en annan karriär långt bort från mörka vintrar och bortregnade somrar. Jag hittade stora slott för en spottstyver och gigantiska vinbondehus  till priser som skvallrade om en köparens marknad.

Som tur var sansade jag mig och insåg att även om jag gillar nytvättade lakan som fladdrar i vinden och doften av såpaskurade golv, så kanske jag ändå inte riktigt är sinnebilden av en hårt arbetande B&B-ägare. Men där framför skärmen fångades ögat av det ena mer lagoma stenhuset efter det andra och på en mäklarsida med ett svenskklingande namn hittade jag huset i favoritbyn. Sedan gick det i en rasande fart. Tiden var alldeles uppenbart mogen. Inte för en sekund har vi ångrat att vi vågade språnget och blev med franskt hus.

Det är så många aspekter av den franska tillvaron som blivit så bra. Att vi till exempel skulle få så många nya och nära vänner var alldeles otippat. Utan dem hade det blivit både krångligare och tråkigare. Igår for vi på utflykt till murvelgrannar i deras svenska sommarviste utanför Lysekil:

Vi tog en stilla promenad i slösande majsol och konstaterade att havsutsikt kan en också behöva en dos av med jämna mellanrum, hur fint det än är med vinfält runt en älskad by.

Lilla huset på Tjörn har fått klara sig själv lite väl länge nu, utkonkurrerat som det blivit av det där förföriska sydfranska klimatet. Nu när vi är här för några ynkliga dagar inser vi att det ändå är bra synd, att det har sin självklara charm det med. Hur vi skall få tid att vara också här, det vete dock sjutton. Dra ner på utgifterna och jobba lite mindre, kanske?

Vi får ruva lite på det, så kanske även det får sin lösning förr än vi anar?

Imorgon bilar vi upp till Stockholm igen, via brunch-date hos älskade S & E.

Alla timmarna tillbringade på altanen med havet i ögonvrån tar jag med mig.

Sen frukost i solen

Wildas gamla hoods revisited

Med ylle i knäet…

Ljuvligt, soligt, en lagom bris och inte kallt alls. Som att huset försöker berätta för mig att det minsann är skönt här också. Åtminstone ibland.