Taggar

, ,

För en vecka sedan satt vi tillsammans med nyanlända gäster vid den upplysta poolen och njöt av languedockvällen. Tidigt på fredagsmorgonen gav jag mig sedan iväg på en av de jobbigare bilresorna upp genom Europa hittills. Vår gamla hunddam fick högsta prioritet och det mesta gick ut på att hålla henne undan den obarmhärtiga hettan så mycket som möjligt. Efter en sådan bilresa hade det naturligtvis varit skönt att slippa bilkörning ett tag men så vist har jag nu inte ordnat det för mig. Istället skall jag de närmaste veckorna pendla på tvärsen över Sverige mellan Stockholm och Tjörn för att avsluta ett jobb och dra igång ett annat, samtidigt som sjätte våningen skall packas ihop och överlämnas till en sångfågel med familj.

I mitten av september skall alla bitar ha ramlat på plats och vår nya svenska bas ett tag framöver kommer att vara långt ifrån Stockholm, där jag bott de senaste 34 åren av mitt liv. Även om tanken är att vi skall tillbaka, så slår det mig att kanske gick det lite väl fort nu? Har jag verkligen tänkt igenom hur det här kommer att bli?

Att kliva ut genom ytterdörren och ut på trädäcket som jag gjorde imorse, med ett vindstilla hav, augustidagg i gräset och en nymornad sol som jobbar hårt på att värma upp den nattsvala luften, fick mig att jubla lite inombords. Det slår hissturen ner garaget och in i bilen utan att ha stuckit näsan utanför dörren med hästlängder, hur praktiskt det än är med bilen bara ett hissknapptryck bort.

Jag byter det här

Oleandern på plats

mot det här

Sen frukost i solen

och väljer att bortse från att det kommer en november när en torr bil i ett varmt garage är höjden av lyx. För jag trivs nog bäst på backen, trots allt.

Men.

Utan närhet till den här lille pilten

Får upp värmen efter ett kvällsdopp i plaskdammen

Får upp värmen efter ett kvällsdopp i plaskdammen

blir det inte så särskilt kul, hur insmickrande än havet blänker i farvattnet nedanför tjörnhuset.

När ostindiefararen siktades utanför badplatsen...

När ostindiefararen siktades utanför badplatsen…

Denna vår senaste manöver är tänkt att fungera som ett steg närmare Murviel men också ett steg närmare ett mindre hetsigt jobbliv och som förhoppningsvis så småningom skall innebära mer tid för det som är viktigt här och nu. Det kan faktiskt inte bara sättas på vänt i hopp om att en lugnare lunk helt mirakulöst skall infinna sig. För att det skall ske, måste mått och steg tas.

Ensam i huset på den tysta gatan på Tjörn och när en mild variant av panik sätter in, påminner jag mig om varför jag är här. Att framtiden visserligen inte är huggen i sten men att jag iallafall vet vad jag vill. Jag bestämmer mig för att det får vara en bra början.