Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Sommarlov på ön

01 onsdag Jul 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

… blev det alltså istället för poolhäng i Murviel. Bertil verkar dock tycka att det går alldeles utmärkt. Han gör lekland av det stora trädäcket som omger huset. Hängmatteställningen blir en klätterställning.

Jordgubbarna i pallkragen är slut; de flesta av plantorna råkade visst följa med också…

Det är kul att springa runt huset, plinga på dörren, springa igenom och ut genom terrassdörren, hoppa i den iskalla plaskpoolen med kläderna på och däremellan krypa in under täcket för en stunds mys med elefanten.

Mer än så behövs inte.

Det är äventyrligt, kreativt och fullt av barndom

Och det är full rulle från klockan sex på morgonen tills unge herrn slocknar vid åttasnåret på kvällen.

Han är lycklig och sprallig och vill inte gå in.

Att det under de senaste par dagarna hunnit komma rejäla störtskurar bekommer honom inte; att stänga dörren mot regnet är inte att tänka på. Och solen kommer ju tillbaka och då torkar allt igen.

Nu är det riktig sommar. Den svenska varianten.

Härlig den också.

Planerade båtturer och andra utflykter har fått ställas in på grund av det opålitliga vädret men sådant hittepå handlar nog mer om en mormors önskan om att hjälpa till att skapa härliga sommarminnen för den älskade lilla skatten än om ett faktiskt behov hos den sprudlande energiske. Bertil fixar sina sommarminnen själv. Trädäcket runt huset på ön räcker gott för det ändamålet.

Däcket är frihet i grånad, väderbiten och trygg form.

En tur till Dingle har vi ändå fått till och imorgon bär det av till moster Susanna, Erik och hunden Kerstin. Om vädret tillåter, vill säga. Lite regn gör inget – det har vi picnickat i förut.

Vi drar gränsen bara vid stark vind i kombination med öppnade stålgrå himlar.

Framgår det att Bertil gillar att gosa med täcken…?

Glad midsommar

19 fredag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Vi firar i Sverige. På en västkust som drar till sig horder av semesterfirare. Våra midsomrar de senaste åren har inte firats så svenskt och jag kan inte säga att jag saknar det särskilt mycket. Jag kastar inte längtansfulla blickar mot båtfolket som sjunger nubbevisor till sillen, Jansson, gravlaxen och ägghalvorna medan vi traskar in på Le bistro Port Sud i Skärhamn för en midsommarlunch invid vattenkluck och -blänk.

Det är andra året vi gör just det. Förra året envisades jag med att vi skulle sitta ute, trots att det egentligen var för kallt,

medan vi i år, trots några lätta regnstänk mitt i maten, njöt av värmen och det lågmälda folklivet på kajkanten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där satt vindpinat båtfolk sida vid sida med badarna från stranden vid akvarellmuseet och sådana som vi, som faktiskt för en gångs skull både duschat och klätt upp oss lite. Eller ja, duschar gör vi trots allt regelbundet men livet på ön kräver i övrigt inte någon särskild klädkod.

Det är skön stämning, jag får piquepoul i glaset och maten är en skön mix av franskt och svenskt. Som ett litet svenskt Marseillan, änna…

Sedan drar vi hemåt, äter glass, läser tidningar och undrar över om vi kommer att få en rejälare åskskur till slut. Det skulle behövas, för det är riktigt torrt nu och en aning kvavt.
Det är nästan med en känsla av vanvördighet som jag beskriver vår sillösa midsommar, vi som dessutom bor mitt i en traditionstyngd sillbygd. Men för mig har midsommar aldrig haft den där stora betydelsen som den har för de flesta av oss svenskar. Jag har till och med tyckt att den varit en smula krävande med alla sina knytkalas, för många nubbar och en midsommarstång som sedan får stå och vissna resten av sommaren. Det får skyllas mina 75%-iga norska rötter och det faktum att min barndoms somrar tillbringades i Norge, där vi eldade på klipphällar tills de sprack på St Hans afton den 23 juni (uttalas sanktans, vilket gjorde att jag inte kopplade att det rörde sig om Johannes Döparens dag förrän långt in i vuxenlivet). Någon midsommarstång restes däremot aldrig.

Det gamle huset – mammas barndomshem

Traditioner behöver nog grundas i barndomen om de skall kännas helt äkta.
På senare år har vi dessutom alltid varit på väg till Murviel runt midsommar och har därför tillbringat åtskilliga aftnar på resande fot.

Bästa ressällskapet på autozug Hamburg-Lörrach

Jag gillar idén om den svenska midsommaren. Den kan förstås vara alldeles magisk. Den är bara inte riktigt för mig.
Jag tycker dock att den är riktigt fin just så här; under ett rött parasoll och alldeles mätt i magen efter en brygglunch i södra hamnen i Skärhamn.

Hälsning från semesterparadiset

18 torsdag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Egentligen har jag det alldeles utmärkt precis där jag är nu. Det är midsommarafton imorgon och redan på väg hem från läsårets sista styrelsemöte igår var trafiken tätare än vanligt över tjörnbron.

Lojs obligatoriska förmiddagsshoppingtur till den lokala ICA-handlaren imorse var ytterligare bevis på att sommargästerna hittat ut till ön igen. Tjörns kommun har gått ut med en vädjan om att fixa midsommarprovianteringen i god tid innan midsommar men det har uppenbarligen inte hörsammats. Köerna ringlade sig långa utanför Systembolaget. Parkeringen var knökfull. Värmen skuggkrävande redan tidigt på morgonen.

Så nog begriper jag att min sits är avundsvärd. Många vill ju just hit. Skall den sociala distanseringen hålla mig kvar någonstans, så har jag en jädra flax att det blev just här. Därför är heller inte min längtan till Murviel outhärdlig, utan bara otålig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag skulle kunna vänta till i höst men nu har vi ändå bestämt oss för att rulla ner. Vi har valt en bekvämare hytt på färjan till Kiel och tar med oss såväl middags- som frukostmatsäck för att slippa utsätta oss för onödiga risker. Sedan beslutet om att åka togs, har UD dessutom släppt rekommendationen om att inte resa till Frankrike, och det känns förstås bra. Det blir ändå en annorlunda vistelse den här gången.

Inga byfester,

inget ljusspel i Béziers,

inga trånga uteserveringar,

inga marknadsbesök, såvida vi inte går upp i ottan och tar oss därifrån innan horderna kommer,

och i umgänget med bygrannarna kommer vi inte att duka fram bufféer.

Med andra ord kommer vi att självisolera oss därnere också, av hänsyn till oss själva men lika mycket av hänsyn till andra förstås.

Under tiden vi är där, kommer vi troligtvis att behöva bo i poolhuset, eftersom det stora rummet kommer att vara helt inplastat. Tak och takbjälkar skall strippas på gammal färg och taket skall målas om. Bjälkarna skall återfå sin trärena färg och sedan bara behandlas, möjligen bara kalkas lätt för att inte dominera för mycket. Medan Will Sainsbury (ett sådant formidabelt namn!) tar hand om taket, målar Iliana kökssnickerierna.

Under tiden är det rummet inte beboeligt.

Väggarna i resten av rummet målas i höst.

Så är det en nödvändig resa vi gör?

Jag antar att den frågan kan besvaras med både ett ja och ett nej.

Renoveringar som görs av enbart kosmetiska skäl är ju aldrig nödvändiga, bara tillfredsställande. Skall de ändå göras, vill jag nog hävda att vår närvaro krävs. Det dyker alltid upp frågor efter vägen och det uppstår lätt förargliga missförstånd.

Idag hade jag för övrigt tänkt premiärbada i havet

Augusti 2019

men moln kom ivägen.

Det hade nog varit minst sagt svalkande men också väldigt skönt. Det får kanske bli ett midsommardopp imorgon istället. Jag måste ju se till att ha badat innan vi drar söderut.

I Södern väntar poolen på oss.

… fast utan de här underbara badarna…🙁

Och falaiserna i Agde.