Det är långhelg igen och egentligen hade jag planerat att tillbringa den hos prinsarna. Jag längtar efter dem. Hela tiden. Tycker att tre veckor är alldeles för lång tid om jag inte fått träffa dem. Men jag insåg till slut att jag behövde en ograverad helg utan måsten i vårt öhus för att bara hämta andan och vila. Kroppen, som dessutom gått och blivit allergisk, har ganska skarpt talat om för mig att stillasittande i bilar, tåg och flyg måste ha tillräckligt många dagar där den får rörelsefrihet mellan turerna för att den skall ställa upp. Alltså är jag hemma. Det är nationaldag – som vi inte firar – årets varmaste dag och premiär för såväl brunch som middag al fresco!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har jag längtat efter det? Kanske låter det fånigt, men jag har inte hunnit känna efter. Att det är juni redan, ljust när jag går och lägger mig och att sommarresan till Murviel är nära nu, får jag liksom berätta för mig med jämna mellanrum. Våren blev ovanligt hektisk och fylld med arbete. Många blev de underbara dagarna med prinsarna, härlig blev den ganska långa vistelsen i Murviel solokvist med S i våras och innerligt fina var dagarna med nästan hela storfamiljen under påskhelgen. London hanns med också och där, i min fuktkalla favoritstad, med det bästa av sällskap började ett knä bråka med mig. Det har det gjort av och till sedan dess. Skall nog pallra mig iväg och få någon att titta på det när semestrarna är över. Jag är världsbäst på att prokrastinera sånt.

Oro ersattes tidigt i april av en märklig lättnad som ganska snart övergick i saknad och vemod när svärmor Anna-Stina till slut gav upp. Det har påverkat oss mer än vad vi kanske förstått och det bidrar säkert till känslan att just denna vår blev extra tung. Som så många gånger förut innehöll den ju också allt det som gör mig glad. Allt samtidigt eller åtminstone omlott med varandra.

I murvelhuset murvlar just nu örnen omkring med sin väninna och de ser ut att ha det formidabelt. Jag myser när jag tänker på det.

Jag flinar nöjt när jag ser att också andra tycker så mycket om det som kommit att bli mitt absoluta ”happy place”.

I helgen sätter sig S och E bakom volvoratten för vidare färd genom vinlandskapen mot Murviel. Bilen är rekonditionerad, har fått sig en extra koll inför färden och är fulltankad för första delen av resan. De tar god tid på sig och räknar med att vara framme en vecka senare. En riktig och vuxen semester på flera veckor väntar dem och förhoppningsvis kommer de ner till en uppmonterad ny köksdel och ett nytt skafferi. Det är nämligen nästa vecka det skall ske; då kommer Francois för att färdigställa nya köksdelen med det som S och E förberedde i påskas.

Med tre av fyra lediga dagar framför oss, betar vi av det nödvändiga fixandet på ön lite i taget. Utemöblerna har fått inleda sitt säsongsjobb på allvar idag och min något ledbrutna lekamen verkade ändå tycka att lite ogräsrens kunde fungera.

Hälften av ytan fick det bli; resten tar jag imorgon! Det går egentligen emot det mesta som är jag, som tycker att när något väl är påbörjat, så ger en sig inte förrän det är klart. Seg i starten kan jag däremot mycket väl vara när något är tråkigt.

Imorgon fortsätter jag och sedan skall täckduk på och ogräset slutgiltigt dödas. Men hämtat andan och vilat, det har jag minsann prioriterat så att jag till slut blev rastlös! Skriker gör därför inte kroppen lika högt längre. Himla skönt, ändå.

Nu har jag motvilligt dragit mig in. Kvällskyligt blir det med en gång när solen försvinner bakom bergknallen vid grannens hus. Folkdräkter fladdrar förbi på TV-skärmen och de samsas med blågula flaggor i ett småtråkigt program från Skansen.

Vi hör en sten falla mot asfalten utanför. Det är den nya stenläggningen som bestämt sig för att ge sig iväg.

Det är otroligt vilka krafter som är i farten och vi inser att detta snabbt måste åtgärdas om inte halva parkeringen skall ramla ihop när stödmuren, som visar sig inte vara någon fungerande stödmur, ger vika. För ger vika gör den. Ett bristfälligt underarbete – fel blir det ibland, det är bara att tugga i sig – skall reklameras och vi får börja om. Det kommer knappast att bli av före sommaren men tid får bokas och stenläggaren prioriterar förhoppningsvis att åtgärda detta.

Oh well; alltid är det något!