Chillax på centralstationsfik
Bertils lilla hand i min. I det vackra ansiktet ett stort leende. Men vi måste gå åt olika håll; jag till tåget och Bertil och hans mamma hem igen.
”Stanna”, säger han, och trycker min hand hårdare. Så vi tar en rulltrappa till och säger sedan ändå hejdå.
Det bränner bakom mina ögonlock och i halsen växer en klump som bara nästan låter sig sväljas bort. Det är så hjärtskärande, innerligt fint; ynnesten att få älska små barnbarn och att de sedan förstår hur viktigast i världen de är.
Jag tror att Bertil vet det nu.
En kort stund senare sitter jag och längtar efter honom och hans lillebror medan tåget rullar västerut genom ett novembertrist landskap. Det är svårt att säga hejdå när Bertil inte vill och blir ledsen. Men om bara några dagar är jag tillbaka för att hämta honom för vad som börjar bli en hösttradition.
Vi åker tåg, hänger på ön, käkar räkor, myser och tågar sedan tillbaka österut igen. Bror, den lille charmören, får ännu så länge stanna hemma med med sina päron men snart kommer jag att vilja göra samma sak tillsammans med honom också. När han blir bara lite större.
Bror spanar in Wilda…
Ibland tänker jag att jag borde flytta tillbaka till Stockholm och vara nära dem hela tiden men det är för mycket annat som skulle bli besvärligare då. Det är heller inte farligt med avsked, speciellt inte när de innebär att vi fått vara tillsammans och att vi snart ses igen. Ibland tänker jag vidare att det hade väl varit fint om vi i generationer bott på en gård tillsammans och liksom bara naturligt funnits till hands för varandra. Det är då jag får hålla upp den proverbiala spegeln och häva upp ett gapskratt över sådana stolletankar. För vem är jag? Har jag någonsin nöjt mig med att hålla mig still på ett ställe någon längre stund? Rastlösheten, wanderlusten, var skulle jag kunna stoppa undan den? Redan nu bor dessutom inte alla mina viktigaste på ett och samma ställe, så att få till något sådant är inte bara utopiskt, utan säkert heller inte önskvärt. Och vad skulle då hända med återseendets glädje?
Bäst jag sitter där och fantiserar om generationsboenden, inser jag att det ju ändå faktiskt finns när vi väljer det och har möjlighet.
Påsksemestrar,
sociala sommarveckor,
och en och annan vintersemester:
I Murviel samlas vi.
I Murviel mår jag som allra bäst när väggarna bågnar av familj och vänner.
Murviel, ändå. Ynnest bortom all vett och sans att vi får ha det tillsammans.
