Fjärde december, och andra advent minsann och en liten prins bygger ett Winter Wonderland av årets paketkalender.
Det är tinder på hög nivå och planerna för nästa års kalendrar börjar ta form. Jag har ju barnbarn inte bara i Solna och nästa advent är nog de andra småttingarna gamla nog att tycka att det är kul också.
Nån rättvisa måste det ju vara!
Fram till jul tillbringas annars vardagarna i Växjö och det är inte så dumt alls, faktiskt. Vårt lilla Air BrB är supergulligt och det är advent där också.
Men mörkret…
Den småländska varianten är värre än den västkustska, jag lovar. Jag behöver egentligen gå i ”ide. Eller dra till Murviel. Till blå himlar,
Januaripromenad 2017 på Cap Leucate
och luncher i solen vid havet.
Restaurant Le Marin i Bouzigues
Det blir mörkt om kvällarna där också. Men det är bara mysigt efter en dag med en rejäl dos ordentligt dagsljus. Det gör inte ens något att kvällarna är kyliga; det löser vi med en brasa i det stora rummet i murvelhuset.
Nästa resa ner är bokad. Alldeles nyss. Vi skall inspektera den nya tonnellen på terrassen utanför köksingången och få på lämplig taktäckning på den. Förhoppningsvis har det även hunnit hända annat av det som vi anlitat hantverkare att fixa under vår frånvaro.
Under trettonhelgen bär det av för ett par ynka veckor i Murviel. Inte mer – uppdraget i Växjö har förlängts med några veckors deltid in i februari.
Bokning av resa till Murviel var därmed ett absolut måste för bevarande av förstånd, efter alla bilturerna fram och tillbaka mellan vår lilla stuga och Växjö och fram och tillbaka från Ulebergshamn till lilla Upplid, mellan Värnamo och Växjö.
Vägarna går genom mörk smålandsskog. Vädret pendlar och torsdagens solsken var ett undantag.
I fredags var det grått igen. Åtminstone i Småland. Vägen hem genom skogar mitt i ingenstans var helt renons på färg och så gråtrist att jag ville gråta. Det är faktiskt inte människovärdigt. Men i Göteborg sprack det upp och jag piggnade till.
Det pigga höll i sig ända till Trollhättan, där det började skymma.
Och regna.
Svart asfalt.
Bländande strålkastare.
En och en halv ynka plusgrad. Fy för den lede.
Halvvägs mellan Trollhättan och Uddevalla började det snöa istället. Blöt vänersnö.
Som att köra in i en lovikkavante. Oh, the joy. Not.
I höjd med Munkedal blev E6:an torr igen och igår morse vaknade jag utsövd halvtio(!) av att den bleka, vackra vintersolen badade Ulebergshamn i ett livgivande ljus.
Alltså kommer jag fram till följande; om vinterveckor måste tillbringas i Sverige, då är västkusten att föredra. För ljusets skull. Att det sedan finns små solsken i såväl Solna som i Falun och Oslo, är en annan femma. De kan också med råge uppväga frånvaron av languedocblå himlar. Åtminstone när en resa är bokad och jag får njuta av båda delarna!
Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.
Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!
Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.
Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.
Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.
För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.
Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.
Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.
Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,
efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?
Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,
och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.
Notera gärna de languedocska vinerna! Och Murviels Ravanès, dessutom!
Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.
Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.
Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,
som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.
Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna avtecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.
Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härligheten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.
Vi har packat ihop båda våningsplanen så långt det är möjligt och har kommit en bra bit på väg med källare och garage. Vi röjer det sista där imorgon, sedan är vi redo för flyttgänget som kommer på tisdag.
På vinden har vi i princip inte varit sedan flyttlasset gick från Blåsut för sju år sedan men dit hade heller inte särskilt mycket burits upp. Några kassar CD-skivor gicks igenom, men av alla dem har bara fem sparats.
Precis som vid våra tidigare flyttar, går det flera lass till återvinning och loppis och jag förundras över hur det är möjligt att samla på sig så mycket. Då har vi ändå röjt flera gånger, i takt med att huset renoverats rum för rum. Jag kan trots allt konstatera att detta så här långt varit vår smidigaste flytt hittills. Vi har i princip inte haft några helt oöverskådliga kaoshörnor att hantera, eftersom vi i princip har haft koll på vad vi sparat och varför. Det som får följa med nu är noga utvalt. Ytterst få möbler får följa med och det som inte ratas har antingen en egen historia, som behöver få fortsätta att vara en del av oss, eller så tycker vi helt enkelt att de fortfarande är jättefina. Som den knarriga laminostolen som L: s pappa fick redan på 50-talet.
Snyggare patina än vad den har får du leta efter!
Eller Anna-Stinas två skåp; egentligen inte alls den stil jag är ute efter i radhuset i Tjuvkil, men de är fina och jag tror att svärmor ler i sin himmel över att de tas omhand.
Glasskåpet med de tunna, tunna benen skall få husera mina garner och bo i vårt sovrum. Varje morgon i Tjuvkil skall det vara det första jag ser. Fast det dröjer förstås, så skåpen får mellanlanda i Ulebergshamn, dit vi tar vårt pick och pack redan nästa vecka.
Det blir dock inte många dagar i Ulebergshamn innan jag först åker på turné i två omgångar, för att sedan ramla ner i Murviel om knappa tre veckor.
Där skall vi pusta ut och skapa fransk vardag för ett tag. Jag skall jobba, förstås, men framför allt skall vi njuta av septembersommar och ge oss iväg på små utflykter tillsammans med stackars lilla Stina, som börjar bli en smula otålig över att hon får leka så lite med oss. Det får bli ändring på det, helt enkelt.
Och hur har jag det med flyttångesten? Jo tack, den har ingen framträdande plats längre. Överallt står nu flyttkartonger och över golven dansar dammet som virvlats upp när allt flyttats runt. Det är helt enkelt inte mysigt här längre och jag vill till slut bara härifrån.
Det är inte bara minnen av mitt egna liv som dyker upp i gömmorna som nu gås igenom. Kärleksbrev(ha ha!) jag fått, sista aulauppsatsen jag skrev en majdag i Bregårdsskolans aula, där svensklärare Bengt kommenterat med att det jag skrivit var poesi (jorå, han gillade det mesta jag skrev), hittade jag bland barnens teckningar och hundratals foton, som jag glömt bort. Ytterst lite av det har jag kastat. De har fått ligga där och vänta på att bli återupptäckta i hur många år som helst. Det märks dock att de redan sorterats och bedömts ha ett värde.
Artonåriga jag kliver fram, och hon som var 35. Hon känns ändå ganska lycklig. Och älskad. Omhuldad, sedd och respekterad. Jag ler och lägger tillbaka allt i de prydliga lådor sakerna redan låg i.
Förrådet är nu nästan tömt och i hallen utanför tornar staplar av flyttkartonger och förvaringsboxar upp sig. Jag bestämmer mig för att det får vara nog för idag och tar mig upp från källaren. I vardagsrummet sitter L med en stor trälåda i knäet.
I den hittar han sin mammas första körkort och sin mormors folkskolebetyg från 1898! Tanken svindlar. Så bläddrar han vidare bland gulnade ark och hittar sin mosters dödsannons från 1936. Då var svärmor tio år och den döda systern 25.
Tuberkulos. En liten runa får henne att kliva fram som en ung kvinna med många vänner. Hennes sjukdom och död påverkade min svärmor starkt. Systern, som var 15 år äldre än henne, betydde mycket för barnet Anna-Stina. Jag förundras igen över att de där små gulnade tidningsklippen överlevt inte bara en, utan mängder med flyttar och vemodet griper tag igen.
Bilder på andra, sedan länge döda släktingar fladdrar förbi. Många av dem minns jag, andra har jag aldrig träffat. Vad finns kvar av dem? De gör sig åtminstone påminda när de kryper upp ur gömmorna och för en kort stund får liv igen. Allt stillnar för en stund.
När lådan med foton och papper, som jag fått med mig från rensningen av min egen mammas lägenhet förra året, ramlar en avriven bit brunt kuvert ut. Min mammas handstil griper tag i mig och tiden stannar helt. Den sorglösa artonåringen släpper det sorglösa. Hon -jag- hade bara ett år tidigare förlorat sin pappa. Texten på den bruna lilla lappen har mamma skrivit av från pappas dödsattest.
Men artonåringen som var jag VAR lycklig. Efter fem år i skuggan av cancer var jag trots allt lättad och äntligen ung på det där bekymmerslösa sättet som en tonåring av någon underlig anledning förväntas vara. Och det var mycket tonår som behövde tas igen.
Evigheter sedan, alltihop, och ändå plötsligt så nära.
Fyra nätter återstår på Vrakvägen, sedan går första etappen av vår utdragna flytt. Kommer vi att plocka fram alla de här minnena igen eller får de stanna kvar i sina lådor tills vi flyttar nästa gång? Jag gissar att de raskt kommer att knuffas längst bak i minnesbanken igen men det var fint av dem att hälsa på för en stund.
Jag tror att det är dags för ett sista bad under” stjärnhimlen” i vårt fantastiska badrum;
Jag är dammig efter timmarna i förrådet, och badrummet är nu det enda stället i hela huset som är fritt från flyttkartonger. Och minnen.
Murvielklotter 