Vår avresa från Ulebergshamn igår präglades av riktigt kasst väder. Allvarliga varningar om dåligt väglag pumpades ut på trafikradion och följde med oss medan vi for söderut igår morse.
Natten innan hade det snöat och den blöta snön hann frysa till is på bilen innan det var dags att åka. Den sista snökakan for av biltaket strax norr om Varberg; men bara lugn, det rörde sig inte om farliga mängder för våra medtrafikanter. Sådant beteende ägnar vi oss inte åt. Bilen ställde vi sen hos Claes och Eva i Ängelholm, innan vi tog Pågatåget vidare till Köpenhamn. En knasig rutt, kan tyckas, men flyget bokades utifrån att vi skulle ha varit en sväng om Växjö mellan ulebergshamnstoppet och Murviel, men en magbacill satte stopp för det det lilla äventyret. Flyg och kastruphotell var dock, som sagt, bokade, så vi höll oss till åtminstone den delen av ursprungsplanen.
I Köpenhamn regnade det.
Och blåste.
På fredagsmorgonen friskade de i såpass att planen hade svårt att lyfta. Vårt plan kom inte upp i luften förrän på tredje försöket och sådant är ju alltid lite halvt obehagligt. Medan vi försökte lyfta, höll sig oslofamiljen hemma på grund av snökaos. Om jag tycker att 15-20 varma grader dagtid och blåare himlar låter mer behagligt?
Jag bevärdigar inte ens det med ett svar.
Kommunikationerna ner till murvelhuset vintertid är inte alldeles enkla. Hur vi än beter oss, så tar det tid och det skall erkännas att det är en smula jobbigt. Trettondagen är uppenbart en stor resdag – vårt TGV från Paris var fullt och Gare de Lyon var trångt. Hunden, däremot, var ett under av tålamod, lugn och resvana.
Knappt ett pip men trött blir hon förstås av att försöka hålla ihop sin lilla flock i vimlet av ben och väskor.
Men nu är vi här. Hunden, L, och jag. Vi gör våra olika versioner av glädjeskutt. Hunden hoppar nästan jämfota (jo, faktiskt!) medan L tar plats i sin röda fåtölj. Jag tänder ljus.
Går runt och säger ”hej huset!”
”Bon soir, ma maison!”
Så myser jag. Nyper mig. Känner mig vimmelkantig av reströtthet och glädje över att vara här.
Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.
Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!
Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.
Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.
Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.
För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.
Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.
Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.
Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,
efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?
Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,
och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.
Notera gärna de languedocska vinerna! Och Murviels Ravanès, dessutom!
Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.
Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.
Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,
som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.
Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna avtecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.
Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härligheten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.
Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.
Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.
I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.
Vi fick ett rum med utsikt över restaurangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turistsäsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.
Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrumsfönster på glänt. Sval och frisk havsluft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,
återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört. Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.
Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.
Hade jag ens sådana kläder …?
Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö. Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!
Maj iklädd mormors bralla❤️
Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!
Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.
Kuddar, dynor, lyktor och dukar undanstuvade …… medan poolen överlåts till badgäster för plask utan oss.oo
När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.
– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!
Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.
Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.
Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.
Blodapelsinssol i höjd med Orange!
Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!
Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.
Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.
Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.
Så här stilla var inte poolen idag …
Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …
Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen
och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.
Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?
Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.
Är vi alltså klara?
Näpp! Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.
Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid. Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvarglömda inlägget.
Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!
Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!
Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.
Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?
Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;
ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.
Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.
Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …
Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.
Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.
För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.
Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världskrigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.
Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.
Kan jag det?
Får jag? Får vi?
Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.
God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.
Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.
Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.
Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig avkoppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.
Blev det alltså klart?
Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.
Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
… och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.
Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda badrummen,
liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!
Himla fiffigt med fungerande toa!
Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
… och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.
Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.
En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.
Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.
Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,
och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.
Tid att blogga har jag inte haft.
Inte heller har inspirationen infunnit sig.
Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.
För mig. För oss.
Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.
Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.
Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!
Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.
… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middagsbordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.
Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?
Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.
Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.
När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.
En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.
Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.
Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.
Väl framme i Murviel …
visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.
Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgsfullt nymålade och fixade glans.
Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.
Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.
Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for tillbaka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall. Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.
Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande ochmedan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.
Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.
Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstadkommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.
Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.
Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.
I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.
Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.
Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!
Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.
Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar. Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle. Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grannfastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjligheter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…
Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.
Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.
Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!