Kategoriarkiv: resa med hund

Stina och jag på roadtrip

01 söndag Maj 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, resa med hund, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?

Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.

Är vi alltså klara?

Näpp!
Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.

Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid.
Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvar­glömda inlägget.

Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!

Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!

Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.

Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?

Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;

ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.

Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.

Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …

Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.

Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.

För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.

Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världs­krigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.

Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.

Kan jag det?

Får jag? Får vi?

Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.

God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.

Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.

Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.

Så var det dags redan

11 fredag Mar 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hantverkare, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Vi är på väg norrut igen, efter en intensiv månad i murvelhuset. Det har varit veckor helt utan egentlig av­koppling, där hjärnan gått på högvarv hela tiden. Med ständiga beslut, utryckningar till byggmarknader och med öron och ögon överallt blir det till slut mer tröttsamt än roligt. Fjärrjobbat har jag gjort också, fast i upphackade stunder och det är förstås inte optimalt. Sedan har jag jagat på, härjat, bygglett, ringt, pekat med hela handen och lekt general när projektet riskerat att helt gå i stå. Älskade lilla Ibens ankomst markerade hela tiden skarp deadline för färdigställandet och jag använde henne som argument utan att skämmas alls.

Blev det alltså klart?

Naturligtvis inte, utan bara nästan. En suiten saknar ännu så länge glasväggen till duschen, eftersom leveransen av den blev försenad.

  • Fix med badkarsavloppet – både avloppsröret och de blanka badkarstassarna skall bytas ut mot/ få kopparfärg.
  • Spegel och lampor på plats men kranen skall bytas ut mot en i mässing och golvet skall få en stor rund matta.
  • En duschvägg på det, så är det klart! Lägg gärna märke till trekantsskuggorna som bildas av hyllorna😉
  • Korg för toapapper har jag hittat på Jysk …
  • Och kopparfärgade pedalhinkar från Maisons du monde
  • Ventilgaller i mässing från ett båtvarv i Grau Agde …
  • … och ett motsvarande lite mindre under tvättstället.
  • Nya krokar skall upp också. Från Ikea, minsann.

Försenad blev också leveransen av kranarna till handfaten i båda bad­rummen,

liksom duschblandaren och duschväggen även till gästbadrummet. Duscha går det därför inte att göra där ännu men att göra ifrån sig på porslinsfåtöljen och att tvätta händerna går bra!

  • Himla fiffigt med fungerande toa!
  • Ny lampa från Maisons du monde i göstbadrummet
  • … och dito spegel. Kommoden under tvättstället skall bytas ut mot en kopparfärgad ställning med handdukshängare istället. Kommoden blev för ranglig men i några veckor får den duga.
  • Rörfästena fick importeras från England – sådana lyckades ingen av oss uppbringa i Frankrike.

Och i en suiten går det bra att både duscha och bada.

En del smådetaljer för slutfinish återstår också men det tar vi när vi är tillbaka i påsk. Jag har inte kunnat ta de där välbehövliga kliven tillbaka för att betrakta alltihopa, så jag har svårt att avgöra hur helhetsnöjd jag är. Precis som med målningen av det stora rummet för två år sedan, måste vi lämna innan det är helt klart och det är småirriterande.

Men jag vet att jag är otroligt nöjd med claystonen och jag peppar mig själv med att det trots allt inte är mycket som återstår. Nöjd med Garys alla kopparrör och installationer är jag också, så det finns inget förutom fördröjningarna att klaga över. Tvätta händerna går dessutom bra under de gamla kranarna tills de nya är på plats, medan det förstås är svårt att duscha utan dusch.

Men Iben och hennes päron har installerat sig i murvelhuset, vi har firat Emil som fyllt år, ätit lunch vid havet; vi har spankulerat omkring i ett ganska öde Béziers en liten sväng,

och vi har barnvaktat Iben medan föräldrarna unnade sig en middag på tu man hand ute på byn.

Tid att blogga har jag inte haft.

Inte heller har inspirationen infunnit sig.

Att kunna tillåta sig att fokusera på det jag just beskrivit är vardagligt, självvalt och normalt, hur jobbigt det än kan te sig stundtals.

För mig. För oss.

Kanske är det så att den där förtjusningen över två snart färdiga och vackra badrum inte riktigt vill infinna sig för att den allmänna sinnesstämningen är låg? Bedrövelse och oro låter sig inte knuffas bort av sådant som på intet sätt är livsviktigt; som att badrummen är vackra och färdigställda in i minsta detalj.

Ikväll sover vi på vårt stamlokus i Luxembourg. På söndag kväll är vi tillbaka på Tjörn.

Tillbaka till Murviel längtar jag redan. Och efter lilla solskenet Iben! Men i Sverige väntar prinsar och en liten Maj. Till dem har jag bråttom nu!

Min längtan får sitt lystmäte med jämna mellanrum. Bara en sån sak.

Avenue Fernand Schmidt i kvällsmörker …

Årskrönika del två – medan epifania badades i blek vintersol

07 fredag Jan 2022

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, Reminiscenser, resa med hund, Resor, studier i franska, Valpen Stina

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… lyste fusktallen från Ikea upp sina sista timmar för den här julen. Nu är det vardag igen och oxveckorna tar vid. Det gör ingenting. Vardag är normalitet och rutiner, som om än lite halvtråkiga skänker viss trygghet även för en otålig själ som jag. På middags­bordet i vardagsrummet står en bukett tulpaner redo att ta över.

Det allt starkare dagsljuset genom saltvattenkladdiga fönster som igår fick fart på livsandarna, har idag ersatts av ett för västkustvinter mer typiskt hällregn. Men det går bra det med; inomhuset behöver en massa omsorg nu efter att allt adventsmys plockats bort. Fönsterbrädor gapar tomma och på golven står förvaringsboxar med julsaker som skall fraktas till ett hyrt förråd i väntan på flytt. Sjukt lång framförhållning, kan tyckas, men efter ett antal husvisningar – våra och barnens – under det senaste decenniet, vet jag att steg ett i homestageingen är att frakta bort så mycket bråte som möjligt. Av erfarenhet vet jag också att hemmet känns som nytt när det befriats från allt det som tillåtits belamra hyllor och förråd i flera år. Varför inte se till att få njuta av det medan vi bor kvar, tänker jag?

Sedan är våren inte långt borta, särskilt inte i Murviel, och av tanken på det får jag kraft. I år är planen att fira påsk i just Murviel men förra året var det Solna som gällde. Aprilinläggen från förra året är fulla av prinsar och glädjen över att få träffa dem var stor.

Prinsarna hade äggjakt på Bertils skolgård, solen sken och tillvaron började kännas nästan normal igen. Att påsken firades i närvaro av idel medicinsk kompetens, kändes både tryggt och stabilt. Med svenska mått mätt var det också ganska varmt, så picknick och coronasäkra måltider utomhus fungerade fint.

När påsken var färdigfirad, tentade jag franska och fick kärt besök av dyra kusin Kjerstin och hennes Lasse. Utomhus och coronasäkert med egna luncher kunde vi tryggt ägna oss åt att uppdatera oss om våra respektive senaste äventyr.

En försiktig återgång till ett socialare liv var därmed påbörjad och vår flera gånger uppskjutna murvieltripp ryckte allt närmare. Jag skrev packlistor, bet på naglarna och konsulterade nervöst min franska Touscovid-app för att försäkra mig om att inte R-tal och antal inlagda för intensivvård skenade.

Men iväg kom vi, rustade med färska PCR-tester och antikroppsbevis men ännu inte vaccinerade.

Lilla Stina hade hunnit bli drygt fyra månader gammal – väldigt liten, fortfarande, men hon klarade den långa resan galant.

Väl framme i Murviel …

visste glädjen inga gränser, varken hos Stina eller oss. Stina sniffade in sina nya hoods och vi premiärbadade i en uppfräschad pool.

Efter att sedan ha röjt både ute och inne var allting sig likt igen, förutom att det stora rummet och köket visade upp sig i sin omsorgs­fullt nymålade och fixade glans.

Helt som vanligt var det dock inte, couvre feu gällde fortfarande och om kvällarna var det alldeles tyst och stilla. Ingen trafik och inga glada röster på väg till eller ifrån apéroer och middagar.

Nye bekantingen Amine kom sedan farande som en räddande ängel och efter några dagar hade han fixat vårt utekök. Trevligt hade vi under tiden också och sommaren skulle sedan bevisa hur mycket mer funktionellt vårt utekök blev.

Trots lugnet, harmonin och euforin över att äntligen vara på plats, sjönk dock inte axlarna ner. Hemma i Sverige började mamma må allt sämre och till slut lämnade jag hund och husse i Murviel och for till­baka till Sverige och mamma. Det var inte oväntat, men trist och oroligt iallafall.
Flygen hade bara helt nyligen och i kraftigt nedbantad skala börjat gå igen men terminalen i Montpellier ekade spöklikt tomt.

Kampen för mamma blev intensiv och frustrerande och medan jag och min syster styrde med alla praktikaliteter, rådde total radioskugga i bloggen. Vi hade fullt upp. Ganska stukad, trött och ledsen återvände jag sedan till Murviel för att fira min sextioårsdag och därmed gick maj över i juni och jag kunde fortsätta med förberedelserna inför sommarsäsongen 2021.

Jag drog till Ikea och hämtade vår beställda loungemöbel på Click & Collect. Varuhuset var fortfarande covidstängt men beställning på nätet och schemalagd upphämtning fungerade fint.

Möbeln passade bra vid poolen och jag var till slut nöjd med vad vi åstad­kommit. Så for vi norrut igen, trygga i förvissningen om att hus och trädgård var redo för ännu en sommarsäsong. Om den berättar jag dock i annat inlägg.