Etikettarkiv: roadtrip

Tre ynkliga grader – första resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Vi skrapade bilrutorna rena från frost innan vi lämnade Tjörn igår imorse och det var inte ett dugg svårt att lämna ön när den betedde sig på det viset. Stina for omkring med kringelsvansen viftande och hade inte ett dugg emot att hoppa in i bilen hon heller.

I Malmö sken solen när vi kom fram och vi styrde först till iDr Kliniken för att få de eländiga PCR-intygen. Dyra som som skammen men jag fick rabatt på antikroppstestet, så då tog jag det med. Det var dock smidigt och snabbt, så om man nu ändå måste och känner att man har för mycket pengar på fickan, kan stället rekommenderas.

Några tusenlappar senare hade vi så reseintygen i handen,

for vidare till Ribersborg,

åt lunch och kände oss sedan en smula rastlösa. Det fick bli en kompletterande inhandling på ICA, ytterligare en sväng till en ny strandremsa, där hunden tyckte att det var formidabelt med all sand. Nästan som snö, fast inte kallt! Det bådar gott inför de tänkta morgonturerna till havet med henne. Promenader på stranden och kanske några morgondopp? Det senare är dock avhängigt av hur många gustavianska minusgrader som råder i havet.

Tredje resbenet – transit genom Tyskland – har nu anträtts. Malmösejouren avlöpte som sagt väl, Stina har gjort sig hemmastadd i bilen,

och färjan funkade också bra för henne.

L och jag var dock en smula irriterade över att det inte ordnats något hörn av ett äteri för oss med doggar, så den planerade middagen med hansbyarna blev inte som det var tänkt. Valpstina är för liten för att lämnas ensam i hytten ännu så länge; vi vill ju att hennes första långresa skall bli en så angenäm upplevelse som möjligt och då ingår rimligen flockens ständiga närvaro som det allramest grundläggande. Bilen är tryggaste punkten och hon sover gott i sitt bilskydd. När hon inte måste ha koll på vad som händer runtomkring, vill säga.

Luxemburg är nästa anhalt. Där blir det förhoppningsvis en simtur för att sträcka ut den stillasittande kroppen,

och en middag på hotellrummet, uppenbarligen. Covid härskar ännu och restriktionerna är tuffa, om än hanterbara. Ingen har hittills frågat efter våra tjusiga intyg om virusfrihet men det känns tryggt att ha dem. Ingenting som jag kan råda över eller förebygga skall tillåtas få sätta käppar i hjulet för ankomst till Murviel imorgon!

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Turist i coronaland

13 måndag Jul 2020

Posted by in Hantverkare, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Sommaren och turisthorderna har kommit till Skärhamn. Det är fullt med båtar i gästhamnen och det sjuder av liv på kajerna.

Fortfarande känns det hanterbart och flanörerna är inte fler än att det går att hålla avstånd. Det känns sommaridylliskt och vanligt. Inte skrämmande alls på det sätt jag läser om andra platser där turister flockas om somrarna.
Men jag flanerar inte på kajen, utan inhandlar istället det sista inför resan till Murviel och till parkeringen på Ica ringlar sig en bilkö. Klockan är tjugo i tre och snart stänger systembolaget. Att få tag på sin bag-in-box eller sina IPA är viktigare än allt annat. Jag vill vända men bestämmer mig ändå för att gå in och få mina ärenden uträttade. Vår lokala Ica-handlare sköter sig dock exemplariskt och överallt finns stora skyltar som påminner om att mitt i idyllen finns fortfarande coronahotet.

Alltså får jag vårt bilapotek och coronakit ordnat och vi är redo för avfärd.
Färjan är nästan tom och vi har medhavd middag som vi äter i vår tjusiga hytt.

In kommer en i besättningen med en flaska champagne i ishink och där finns också vin, om vi skulle bli sugna. Det är trevligt, förstås, och känns lite halvdekadent men champagnen förblir oöppnad. Vi stoppar ramlösaflaskor i ishinken istället.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att det kanske inte borde vara självklart med fri tillgång till så mycket alkohol för två personer i en hytt på en bilfärja. En lång färd på autobahn väntar och även om en nattsömn kanske räcker för att få sagda alkohol ur blodet, är du kanske inte jättefräsch om du tryckt i dig sådana mängder?
Nåväl, jag dricker lite vin till vår medhavda mat och vi förser oss i övrigt med iskylt vatten istället.
Präktigt?
Kanske det, men också ansvarsfullt.
Ansvarsfullt känns också munskydden i hissen när många trängs på liten yta. Jag väljer till och med att inte åka i samma hiss som stora familjen utan munskydd. Med det framför mun och näsa känner jag mig inte nämnvärt tryggare men det är en gest mot dem jag har runtomkring mig.

Det är svårt att göra rätt. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och innan jag hinner tänka, har fingrarna varit där för att rätta till det. I frukostmatsalen på färjan är vi inte många och den povra frukosten portioneras ut till oss bakom glas och med upprätthållande av avstånd. Markeringar i golvet och skyltar med påminnelser hjälper till. Jag inser snabbt hur viktiga de där påminnelserna är när jag vid kaffeautomaterna får ta flera demonstrativa kliv åt sidan när en annan gäst vill ha sin påtår och alldeles glömmer bort sig. Tänker jag att personen ifråga är korkad? Ovanligt svensk? Dum i huvudet?
None of the above.
Det ÄR svårt och vi glömmer alla av oss med jämna mellanrum. Jag tror inte att någon kommer för nära för att de skiter i restriktionerna. Du kan helt enkelt inte hålla detta i minnet precis hela tiden. Skillnaden i hur folk beter sig har heller ingenting med nationalitet att göra. Oavsett geografisk hemvist, är vi olika duktiga på att hålla i och hålla ut. Den ena tröttsamma tråden efter den andra i facebookgrupper jag är med i försöker envist hävda motsatsen men där ger jag mig inte in i debatten särskilt ofta längre.
Så vad göra?
Hålla sig hemma?
Ingen dum idé och skall du ändå iväg, är det nog att rekommendera att åka till ett annat ”hemma” där du kan fortsätta att praktisera social distansering och att bete dig förnuftigt under resan dit.
Svensken i gemen har definitivt valt att stanna hemma.
På färjan såg jag en(!) husbil och ingen karavan av svenskregistrerade bilar körde längs med Schwedenkai i riktning mot autobahn. Det är påtagligt mycket mindre trafik än vad som är vanligt i juli. Mest tydligt manifesterar sig det genom frånvaron, som sagt, av husbilar.


Vi har stannat i Luxembourg för övernattning. Grannlandet Belgien stängde gränsen igen idag och har infört karantän för dem som tar sig över gränsen. Det känns en aning kymigt… På hotellet där vi bor går alla iklädda ansiktsmasker och det pillas och petas och absolut ingen, inklusive jag själv, hanterar dem korrekt. Gjorde jag det, skulle jag under en kväll som denna ha avverkat sisådär en tio stycken. Har engångsmasken väl åkt av, skall den inte åka på igen. Den blir ett koncentrat av snusk väldigt snabbt och kontaminerar allt den kommer i kontakt med. Och var skall jag slänga den avtagna masken när jag satt mig till bords för att äta?
I en medtagen soppåse?
I fickan så länge?
Nej, vet ni; det räcker med några timmar på en plats med tvång på ansiktsmask för att konstatera att det inte skyddar hela vägen, helt enkelt eftersom det i vardagen blir helt omöjligt att använda ansiktsmasken rätt.
Men förutom ansiktsmaskerna känns beteendet igen – alla (nästan)visar hänsyn och håller avstånd.
Det är en lite märklig stämning ändå. Vi känner oss välkomna överallt men också nästan exotiska på ett sätt som absolut inte brukar vara fallet på kontinenten i juli. Vår svenskregistrerade Volvo sticker ut. Men vi får god mat på hotellets terrass och jag har simmat en kilometer i hotellets pool och nu släcker jag snart lampan.
I Murviel väntar byggstök, bråte och strippade takbjälkar…

Spännande skall det bli att se hur långt de kommit Och hur det kommer att bli!