Etikettarkiv: roadtrip

Autoroute, autobahn, färja, Danmark och bro

13 söndag Mar 2022

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Lördag på Autobahn i passagerarsätet på väg norrut stickar jag, tränar franska glosor och tragglar fransk grammatik. En natt på hotellet i Luxembourg är avverkad och jag är åter i bilbubblan och solen skiner. L kör. Hela vägen. Jag tycker att det är skönt att slippa. Alla år bakom ratten kors och tvärs får mig att ta mig friheten att slippa när jag inte måste ratta själv. L säger sig inte ha något emot det. Timmarna i bilen på väg genom Europa blir därmed till tid att hinna med sådant som fått vänta när toastolar måst inhandlas och snygga ventiler måst letas upp.

Shoppingbyten för en månad sedan

Men min bilbubbla spricker denna gång. Vi får sällskap på vägen av ett par bilar med ukrainska skyltar. Så dyker en långtradare upp med texter om ”humanitär hjälp på väg” upp i högerfilen, snart i sällskap av en grupp vans från Storbritannien med röda kors på sidorna och bakdörren. Medicinsk ut­rustning på väg till Ukraina står det på engelska och ukrainska.

Då börjar jag gråta. Det bara kommer, fastän jag själv är trygg där jag sitter. Fastän resten av familjen är trygg också. Jag återupptar nyhetshungrigt min avbrutna DN-prenumeration och börjar läsa e-DN på paddan. Hittills sedan starten av den ryska invasionen har Omnis korta notiser varit min huvudsakliga nyhetskälla, kompletterad med sändningar från BBC och CNN. Att läsa fördjupande artiklar är något helt annat, inser jag dock kvickt. Långsamheten i det tvingar fram eftertanken på ett helt annat sätt och jag tar in det jag läser. Tar så fram min reMarkable och skriver lite för att bearbeta. Snyter mig, sväljer hårt och skärper mig.

Så åker stickningen fram och med den för händerna blir jag lugn. Den senaste månadens produktion skvallrar om att jag behövt flera sådana meditativa stunder:

Sedan skänker jag ännu en slant för att stilla samvetet. Funderar över hur Kennaris fjärrundervisning skulle kunna hjälpa till gör jag också. Det är svårt. Profitera på katastrofen är det inte tal om. Men skola är normalitet, ett fokus mot en framtid bortom kata­strofen. Det lär vara många lärare på flykt som kanske redan försöker undervisa barnen? Hur hittar vi och organiserar dem? Kan vi avlöna dem? Crowdfundar vi? Söker medel på annat sätt? Hur länge kommer de att behöva vara på flykt? Kommer de att kunna återvända snart?

Kommer någon att ta sig an Putin och hans banditer? Går det att oskadliggöra dem?

Är det bättre att satsa på att hålla igång utbildning enligt ukrainsk läroplan tills vidare eller skall de ukrainska barnen snabbt införlivas med respektive mottagarlands utbildnings­väsende? Eller både och? Sådär snurrar tankarna. Jag försöker sortera dem, få ordning på dem. Vill hitta sätt att hjälpa. Som så många andra.

Och så, mitt i alltihop, fick vi några fina timmar i Heiligenhafen, där vi sammanstrålade med ett par languedocsvenskar på väg norrut. En bättre middag på lokal innan läggdags följde på det. Heiligenhafen är ett inte alls så pjåkigt stopp efter vägen.

Idag går färden vidare över Danmark,

tillbaka till Tjörn och ännu ett tak över huvudet som är vårt. Jag fryser men solen lyser marsstarkt över oss, medan regn och översvämningar plågar omgivningarna runt murvelhuset. Jag hoppas att det ovädret snart drar vidare.

Tre ynkliga grader – första resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Vi skrapade bilrutorna rena från frost innan vi lämnade Tjörn igår imorse och det var inte ett dugg svårt att lämna ön när den betedde sig på det viset. Stina for omkring med kringelsvansen viftande och hade inte ett dugg emot att hoppa in i bilen hon heller.

I Malmö sken solen när vi kom fram och vi styrde först till iDr Kliniken för att få de eländiga PCR-intygen. Dyra som som skammen men jag fick rabatt på antikroppstestet, så då tog jag det med. Det var dock smidigt och snabbt, så om man nu ändå måste och känner att man har för mycket pengar på fickan, kan stället rekommenderas.

Några tusenlappar senare hade vi så reseintygen i handen,

for vidare till Ribersborg,

åt lunch och kände oss sedan en smula rastlösa. Det fick bli en kompletterande inhandling på ICA, ytterligare en sväng till en ny strandremsa, där hunden tyckte att det var formidabelt med all sand. Nästan som snö, fast inte kallt! Det bådar gott inför de tänkta morgonturerna till havet med henne. Promenader på stranden och kanske några morgondopp? Det senare är dock avhängigt av hur många gustavianska minusgrader som råder i havet.

Tredje resbenet – transit genom Tyskland – har nu anträtts. Malmösejouren avlöpte som sagt väl, Stina har gjort sig hemmastadd i bilen,

och färjan funkade också bra för henne.

L och jag var dock en smula irriterade över att det inte ordnats något hörn av ett äteri för oss med doggar, så den planerade middagen med hansbyarna blev inte som det var tänkt. Valpstina är för liten för att lämnas ensam i hytten ännu så länge; vi vill ju att hennes första långresa skall bli en så angenäm upplevelse som möjligt och då ingår rimligen flockens ständiga närvaro som det allramest grundläggande. Bilen är tryggaste punkten och hon sover gott i sitt bilskydd. När hon inte måste ha koll på vad som händer runtomkring, vill säga.

Luxemburg är nästa anhalt. Där blir det förhoppningsvis en simtur för att sträcka ut den stillasittande kroppen,

och en middag på hotellrummet, uppenbarligen. Covid härskar ännu och restriktionerna är tuffa, om än hanterbara. Ingen har hittills frågat efter våra tjusiga intyg om virusfrihet men det känns tryggt att ha dem. Ingenting som jag kan råda över eller förebygga skall tillåtas få sätta käppar i hjulet för ankomst till Murviel imorgon!

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det

Turist i coronaland

13 måndag Jul 2020

Posted by in Hantverkare, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Sommaren och turisthorderna har kommit till Skärhamn. Det är fullt med båtar i gästhamnen och det sjuder av liv på kajerna.

Fortfarande känns det hanterbart och flanörerna är inte fler än att det går att hålla avstånd. Det känns sommaridylliskt och vanligt. Inte skrämmande alls på det sätt jag läser om andra platser där turister flockas om somrarna.
Men jag flanerar inte på kajen, utan inhandlar istället det sista inför resan till Murviel och till parkeringen på Ica ringlar sig en bilkö. Klockan är tjugo i tre och snart stänger systembolaget. Att få tag på sin bag-in-box eller sina IPA är viktigare än allt annat. Jag vill vända men bestämmer mig ändå för att gå in och få mina ärenden uträttade. Vår lokala Ica-handlare sköter sig dock exemplariskt och överallt finns stora skyltar som påminner om att mitt i idyllen finns fortfarande coronahotet.

Alltså får jag vårt bilapotek och coronakit ordnat och vi är redo för avfärd.
Färjan är nästan tom och vi har medhavd middag som vi äter i vår tjusiga hytt.

In kommer en i besättningen med en flaska champagne i ishink och där finns också vin, om vi skulle bli sugna. Det är trevligt, förstås, och känns lite halvdekadent men champagnen förblir oöppnad. Vi stoppar ramlösaflaskor i ishinken istället.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att det kanske inte borde vara självklart med fri tillgång till så mycket alkohol för två personer i en hytt på en bilfärja. En lång färd på autobahn väntar och även om en nattsömn kanske räcker för att få sagda alkohol ur blodet, är du kanske inte jättefräsch om du tryckt i dig sådana mängder?
Nåväl, jag dricker lite vin till vår medhavda mat och vi förser oss i övrigt med iskylt vatten istället.
Präktigt?
Kanske det, men också ansvarsfullt.
Ansvarsfullt känns också munskydden i hissen när många trängs på liten yta. Jag väljer till och med att inte åka i samma hiss som stora familjen utan munskydd. Med det framför mun och näsa känner jag mig inte nämnvärt tryggare men det är en gest mot dem jag har runtomkring mig.

Det är svårt att göra rätt. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och innan jag hinner tänka, har fingrarna varit där för att rätta till det. I frukostmatsalen på färjan är vi inte många och den povra frukosten portioneras ut till oss bakom glas och med upprätthållande av avstånd. Markeringar i golvet och skyltar med påminnelser hjälper till. Jag inser snabbt hur viktiga de där påminnelserna är när jag vid kaffeautomaterna får ta flera demonstrativa kliv åt sidan när en annan gäst vill ha sin påtår och alldeles glömmer bort sig. Tänker jag att personen ifråga är korkad? Ovanligt svensk? Dum i huvudet?
None of the above.
Det ÄR svårt och vi glömmer alla av oss med jämna mellanrum. Jag tror inte att någon kommer för nära för att de skiter i restriktionerna. Du kan helt enkelt inte hålla detta i minnet precis hela tiden. Skillnaden i hur folk beter sig har heller ingenting med nationalitet att göra. Oavsett geografisk hemvist, är vi olika duktiga på att hålla i och hålla ut. Den ena tröttsamma tråden efter den andra i facebookgrupper jag är med i försöker envist hävda motsatsen men där ger jag mig inte in i debatten särskilt ofta längre.
Så vad göra?
Hålla sig hemma?
Ingen dum idé och skall du ändå iväg, är det nog att rekommendera att åka till ett annat ”hemma” där du kan fortsätta att praktisera social distansering och att bete dig förnuftigt under resan dit.
Svensken i gemen har definitivt valt att stanna hemma.
På färjan såg jag en(!) husbil och ingen karavan av svenskregistrerade bilar körde längs med Schwedenkai i riktning mot autobahn. Det är påtagligt mycket mindre trafik än vad som är vanligt i juli. Mest tydligt manifesterar sig det genom frånvaron, som sagt, av husbilar.


Vi har stannat i Luxembourg för övernattning. Grannlandet Belgien stängde gränsen igen idag och har infört karantän för dem som tar sig över gränsen. Det känns en aning kymigt… På hotellet där vi bor går alla iklädda ansiktsmasker och det pillas och petas och absolut ingen, inklusive jag själv, hanterar dem korrekt. Gjorde jag det, skulle jag under en kväll som denna ha avverkat sisådär en tio stycken. Har engångsmasken väl åkt av, skall den inte åka på igen. Den blir ett koncentrat av snusk väldigt snabbt och kontaminerar allt den kommer i kontakt med. Och var skall jag slänga den avtagna masken när jag satt mig till bords för att äta?
I en medtagen soppåse?
I fickan så länge?
Nej, vet ni; det räcker med några timmar på en plats med tvång på ansiktsmask för att konstatera att det inte skyddar hela vägen, helt enkelt eftersom det i vardagen blir helt omöjligt att använda ansiktsmasken rätt.
Men förutom ansiktsmaskerna känns beteendet igen – alla (nästan)visar hänsyn och håller avstånd.
Det är en lite märklig stämning ändå. Vi känner oss välkomna överallt men också nästan exotiska på ett sätt som absolut inte brukar vara fallet på kontinenten i juli. Vår svenskregistrerade Volvo sticker ut. Men vi får god mat på hotellets terrass och jag har simmat en kilometer i hotellets pool och nu släcker jag snart lampan.
I Murviel väntar byggstök, bråte och strippade takbjälkar…

Spännande skall det bli att se hur långt de kommit Och hur det kommer att bli!

Roadtrip dag två

28 söndag Jul 2019

Posted by in Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår resas andra dag är till ända. Vi lämnade vårt fina hotell i Dijon efter en skön sovmorgon,

Fin trapphall…
och en inbjudande innergård, som dock var för kall denna gång
Men plastfönster😱
Aska installerade sig snabbt

knappade in vår rutt på navigatorn och rattade ut på vägarna igen.

Inga köer har vi råkat ut för, inte särskilt många eller besvärliga vägarbeten och, eftersom det är söndag, inte heller några långtradare som sinkar och gör trafiken ryckig. En ganska bra resdag, alltså.

Men.

För sådana finns ju alltid.

Vi körde ganska långa sträckor på mindre vägar, framförallt efter Luxembourg på andra sidan gränsen till Tyskland. Söndagar i Tyskland är det mesta stängt inne i byarna och eftersom det inte fanns några serviceställen överhuvudtaget längs med vägen, ökade såväl desperationen som hungern för varje kilometer.

15 mil utan ett enda någorlunda lättillgängligt näringsställe tär på både krafter och humör. Speciellt med tanke på att vi efter det kaosartade tankstället i Luxembourg,

Ett synnerligen omständligt organiserat men prisvärt tankställe i Luxembourg…

irrade bort oss i väglabyrinterna från pumparna till McDonalds och hamnade tillbaka på vägen igen. Utan mat i magen. Jag ryckte lite förment världsvant på axlarna och menade att det var bara att ta nästa ställe. Två timmar senare, på en ledsen plats en bit från vägen, var bratwursten slut och jag ryckte istället åt mig en påse jordnötsbågar.

Vi ångade vidare, lätt desillusionerade men med åtminstone tillfälligt någorlunda återhämtade krafter. Väl framme på Parkhotel Hohenfeld i den ljumma kvällen, belönade vi oss själva med ett glas bubbel i väntan på maten. Inte dumt alls, faktiskt.

Hotellet utanför Münster är precis vad både vi och jycken behöver; en stor, härlig park att sträcka ut i,

och en mysig uteservering för mig och Askas matte.

Hotellet är aningens bedagat men tyskt ordentligt och därmed ett perfekt stopp på resan för oss. Imorgon blir det tidig revelj, en simtur i hotellpoolen, frukost i det gröna och sedan knappa 40 mil till färjan i Kiel. Känns ganska välplanerat ändå.

Genom ett regnigt Europa…

28 söndag Jul 2019

Posted by in Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Jag lämnade murvelhuset och den ensamma trädgården imorse…

Det är stora resehelgen. Skandinaver är på väg norrut och de mer kontinentala semesterfirarna åker i karavaner söderut. Vi valde en extra resdag för att slippa hetsåka genom Frankrike och Tyskland. Första etappen till Dijon via Millau och Clermont Ferrand hann sinkas med två och en halv timme redan innan vi nått fram till Clermont.

En del köer och långsam trafik var det på spektakulärt vackra A75 men inget stillastående. Ett antal rejäla stigningar i motorvägsfart sätter bilen på hårda prov men det klarar den naturligtvis. Att åka över Millaubron är en upplevelse i sig men kalaset kostar 10.80€ och rastplatsen med bästa utsikten över det arkitektoniska mästerverket tycker att det är helt ok att ta 8€ för en liten flaska vatten och två små kaffe.

Vi hade köpt baguette hos bagaren i Murviel och tagit med smörgåsmat som blivit över och kände oss mycket nöjda över att vi åtminstone inte behövde köpa micropizza till överpris.

Det duggregnade och tröjan jag i sista stund plockade fram innan vi lämnade Murviel åkte på. Jag kastade avundsjukt lystna blickar på raderna av husbilar, där deras passagerare obekymrat intog sina luncher undan regnet. Skulle gärna haft en husbil för de här resorna genom Europa…

Till millautoaletterna var köerna långa, så det hoppades över.

– Vi tar nästa rastplats, föreslog jag och kände mig väldigt klok och resvan.

Nästa rastplats var begåvad med vackra vyer den med.

Och den var till bristningsgränsen full av kissnödiga som köade till illaluktande faciliteter med hål i golvet. Jag snurrade ihop benen ett extra varv och pep, mindre stursk denna gång, att vi nog ändå borde ta nästa rastplats.

Rastplats nummer tre var smått kaotisk. Till toaletterna på McDonalds var det kö. Men det hade snurrats färdigt med skånkorna för min del, så jag fick vackert inordna mig i leden.

Vägen över Clermont är fin och välhållen men servicestationerna, som är så välordnade och ordentligt tilltagna längs med franska autorouter, är av betydligt sämre standard.  Inte sväljer de heller tillnärmelsevis lika många bilar. Eller nödiga med ihopkrullade ben.

Vi nåddes av rapporter om att det stod helt stilla norrut på både A9:an och A7:an och vi insåg att överfulla rastplatser trots allt är att föredra framför stillastående mil på frustande varm asfalt. Jag minns med fasa bilresan upp via Orange och Lyon för några år sedan och det vill jag aldrig uppleva igen.

Klicka på bilden för inlägg om värsta resan hittills…

En annan rutt och den extra resdagen innebär ett större lugn, så visst är jag, som sagt, återigen sjukt nöjd med min oerhörda klokskap.

Till vår första anhalt kommer vi till strax efter nio på kvällen; sisådär två timmar senare än beräknat men ganska ok ändå. Dijon verkar trevligt och hotellet är fint,

Utsikt över innergården från vår franska balkong

så på det hela taget har det ändå varit en lyckad första resdag. Vi gick ut och tog oss varsitt glas vin och satte oss förstås på en av uteserveringarna.

Märkligt folktomma för att vara en lördagkväll var de, men vi blev snart varse varför alla satt inomhus. Det var kallt. En veritabel chock för kroppar som hunnit vänja sig vid att det är varmt ute och svalt inomhus.

No more.

Imorgon kör vi en rejäl sträcka till för att sedan kunna ta det lugnt sista resdagen när vi har en färja att passa. Marginaler är helt nödvändiga att ha när Europas befolkning semestrar samtidigt. Köer hamnar du alltid i – hur långa de är och hur länge de varar, är omöjligt att veta på förhand, hur bra appar och rapporter du än har tillgång till.

 

Junikaos, regn, midsommar och tidvis hård vind

24 lördag Jun 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det börjar dra ihop sig till avfärd mot Murviel och packning av bil har planerats i flera steg. Jag reflekterar över vad som har fått följa med på de senaste fem årens bilfärder söderut och kan konstatera att den parafernalia som hänger med ständigt ändrar karaktär. Jag tänker också att den tullare som eventuellt skulle välja ut min bil för en extra kontroll skulle få problem att förstå sig på vem som packat ihop pryttlarna. Eller vad sägs om den här listan;

En kudde i form av en norsk flagga – en pryl som jag kastat längtansfulla blickar på hemma hos mamma och som nu skall få hjälpa till med att påminna om mitt norska arv tillsammans med två söta skinnband med en norsk översättning av Les Miserables.

Det är fullkomligt självklart för mig att båda kommer att göra sig alldeles särskilt bra i Murviel. Blöjor och välling får också följa med, liksom bilbarnstolar, två raggiga hundar,

Två dogmadamer på fransk semester

ett skoställ, en god vän, fler ljusslingor, en hel arsenal solkrämer, ett sofföverdrag från Bemz, fler badlakan, kuddfodral i frotté och…

Tja, hur intressant kan en packlista vara egentligen? Men i ett anfall av litterär hybris tänker jag mig att ni liksom jag skall se intertextualitet i inlägget och likt Strindbergs Ett halvt ark papper tolka det som är mitt liv i listan över saker som får följa med till min franska favoritplats.

Att murvelhuset skickar iväg mig på nostalgitripper till en barndom från längesedan, till exempel. En lika märklig som oväntad effekt av tillvaron i det franska vistet. Eller kanske ändå inte.

Att jag är mormor och får barnbarn på besök.

Bertil motionerar morbror E på Skansen.

Att allt fler småttingar med spring i benen numer far runt i murvelträdgården.

Att doggen är still going strong och skickar iväg mig på ännu en roadtrip genom Europa, för med skall hon. En hel sommar utan henne är otänkbar.

Bästa resesällskapet sommaren 2013

Att doggens släkting och hennes matte också har transportbehov och att vi gör gemensamt slag i saken och att jag därmed inte kör ensam.

Åsa och Aska på hotell

Att vi badar och solar och att vemhelst som vistas i solen vid poolen hos oss avkrävs löfte om att inte bränna sig och bete sig farligt under de livgivande solstrålarna.

I år tar vi inte vägen om Heidelberg, eftersom E nu flyttat därifrån, utan skall försöka oss på en annan rutt. En övernattning i Colmar kanske det blir istället?

Samtidigt avslutas en minst sagt hektisk och spännande jobbvår. Häromdagen träffades nya Dinglegymnasiets personalstyrka för en liten kick-off på Smedbergs gård i Håby. Representanter från Nordens Ark fanns också med för att diskutera framtida samarbeten och bäst vi sitter där och diskuterar viltvård, jägarexamen, lantdjur och betesängar,

så drabbas jag av en lika märklig som mäktig känsla av samhörighet. Jag, en språkfröken med lejonparten av livet hittills tillbringat i storstaden, tycker att det är fullkomligt naturligt att prata kossor, får och jakt. Vi är i min farfars födelsetrakter och jag tänker på honom som jag aldrig träffade, som hann bli vuxen innan förra seklet började och som jag egentligen vet väldigt lite om. Men flera av hans söner – en av dem min pappa – jagade, brukade skog och hade lantbruk inte långt ifrån där jag nu hamnat.

Sven, Ingvald, Werner, pappa Erik och hans tvillingbror Ernst

Farbror Ingvald med sin häst

Det är slutna cirklar. Ett sorts komma hem som knockar mig, som jag inte alls var beredd på men som jag mår så gott av. Må gott, säger de här; inte må bra.

Norgenostalgin har flyttat till Murviel. På västkusten känner jag mig nära min sedan många, många år saknade pappa.

Rötter och hemma. Viktigare än vad vandraren i mig någonsin förstått, och slumpen, den har jag undermedvetet styrt själv. Det vet jag nu med bestämdhet.

Två nätter och två dagar…

31 lördag Dec 2016

Posted by in Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

… senare njuter Wilda och jag av en brasa som motvilligt låtit sig tändas

img_6805

och av ett hus som välkomnat oss med blänkande, nyrenoverade och nyputsade fönster och vacker linoljedoftande ytterdörr. Samma dörr har nu stängts mot natten och vi pustar ut efter den långa resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

E släppte vi av på garen i Beziers – där rådde för övrigt totalt kaos, så det blev ett ganska hastigt avsked – och nyss meddelade telefonen att sagde E installerat sig på rummet på flygplatshotellet i Barcelona. Helt lätt var det dock inte för honom att ta sig dit; jag fick lotsa honom telefonledes med hjälp av Google maps, eftersom han inte lyckades få till en uppkoppling och eftersom tågstationen vid destinationen visade sig ligga en bit ifrån hotellet. Benämningen ”flygplatshotell” visar sig än en gång vara geografiskt något tveksam…

Det där tågkrånglet känns för övrigt onödigt bekant och jag minns med fasa en motsvarande resa till ett flygplatshotell i Barcelona, som jag gjorde för snart två år sedan. Jag satte mig den gången på fel tåg från Barcelona Sants. Det sista för dagen, dessutom. Jag hamnade till sist i Sitges och fick ta en taxi tillbaka till flygplatsen. Det förlängde resan med ett par timmar, blev ganska så dyrt och jag var både arg och ledsen men i blogginlägget från den gången syns ingenting av det, bara en försiktig irritation över att jag tvingades avbryta min semester i förtid. Lojalitet med arbetsgivaren krävs nämligen stundom av bloggarn! Fast det är tillräckligt länge sedan nu för att sanningen till slut skall kännas både ganska oskyldig och tämligen ofarlig.

För E:s del räckte det denna gång med en rask promenad några kvarter för att med min lotshjälp på distans hamna rätt. Imorgon flyger han vidare mot nyårsfirande med sina vänner. Det kan ju låta knasigt att först bila genom hela Europa för att sedan direkt flyga norrut igen men vi har hämtat hans resterande bohag i Heidelberg och därmed avslutat det tyska kapitlet för hans del. Eller åtminstone för den här gången; en vet ju aldrig! Min wanderlust verkar ha gått i arv där!

Imorgon ansluter L och nyår skall firas med fina bygrannar och utan raketer.

Jag är i Murviel.

När de rejäla vedklabbarna från trädgårdens akaciaträd brunnit färdigt i öppna spisen skall jag krypa ner i den bäddade sängen, som väntat på mig sedan jag var här senast.

Längtar förstås efter en hel hoper favoriter men jag är ändå tacksamt lycklig över stunden, Murviel, huset och dagarna framför mig. Årets sista dag börjar om en knapp halvtimme. 2016 har bjudit på det mesta, precis som alla år. Glädje, djupaste oro, så lycka; sorg åter, över det som varit svårt för de mina och som jag inte kunnat påverka, men till slut tacksamhet över vad vi tar oss igenom tillsammans och över allt fint vi har och får uppleva. Allt på en gång. I år igen.

En smula sentimental blir jag framför brasan i vårt murvelhus. Ser tillbaka och minns gästerna, huset fullt av skratt och sommar. Cikador som skriker,

Klicka på bilden för att lyssna på "La Chanson des Cigales" - tack Outi, för tipset!

Klicka på bilden för att lyssna på ”La Chanson des Cigales” – tack Outi, för tipset!

myggor som biter och musik som spelar;

Snart är det dags för en ny murvelsäsong – jag passar på att njuta av lugnet så länge.

Gott slut, kära bloggvänner!

img_5075