Etikettarkiv: roadtrip

Autoroute, autobahn, färja, Danmark och bro

13 söndag Mar 2022

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Lördag på Autobahn i passagerarsätet på väg norrut stickar jag, tränar franska glosor och tragglar fransk grammatik. En natt på hotellet i Luxembourg är avverkad och jag är åter i bilbubblan och solen skiner. L kör. Hela vägen. Jag tycker att det är skönt att slippa. Alla år bakom ratten kors och tvärs får mig att ta mig friheten att slippa när jag inte måste ratta själv. L säger sig inte ha något emot det. Timmarna i bilen på väg genom Europa blir därmed till tid att hinna med sådant som fått vänta när toastolar måst inhandlas och snygga ventiler måst letas upp.

Shoppingbyten för en månad sedan

Men min bilbubbla spricker denna gång. Vi får sällskap på vägen av ett par bilar med ukrainska skyltar. Så dyker en långtradare upp med texter om ”humanitär hjälp på väg” upp i högerfilen, snart i sällskap av en grupp vans från Storbritannien med röda kors på sidorna och bakdörren. Medicinsk ut­rustning på väg till Ukraina står det på engelska och ukrainska.

Då börjar jag gråta. Det bara kommer, fastän jag själv är trygg där jag sitter. Fastän resten av familjen är trygg också. Jag återupptar nyhetshungrigt min avbrutna DN-prenumeration och börjar läsa e-DN på paddan. Hittills sedan starten av den ryska invasionen har Omnis korta notiser varit min huvudsakliga nyhetskälla, kompletterad med sändningar från BBC och CNN. Att läsa fördjupande artiklar är något helt annat, inser jag dock kvickt. Långsamheten i det tvingar fram eftertanken på ett helt annat sätt och jag tar in det jag läser. Tar så fram min reMarkable och skriver lite för att bearbeta. Snyter mig, sväljer hårt och skärper mig.

Så åker stickningen fram och med den för händerna blir jag lugn. Den senaste månadens produktion skvallrar om att jag behövt flera sådana meditativa stunder:

Sedan skänker jag ännu en slant för att stilla samvetet. Funderar över hur Kennaris fjärrundervisning skulle kunna hjälpa till gör jag också. Det är svårt. Profitera på katastrofen är det inte tal om. Men skola är normalitet, ett fokus mot en framtid bortom kata­strofen. Det lär vara många lärare på flykt som kanske redan försöker undervisa barnen? Hur hittar vi och organiserar dem? Kan vi avlöna dem? Crowdfundar vi? Söker medel på annat sätt? Hur länge kommer de att behöva vara på flykt? Kommer de att kunna återvända snart?

Kommer någon att ta sig an Putin och hans banditer? Går det att oskadliggöra dem?

Är det bättre att satsa på att hålla igång utbildning enligt ukrainsk läroplan tills vidare eller skall de ukrainska barnen snabbt införlivas med respektive mottagarlands utbildnings­väsende? Eller både och? Sådär snurrar tankarna. Jag försöker sortera dem, få ordning på dem. Vill hitta sätt att hjälpa. Som så många andra.

Och så, mitt i alltihop, fick vi några fina timmar i Heiligenhafen, där vi sammanstrålade med ett par languedocsvenskar på väg norrut. En bättre middag på lokal innan läggdags följde på det. Heiligenhafen är ett inte alls så pjåkigt stopp efter vägen.

Idag går färden vidare över Danmark,

tillbaka till Tjörn och ännu ett tak över huvudet som är vårt. Jag fryser men solen lyser marsstarkt över oss, medan regn och översvämningar plågar omgivningarna runt murvelhuset. Jag hoppas att det ovädret snart drar vidare.

Tre ynkliga grader – första resbenet

02 söndag Maj 2021

Posted by in resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,


Vi skrapade bilrutorna rena från frost innan vi lämnade Tjörn igår imorse och det var inte ett dugg svårt att lämna ön när den betedde sig på det viset. Stina for omkring med kringelsvansen viftande och hade inte ett dugg emot att hoppa in i bilen hon heller.

I Malmö sken solen när vi kom fram och vi styrde först till iDr Kliniken för att få de eländiga PCR-intygen. Dyra som som skammen men jag fick rabatt på antikroppstestet, så då tog jag det med. Det var dock smidigt och snabbt, så om man nu ändå måste och känner att man har för mycket pengar på fickan, kan stället rekommenderas.

Några tusenlappar senare hade vi så reseintygen i handen,

for vidare till Ribersborg,

åt lunch och kände oss sedan en smula rastlösa. Det fick bli en kompletterande inhandling på ICA, ytterligare en sväng till en ny strandremsa, där hunden tyckte att det var formidabelt med all sand. Nästan som snö, fast inte kallt! Det bådar gott inför de tänkta morgonturerna till havet med henne. Promenader på stranden och kanske några morgondopp? Det senare är dock avhängigt av hur många gustavianska minusgrader som råder i havet.

Tredje resbenet – transit genom Tyskland – har nu anträtts. Malmösejouren avlöpte som sagt väl, Stina har gjort sig hemmastadd i bilen,

och färjan funkade också bra för henne.

L och jag var dock en smula irriterade över att det inte ordnats något hörn av ett äteri för oss med doggar, så den planerade middagen med hansbyarna blev inte som det var tänkt. Valpstina är för liten för att lämnas ensam i hytten ännu så länge; vi vill ju att hennes första långresa skall bli en så angenäm upplevelse som möjligt och då ingår rimligen flockens ständiga närvaro som det allramest grundläggande. Bilen är tryggaste punkten och hon sover gott i sitt bilskydd. När hon inte måste ha koll på vad som händer runtomkring, vill säga.

Luxemburg är nästa anhalt. Där blir det förhoppningsvis en simtur för att sträcka ut den stillasittande kroppen,

och en middag på hotellrummet, uppenbarligen. Covid härskar ännu och restriktionerna är tuffa, om än hanterbara. Ingen har hittills frågat efter våra tjusiga intyg om virusfrihet men det känns tryggt att ha dem. Ingenting som jag kan råda över eller förebygga skall tillåtas få sätta käppar i hjulet för ankomst till Murviel imorgon!

On the road again…

05 onsdag Aug 2020

Posted by in poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är fint med sociala medier. Jag behåller kontakten med så många som jag annars inte skulle veta hur de har det. Och de vet hur jag har det. Vi delar såklart inte allt i sådana offentliga rum men när någon som vanligen med jämna mellanrum postar inlägg på vyer – vackra eller bara på något sätt intressanta – plötsligt tystnar, har det mer än en gång föranlett en personligare kontakt. Oftast har det bara handlat om en mer eller mindre medveten sociala medier-detox men några enstaka gånger har det faktiskt hänt något och då känns det bra att ha hört av sig.
Vi är på resande fot nu. Grinden till murvelhuset och den älskade trädgården har gnisslats stängd och vi kan inte säkert veta när vi kommer ner igen.

Tillvaron nu präglas ju av oförutsägbarhet och det är lite som när du eller någon i din närhet drabbas av svår sjukdom; insikten är drabbande och iallafall jag känner mig en smula korkad. Hur kunde jag igen glömma att jag aldrig någonsin kan ta något för givet? Så sansar jag mig och bestämmer att det är väl en himla tur att jag inte går och oroar mig för sådant som inte har hänt men som skulle kunna hända! Bara för att livet vänts upp och ner förut. Glömska och tillförsikt i fin kombination är bra grejer för bevarande av sinnesro.
Fast jag glider iväg i andra tankebanor än vad jag hade tänkt från början. De där kontakterna på sociala medier skulle det ju handla om. Flera av dem träffar jag ganska regelbundet, andra har jag inte sett på flera år. Kontakten i etern ser ändå mer eller mindre likadan ut. Bilden på den rostiga grinden i tidig morgon med en kort rad om att nu åker vi norrut igen sätter igång peppen och omsorgen:
⁃ Kör försiktigt!
⁃ Ha en bra hemresa!
⁃ Kom gott hem!
⁃ Vi ses snart igen!
⁃ …
Jag tycker om att ha er med på resan med de raderna. Det betyder verkligen något och världen blir faktiskt lite vackrare då, hur banalt eller sentimentalt det än kan låta.

Jag packade vår kylbag full med godsaker innan vi for igår och stannade vid bageriet i byn och införskaffade nybakad surdegsbaguette och croissanter.

Också petetasdockorna i byn har munskydd på

Niste* måste man ha när det är dags för långfärd. Vi stannade i trakterna av Montelimar för att äta sen frukost men vinden hotade att dra iväg med både croissanter och kaffekopp, så vi drog oss snabbt tillbaka in i bilen igen och tryckte i oss den frasiga härligheten, som sedan sköljdes ner med det någorlunda varma kaffet ur en plastmugg från Ikea. Godsakerna får vänta tills vinden mojnat, tänkte vi. Och glömde snabbt den skarpa klimatgräns som skär genom Lyon. Där tar Sydfrankrike slut. Värmen skruvas ner och vädret blir ostadigare. Inte idealiskt, alltså för en medhavd måltid al fresco.
Men trafiken genom Frankrike är fortsatt covidpräglad och det är en bra sak mitt i viruseländet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

och vi kom fram till samma hotell i Luxembourg, som vi övernattade på på vägen ner, i god tid för såväl middag på terrassen som många sköna längder i poolen innan läggdags.

Kvällsbad på Hotel Parc Alvisse

Det är ett bra stopp när inte ens trafiken runt Lyon hindrar framfarten nämnvärt och resan flutit på utan avbrott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Frukosten på hotellet hoppade vi över imorse, eftersom den är en synnerligen trist historia. Jag gissar att det är covid som spökar men nu gjorde ju inte det så mycket; vi har kylbagen full med franska ostar, yoghurt, picpouldruvjuice från Pinet och apérokorvar, avocado och frukt, så minsann fick vi inte till en lunch på en trist rastplats i sällskap av hungriga getingar och flugor också!

En får ju förstå att de arma tyska insekterna blev alldeles till sig när de fick vittring på de franska godsakerna!
Tyska autobahn beter sig för övrigt som tyska autobahn brukar, med otaliga vägarbeten, stau och staccatokörning där den påbjudna hastigheten med snabba svängningar växlar mellan allt från 60km/h till valfri fart.

Disciplinerade långtradare alltid i högerfil

Full koncentration och ögon åt alla håll är därför fortfarande att rekommendera, trots att det inte är egentlig semestertrafik vi upplever, vare sig norrut genom Frankrike eller genom Tyskland. Nummerplåtarna på bilarna runt om oss är mest lokala, oavsett var vi befinner oss längs med rutten Murviel-Lyon-Luxembourg-Köln-Hannover-Rostock. Och de annars så semestervanliga husbilarna är som exotiska fåglar när vi någon enstaka gång får syn på dem.
På de lugna franska autorouterna började vi igår fundera över om vi skulle boka om vår färja till en tidigare avgång men efter att ha tappat räkningen på hur många staus det till slut blev, är vi glada över mellanlandningen på vårt rostockhotell. Här finns en alldeles ljuvlig pool där jag var helt ensam,

sedan L valt att hoppa blötläggningen till förmån för sängen. Han är inte riktigt lika badglad som jag, som nosar upp pooler vart jag än åker. Det är ohemult skönt att få simma av sig resdamm och stillasittande – 90 mil ena dagen och 86 nästa gör ingen kropp glad.
En natts sömn i skön hotellsäng innan morgondagens sista resben med färjan till Trelleborg känns också bra, liksom det planerade stoppet i Ängelholm under sista resbenet på väg mot Tjörn.
Fyra munskydd av de ursprungliga 50 har vi kvar. Det räcker precis tills vi är på svensk mark igen.

Väl hemma, fortsätter vi med det som vi praktiserat hela tiden; avstånd, handtvätt, sprit och undvikande av stora folksamlingar.

Nu får det bli natten – tidig revelj imorgon.

*norska för matsäck, för den inte visste det