Jag är solokvist i huset den här veckan men inte ensam. Det är jag aldrig härnere. Men jag kan stänga dörren om mig och känna huset omsluta mig och skydda mig mot både mörker och häftiga regnskurar.

Det där regnet som till slut anmälde sin ankomst igår kväll bara tilltog i styrka och skådespelet utanför fönstret hade en fascinerad åskådare i mig länge, innan jag till slut lät örat möta kudden. Med mobilen försökte jag fånga vad jag såg när blixtarna i snabb följd lyste upp den annars så sammetssvarta natten. Fast bättre än så här blev det inte:

Förmiddagarna hittills har ägnats åt medhavt arbete och den här morgonen är inget undantag. Jag skriver sommarbrev och filar lite förstrött på den nya hemsida som skall publiceras nästa vecka men störs i min koncentration av ljuvliga dofter av regnblöt jord och tappert kämpande växter som letar sig in genom öppna fönster och dörrar.

Regnet som föll är välbehövligt och nyplanteringarna sträcker på sig,

bjuder vällustigt ut sig till traktens hugade humlor

och ser rent tacksamma ut där de står i den blöta myllan.

Till och med pelargonerna som sattes i kruka förra året och som sedan lämnats åt sitt öde hela vintern blommar trotsigt och mot alla torra odds:

En sån växtkraft! Sicken levnadsglädje! Så förlåt mig om jag svävar ut men jag smittas av den där glädjen och kraften. Det är till och med en liten sorts lycka i sig att öppna den gnisslande rostiga grinden mot gatan för att hämta in en tömd soptunna. Och att kunna vinka till Outi, som med ett gigantiskt leende på läpparna bara råkar köra förbi just som jag letat mig ut och lite förvånat plirar mot solen. Den bryter igenom molnen nu, solen, och drar igång fågeltjattret. Cikadorna ligger i startgroparna, gissar jag, men ännu så länge dröjer sig svalkan från nattens regn kvar. Bara 24 grader säger termometern.

Det börjar bli dags för dagens första simtur. Att jag den senaste halvtimmen bloggat istället för att jobba kan kvitta. Jag har ju hela kvällen på mig. Om jag inte hittar på något som är roligare.