Taggar

, ,

… fast vi är några stycken som är lika lyckliga. Och det har inte ett skvatt med Murviel att göra.

I många månader nu har familjen våndats, oroats, varit arga, gråtit, haft stunder av annat fokus, hoppats, misströstat och så hoppats igen. Det blir så när någon du älskar allra, allra, allra mest drabbas av sjukdom. Idag har vi fått veta att behandlingen för ett halvår sedan har gjort det den skulle och vi har jublat. Vi har gått på kondis och beställt in en hel tårta…

Tårta

Vi har skålat i kaffe.

Och litet senare i champagne.

Tillsammans.

Inte riktigt alla, men nästan.

Imorgon sätter vi oss i bilen, hunden, L och jag. Mot Murviel. Mot semester. Med lättade bröst och fria andningsvägar.

Nästa inlägg kommer att handla om oväsentligheter igen. Sådana som gör mig lycklig på ett helt annat sätt. Oväsentligheter som inte på något sätt kan konkurrera med vad jag upplever idag. Alls.

Men ändå.

Jag ser fram emot att återvända till de där förtjusande bagatellerna, för det betyder att jag just nu inte behöver fokusera på något annat än just sådant som på ett djupare plan inte betyder ett skvatt. Murviel – nu kommer vi!