Etikettarkiv: Air France

Vi vågade…

03 torsdag Sep 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi bokade.
Med hängslen och livrem och med ombokningsmöjligheter.
Air France.
Jag från Stockholm via prinsarna och L från Göteborg, så sammanstrålar vi i Amsterdam innan vi flyger vidare till Montpellier.
Det är inte ens dyrt.
Vi vågar oss på flyget, för min del för första gången sedan jag flög hem via samma rutt innan Europa stängde i våras.

Glest på planet från Montpellier 10 mars

Det blir höstens enda tur innan vi förhoppningsvis åker ner under juluppehållet.
Jag är fortfarande inte trygg med att det blir av men nu finns iallafall bokningen där. Jag är glad över det men inte helt tillfreds ändå. Vet egentligen inte varför vankelmodet stångas med mig, varför jag inte bara väljer att se fram emot det.

Det blir ingen lång vistelse, trots att jag har pyramider av semesterdagar och uppbyggd övertid att rensa bort, helst innan årsskiftet. Istället bygger jag på med fler timmar och dagar, trots att jag försöker undvika just det. Vådan, helt enkelt, av att försöka klara av ett rektorsuppdrag på halvtid. Det går naturligtvis inte. En del av mitt vankelmod handlar om det; att försöka vara på plats när jag behövs som mest och samtidigt försöka hitta tidpunkter när jag inte behöver vara där. Av någon obskyr anledning kommer jag alltid fram till att min frånvaro inte är alldeles lämplig… Skall frånvaron dessutom tillbringas där jag mår som bäst, äter samvetet vidare på mitt jämnmod – vem är väl jag ta mig friheten till sådan sydfransk njutning och att lämna de andra att klara sig själva?
Det är förstås en smula fånigt, för riktigt så oumbärlig är jag inte och nåbar är jag ju ändå, om det skulle krisa.

Dinglekollegerna har nattat ankorna i lilla djurparken

Under tiden har västkusten fortsatt att kråma sig. Ännu en vindstilla och ljummen kväll dalade igår ner bakom grannens hustak och vi åt ännu en middag utomhus. I barärmat och utan strumpor. För varmt, nästan, i solen. Varje kväll tänker jag att det är nog sista kvällen för i år, men icke.

Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.

Varför jag reser så mycket ❤️

När du till slut egentligen inte vill åka

26 lördag Okt 2019

Posted by in Murvelhuset, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Resorna – de kortare – är många denna höst. Jobb och privatliv har hittills inte varit helt kompatibla och i år har heller inte skavstakärrans sista tur söderut fungerat med höstlovet. Den kommande hemresan, efter denna min planerade blixtvisit till Murviel,  blir därför irriterande bökig.

Jag skulle egentligen inte ha åkt.

Det är det ännu inte färdigrenoverade köket som jag fick för mig behövde tillsyn och nu är jag ändå glad att jag åkte ner.

Himla fin spis ändå!

Den gångna veckans förfärliga oväder har påverkat mig på ett sätt jag inte riktigt var beredd på. Jag har sovit oroligt, drömt konstigt och resan ner företogs denna gång med ett smått gnagande obehag. Snälla grannar, som tittat till huset, försäkrade mig om att ingenting hänt med vare sig hus eller trädgård. Taket som lades om för sju år sedan har visat sig vara precis lika gediget som det ser ut och det är förstås tryggt. Vatten i en stenkällare med gamla vintankar är inte en källa till oro; vattnet rinner rakt igenom och ut på gatan, som har ett ordentligt nerförslut. Det har hänt flera gånger förut och vattnet torkar snabbt upp igen.

Istället oroar jag mig för sådant som kanske inte syns. Sättningar i marken vid terrasseringarna, till exempel. Sådant som kan visa sig först senare.

Imorse fick jag en liten stund med småprinsarna i Solna innan avfärd.

Så mycket kärlek…

Bertil tyckte inte riktigt att jag skulle åka och det tyckte inte jag heller. Det kändes alldeles väldigt lockande att avblåsa hela resan denna gång och bara ägna mig åt dem istället. Alldeles särskilt som den planerade hemresan med TGV till Barcelona saboterats av flodvågor som sköljt bort banvallarna. Eftersom det är ytterst oklart när det kan vara fixat igen, har jag bokat en ny resrutt med Air France från Montpellier via Paris istället. Jag har lovat mig själv att aldrig mer fundera över Barcelona igen, för den rutten är alldeles uppenbart jinxad! Buss till Barcelona finns, men till slut går det åt alldeles för många restimmar för att det skall kännas som ett vettigt alternativ.

Solen skiner över Murviel igen. Om resorna allt oftare känns väl så besvärliga, är tillvaron när jag väl är på plats så axelsänkande att det ändå alltid är värt det. Jag vet ju det. Men det blir också alltmer uppenbart att vistelserna behöver vara längre för att inte resorna skall upplevas som alltför besvärliga.

Igen skriver jag om behovet av en annan lunk, inser jag. Denna höst är jag ändå mycket piggare än förra och kroppen protesterar inte. Men hur är det egentligen med knoppen? Hänger den med?

Jag glömde murvelnycklarna på ön och det har aldrig hänt förut. Men bygrannarna finns där och det är en trygghet bortom något jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Med resväskan innanför den låsta grinden, traskade jag genom byn för att hämta vår husnyckel, fick en snabb återkoppling om den gångna veckans fasor och hastade sedan hemåt igen.

Bortsköljda banvallar, glömda nycklar och bara uppbokade helger framöver borde kanske ha räckt som skäl att avstyra alltihop denna gång?

Men här är jag ändå.

Kvällen så ljum att till och med fransmännen sitter ute på Café Nouvel när jag springer förbi med extranyckeln till vårt hus, äntligen.

I kylskåpet en flaska vitt från Viranel, i skafferiet en påse chips och kvällen avslutas med tända ljus och ett lugn som intar min denna dag något oroliga själ.

Och det är ljuvligt.

Min plats. Och lugnet som snabbt parkerar sig.
Imorgon blir det nötfestival och lunch i St Nazaire hos Magnus och Outi.

Fast först sovmorgon.

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.