Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Etikettarkiv: Kennari

Vintervägraren vågar sig norrut

17 fredag Jan 2020

Posted by murvielklotter in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

fjärrundervisning, Jonair, Kennari, Norrlandsturist, Pajala, skolbesök, Språkdag

När jag är ute och reser, såvida det inte är mellan Tjörn och Solna eller via mamma i Värmland, brukar det vara kallast på avreseorten. Vid landning på destinationen blundar jag en stund och låter den vanligtvis ljumma vinden smeka mitt kylslagna nylle. Nu åkte jag norrut. Riktigt långt norrut. Sist det begav sig åt det hållet, fick det räcka med Åre. Är det ens halvvägs till Pajala, tro? Medan jag sitter på Arlanda och glufsar på en måttligt god macka och unnar mig ett glas vin i väntan på mitt resesällskap, slår det mig att resesällskapet var med då också, när vi skidade omkring i lilla byn Ånn utanför Åre. Då var vi 17 år och gick på gymnasiet.

Livet har vindlat iväg med oss utan att vi haft någon kontakt förrän vi via Facebook insåg för några år sedan att vi hade en del uppdatering att ta hand om. Nu är vi himla moderna tillsammans i lilla fjärrundervisningsföretaget Kennari och det är därför vi är i Pajala.

Det är egentligen ganska fantastiskt att få bli äldre och att ha förmånen att kunna förundras över hur mycket vatten som hinner rinna under broarna, hur mycket en får uppleva och, för all del, genomlida och inte minst att förbluffad få inse hur det ena ofrånkomligen leder till det andra utan att du någonsin helt kan styra och kontrollera det. Att sedan dessutom se det som en ynnest att en inser hur bra det kan bli trots, eller kanske tack vare, att livet inte låter sig styras; ja, det inger ett sällsamt lugn som jag önskar att jag hade haft tidigare. Fast hade jag bara lufsat planlöst och förnöjsamt omkring, hade förstås inte mycket hänt, så nog skall jag fortsätta med mina planer och drömmar.

Och njuta av både ny och återupptagen vänskap!

Men Pajala var det alltså. Här är vi nu, ett par av Kennaris fjärrlärare och jag. Imorgon är det språkdag på Centralskolan i Pajala och vi har tagit oss hit från Tjörn, Stockholm och Umeå och jag ser mig lika förundrat omkring som den gången när nacken intog bakåtböjt läge under skyskraporna i New York. Fast naturligtvis handlar det om förundran av ett helt annat slag.

Göteborg- Stockholm, Stockholm-Luleå och sedan Luleå-Pajala i ett litet propellerplan genom nattsvart kväll. Vi sörlänningar – umeiten är ursprungligen från södra Spanien – fnattar omkring och utstöter med jämna mellanrum förtjusta läten över VIP-loungen där vi väntar på att jonair-piloten skall lotsa oss ut till det lilla planet,

Fjärrläraren i spanska och den förvånade piloten som smått roat lät sig fotograferas. Turist i ett exotiskt norr, moi? Bien sûr!

över exotiska skyltar och över den vänliga nyfikenhet medpassagerarna visar oss. Om de tycker att vi är lite knasiga, så är det helt ok, för alltihop är faktiskt exotiskt på ett sätt som jag inte upplevt på väldigt länge.

Jag kapitulerar rakt av.

Vi landar mjukt i det myckna vita i Pajala och blir fotograferade framför både planet och framför den fina terminalbyggnaden.

Inte mycket action här. Bara stilla. Och vitt.

Erik, som under den halvtimmeslånga flygningen gett oss en crash course i pajalakunskap undrar sedan försynt hur vi tar oss in till Pajala.

– Vi tar en taxi, tjoar jag glatt.

Ridå.

Här finns ingen taxi om du inte förbeställt. Och jag som tänkte att de skulle stå på rad och ragga nyanlända passagerare. Från ETT plan. Med nio platser.

Jag känner mig lika aningslös och korkad som vore jag en amerikansk kryssningsturist, som under ett halvdagslångt stopp i Stockholm undrar var isbjörnarna är.

Men Erik, som visar sig vara en klippa i kommunen och gift med en av lärarna på skolan dit vi skall och god vän med intendenten som väntar på oss på hotellet, tar resolut kommando och säger att då åker ni med mig!

Självklart åker vi med Erik.

Vi känner ju nästan varandra nu.

Vi har ju umgåtts i VIP-loungen i Luleå och bjudits på kaffe och macka ur en plastback i det lilla planet,

A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt...
A är helt övertygad om att vårt äventyr just blev livsfarligt…
D824EDD6-2AB0-4EB0-8700-BC95DC8662FB

 

medan han förklarat för oss att vi kommer att flyga över polcirkeln och att landningsbanan i Pajala är både lång och kommunal.

Så vi hoppar in i hans bil och möter tunga malmbilar i snöröken på vägen, får se skidspåren där Charlotte Kalla tränar, avfarten till Kaunisvaaragruvan, och sedan in i ett stilla Pajala, där vi får en liten sightseeing-tur förbi Michael Niemis hus, följt av en biltur ut på Torneälv,

Utflykt på älvisen. Såklart.

avrundat med en tur förbi gamla skolan, som nu är lyxiga lägenheter, och kommunhuset innan vi släpps av vid hotellet. Naturligtvis är han hej och du med alla därinne. Pajala är inte jättestort.

Jag är glad att jag är här. Det känns märkligt hemtamt och främmande på samma gång.

Bra fôlk, liksom.

Visst kan du se mig med både korvkniv, ryggsäck och en smidig spade…? Saxat ur Pajalas turistbroschyr på nätet.

Ett synnerligen oförlåtande klimat under många månader om året gör något med de som väljer att underkasta sig sådana villkor. Jag inser att det kan bli hur bra och tryggt som helst. Men nej, jag klarar att vara storögd turist i några dagar men kommer också att fortsätta vara ohemult nöjd över min snöfria ö och ännu mer nöjd över mitt soldränkta murvelhus.

Jag skall dock fortsättningsvis uttrycka mig mindre kategoriskt och onyanserat om trakterna norr om Slussen, för jag vill faktiskt åka hit igen. När det är vårvinter och ljust. Eller kanske i september.

Ett ”snow on demand” på mina villkor.

Går ju inte att värja sig mot en plats med sådana fordon…

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Vill jag inte ändå ha ett ”lock-up-and-leave?

13 måndag Jan 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

Kennari, lock up and leave, musinvasion, Pajala

Jag är hemma på ön. En vecka har gått sedan vi lämnade Murviel; en vecka späckad med jobb och resor och just avslutat prinshäng i Solna.

2D022555-1C74-4507-8ABC-2D8DD5E93B0F
8A4FAD1F-EDB5-4A9D-8AD4-DD814CACB034

I huset på ön dröjer sig både jul och advent kvar, dels för att jag inte haft tillräckligt många timmar hemma för att hinna med att plocka bort krimskramset och dels för att jag vill ersätta adventsljusstakarna med lampor som beställts men som ännu inte kommit. Det som kan eldas upp, får stå och brinna om kvällarna och på köksbordet samlas pyntet jag rycker med mig när jag får julrysning av någon ohemult tomtig sak. Det får trots allt finnas gränser. Som med franska julgranar som stoppas ner i en vedklabb och lämnas utan vatten veckor i sträck. Gruvligt sorgligt är vad det är;

Det där med att lämna ett hus utan tillsyn har sina sidor och med jämna mellanrum funderar vi över om vi inte borde skaffa ett ”lock-up-and-leave” i Sverige. Under just den här vistelsen i Murviel var tanken på vad som skulle kunna pågå i huset på ön extra besvärande. När katten är borta, dansar, om inte råttor, så högst sannolikt möss på bordet, tänkte vi, och oroade oss på vägen hem över vad som skulle möta oss innanför tröskeln på Tjörn. Koppar med ättika och pepparmyntsolja hade strategiskt placerats ut runtom i huset i hopp om att det skulle sticka tillräckligt mycket i musnäsorna för att de skulle hålla sig undan. Musspillning över högt och lågt kan nämligen snabbt förstöra kärleken till ett hus och våndan över att behöva lämna Murviel för ett möjligen musinvaderat hus på ön fick därför ytterligare en dimension i år.

När vi så mötte ett städat och fräscht doftande hus vid hemkomst för en vecka sedan, var lättnaden påtaglig. Himla bra med ättika och pepparmynta, tänkte jag, innan det gick upp för oss att hantverkarna dykt upp under mellandagarna och tätat genomförningen vid köksavloppet. Inte en musskit i sikte, alltså! Tills jag kom hem från prinsarna i Solna idag och knockades av den omisskännliga lukten så fort jag öppnade ytterdörren. Tvättstugan i källaren är nämligen åter full av muslort. De hittar naturligtvis nygamla vägar in, trots att där inte finns någonting alls ätbart att hämta. Fast då kan en ju i sin musenfald bygga bo med egen toa i tvättstugelådor istället (känsliga läsare varnas för bilden nedan)…


I en renoverad tvättstuga som borde kunna få vara fräsch…

MUSJÄVLAR🤯🤬🤢👿

Lägenhet högt upp i en skyskrapa känns en sådan gång som ett alltmer lockande alternativ.

Regn och kompakt mörker reagerade jag över också vid hemkomst men nu, en vecka senare, känns det redan lite bättre. Jag kan till och med titta på bilderna från Sète och okulärbesiktningen av madamerna J:s nya lya där utan att alldeles gå i spinn av längt tillbaka söderut. De får det fint där alldeles vid kajkanten!

img_0430
img_0434
img_0431
Sete, januari 2020
Sete, januari 2020

Jag kan också drömma mig bort till mild luft och sol när jag i bara tröjärmen vårstädade delar av murvelträdgården,

img_0492
Kärlek till en lövblås😍
Kärlek till en lövblås😍
img_0501
img_0494

och till och med minnas tillfredsställelsen när det var gjort utan att fullständigt gå under av frustration över att inte kunna vara där.

Lövblåst och renspolad stenläggning i kvällsljus

För nu drar det som sagt igång igen. Jag lider ingen brist på sysselsättning och de inplanerade resorna är redan många. Löftet till mig själv är ändå att vårens resor kontra tillvaron på ön skall upplevas vara i bättre balans än i höstas, oavsett hur många resorna behöver bli.

På torsdag åker jag till Pajala för en språkdag med Kennaris fjärrlärare där. Så långt norrut har jag aldrig varit och det känns rentav lite äventyrligt. Jag kan lova att det var betydligt trixigare att boka de många resbenen dit, jämfört med mina franska diton. Kanske tur av flera skäl att pajalaresorna nöjer sig med att vara digitala?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by murvielklotter in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Air France, CDG, förseningar, fjärrjobb, Kennari

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

1BEF73A6-EC40-46D7-914B-B8D22AF0F651
6C5DDEAF-E4ED-4200-BFD2-F268C8986940

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En halv skiva måne

27 onsdag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

arla fakir, Charles de Gaulle, fjärrkurser i språk, Kennari, Landvetter

Dimstråken sveper över mig och min bil när jag mitt i natten gungar över E6:an på väg mot Landvetter. Det är den där tiden på året redan, då valet av ytterplagg inte är självklar. Valet försvåras ytterligare denna februarinatt då jag är på väg söderut, men nattluften som tar tag i mig när jag kliver ur min ombonade bil får mig att ångra att tjocka jackan fick stanna hemma till förmån för en orange poncho. Jag hoppas att den oranga skall kännas alldeles för varm när jag är på plats i Murviel.

Chansen finns. Det ryktas om sommartemperaturer, åtminstone dagtid.

Jag la mig barntidigt igår kväll för att kunna kliva upp strax efter klockan 2 utan att vara så aptrött att jag skulle ha utgjort en trafikfara. I bilen låg redan en bredd macka, en banan och en flaska vatten och väntade på mig, så nog kände jag mig både välplanerad och ordentlig.

Några minuters panikslagen krank blekhet över valet av arla flygfakir genomfor mig ändå när mobiltelefonen skrällde för revelj mitt i natten men upp kom jag och så särskilt trött var jag inte.

Fem timmars effektiv sömn räcker bra.

Dessutom är det något alldeles speciellt med att ta plats bakom ratten i en ombonad och uppvärmd bil för att sedan plöja genom nattdimma med Vaken i P3 som småputtrigt mys i bilhögtalarna.

Dags för avfärd…

Jag kör långsammare än vanligt sådana gånger. Jag är koncentrerad. Söker av vägkanten efter eventuellt vilt, ödmjuk inför insikten att dyker något pälsförsett upp, så har jag inte många sekunder på mig. Dimman gör sikten obefintlig men jag tröstar mig med att jag är ensam på vägen och att jag därmed har betydligt större manöverutrymme än en vanlig morgon vid något anständigare klockslag.

Det är en märklig men inte oangenäm stämning sådär mitt i natten. Ensligt men tryggt. Bedrägligt tryggt, förstås men ändå. Mystiken i dimstråken fascinerar mig och när en halv skiva måne plötsligt dyker upp ovanför Landvetter, blir jag rentav lycklig.

Nätter är inte helt oävna. Åtminstone inte när de håller mig vaken bara så här ytterst sällan.

Landvetter är behagligt stillsamt när timmen är tidig och jag lufsar i sakta mak till min gate, fryser en stund i matarbussen till planet och ser sedan solen gå upp utanför mitt fönster när den tunga flygplanskroppen bryter sig igenom molnen och sätter kurs mot Paris.

Därifrån hade jag planerat att ta tåget vidare mot Béziers, men som så många gånger förr, vinner en vidare flyganslutning med hästlängder, både vad gäller pris, bekvämlighet och tidsvinst. Det borde vara precis tvärtom, förutom det där med tidsvinsten, då. Jag vill verkligen kunna välja det miljövänligare alternativet.

Hur lever jag med flygskammen?

Tågmöjligheten undersöks alltid först. Det tar ansenlig mängd planeringstid och detektivarbete i anspråk innan jag allt som oftast ger upp. Med flygbolagens appar tar samma procedur några minuter. 

Det rättfärdigar möjligen inte mitt flygresande men min tid är en ändlig resurs. Jag behöver använda den väl, om jag skall hinna med att träffa mina allra finaste och om jag med jämna mellanrum skall hinna varva ner på de platser som tillåter mig att göra just det.

Däremellan skall jag jobba. På finaste Dingle, som egentligen ligger lite för långt bort men som ger mig så mycket och som känns så viktigt. Och med Kennari, mitt lilla utbildningsföretag; det enda som kan skötas varifrån som helst och som just därför är så viktigt att få fart på.

Tillvaron är en smula splittrad. Ändå mår jag bra. Känner mig inte nämnvärt stressad.

Jag bestämmer ju nämligen alldeles själv. I min stora röda Filofax ryms allt det som jag måste komma ihåg och den får följa med överallt, som en klumpig och något överviktig sekreterare.

Utom ibland, när den trots allt inte tillåts ta plats och när jag istället fotograferar de närmaste veckornas planering för att ha den tillhands i telefonen istället. Så fick det bli den hör gången, när jag flyger med bara handbagage.

På Charles de Gaulle väntar jag nu på nästa resben. Eftersom det tar sina modiga timmar, passar jag på att jobba – när jag bloggat klart, vill säga.

Ute gassar en parisisk vårsol och det blir varmt under det välvda hangartaket.

För varmt redan för den orangea ponchon. Det bådar gott.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

fjärrundervisning, Kennari, La Troisième âge, Stormvindar på ön

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift...
Lock på vift…
... och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

img_1678
img_1681
img_0448
img_0449
img_1683

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 225 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
mars 2023
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  
« Feb    

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: