Etikettarkiv: Kennari

Det hann bli kväll i Paris

19 torsdag Sep 2019

Posted by in distansjobb, Jobbinvasion, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Plötsligt sitter jag på Landvetter. Några timmar senare en mellanlandning i Paris innan vidare färd mot Montpellier. Jag jobbar, naturligtvis. Med två jobb, comme d’habitude, förstås. Telefonsamtal från en fåtölj med kupa runt för att blockera alla ljud, så att jag inte avslöjar att jag sitter på en flygplats. Det känns inte alldeles seriöst med en sådan ljudmatta bakom samtalet, nämligen. Jag mejlar, skickar sms, attesterar diverse saker, fakturerar, anställer och knyter ihop lösa trådar från de senaste dagarna.

Jag har i ett antal veckor tvingats göra flera saker samtidigt och har ömsom känt mig stolt för att jag klarar det, ömsom känt en krypande stress över att inte kunna göra bara en sak i taget, att så mycket krockar med vartannat.

Igår styrdes det med vikarieanskaffning, årligt besök av arbetsmiljöinspektionen, tre parallella fjärrlektioner med mig i bakgrunden och sedan ett skypemöte i ett par timmar kring ett Erasmusprojekt. Jag hade kontakt samtidigt med personer i Stockholm, Umeå, Pajala, Italien, Grekland, Rumänien och så i Dingle då förstås.

Ett samtal med Norge hanns förresten med också. Ingen av oss behöver egentligen leta efter internationella sammanhang. Numer är de bara där.

Det är hisnande.

Inte minst för att dörrarna verkligen är vidöppna och att det bara är att kliva över tröskeln.

Imorgon sitter jag i Murvelhuset och fjärrjobbar. Sorgligt eftersatt dingleadministration skall betas av och Kennaritrådarna skall nystas upp och få falla ordentligt på plats. Nya uppdrag väntar möjligen men av dem blir intet om jag inte tar tag i dem nu.

Mitt i allt detta slår mig tanken att jag snart skulle kunna vara framme vid den tillvaro som jag  den senaste tiden mest misströstat om. Att kliva över tröskeln till något nytt är en lång process, har jag insett. Inte för att jag själv räds det; det har jag aldrig gjort, men för att etablerade verksamheter är så förbaskat trögrörliga. Nymodigheter som fjärrundervisning ses på med stor skepsis men nu upplever jag ändå att det börjar röra på sig. Under tiden hittar vi kennarianer nya lösningar hela tiden för att möta kraven i både skollag och från uppdragsgivare. Det är bortom spännande och trots att varje tillfälle att få undan arbetsuppgifter utnyttjas och trots att datorn plockas fram en stund igen på kvällen efter en lång dag på Dingle, så får det mig att må bra. Det kickar igång något i mig som det var länge sedan jag fick fatt i. En av de viktigaste faktorerna är att jag äntligen i grunden bestämmer själv. Jag måste inte. Jag vill.

Nu väntar dock några dagar med lugnare tempo. Det dåliga samvetet över att inte vara på plats på Dingle skall jag försöka hålla stången, för trots allt behöver jag se till att det inte blir för mycket övertid. Berättar jag för mig. Om och om igen. September månads timmar är förbrukade men arbetsuppgifterna är naturligtvis inte slut för det. De är de aldrig.

Jag längtar efter första simturen. Efter revisitation till falaiserna i Agde och dopp i havet, efter frukost på terrassen med grannens galande tupp i bakgrunden och vyn över trädgården från sovrumsfönstret när jag vaknar på morgonen.

En dryg vecka fylld med både måsten och vila väntar. Och – förstås – umgänge.

Jag ser fram emot alltihop.

En alltigenom väloljad dag går mot sitt slut. Väloljad, vill säga, innan vårt plan halvvägs ut på landningsbanan fick vända om och vi blev sittande i informationslös väntan. Eller information fick vi, typ, men på så nervöst och grötigt smattrande franska att inte ens fransoserna bredvid mig uppfattade vad som sas. Han sansade sig till slut, lotsade oss ur planet, och tre bussturer, kryddat med en vända in i terminalen igen senare,

kom vi till slut iväg med ett friskare plan. Effektiva och inte bara vänliga – till slut – och med lite humor, uppgivna gester och rullande ögon lyckades de få oss iväg från Charles de Gaulle.

Bra saker med trasiga plan?

  1. En magnifik solnedgång över Paris kunde nästan avnjutas.

2.  Jag kunde ta det där fotot över nya food courten på Terminal F, som jag insåg att jag glömt men som jag ville visa Åsa,

3.  Prinsar ringde på Facetime och jag kunde svara – annars hade jag varit uppe i luften vid vår vanliga fejstid,

4.  …

5.  Öhhh…

6.  …

7.  Nej, jag kan inte komma på något mer

I Montpellier regnade det.

Jag fick raskt min resväska och traskade ut ur terminalen för att vänta på Maria och Alains plåtis.

Det fortsatte att regna men det var skön temperatur. Sist jag gick, eller snarare sprang över det där övergångsstället, var det 46 grader varmt, varmaste dagen som någonsin uppmätts i Frankrike. Regn är att föredra framför sådan extremhetta, konstaterar jag.

Men jag svamlar. Det är mitt i natten och ögonen svider. Men jag är i Murviel och allt är bra.

En halv skiva måne

27 onsdag Feb 2019

Posted by in Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Dimstråken sveper över mig och min bil när jag mitt i natten gungar över E6:an på väg mot Landvetter. Det är den där tiden på året redan, då valet av ytterplagg inte är självklar. Valet försvåras ytterligare denna februarinatt då jag är på väg söderut, men nattluften som tar tag i mig när jag kliver ur min ombonade bil får mig att ångra att tjocka jackan fick stanna hemma till förmån för en orange poncho. Jag hoppas att den oranga skall kännas alldeles för varm när jag är på plats i Murviel.

Chansen finns. Det ryktas om sommartemperaturer, åtminstone dagtid.

Jag la mig barntidigt igår kväll för att kunna kliva upp strax efter klockan 2 utan att vara så aptrött att jag skulle ha utgjort en trafikfara. I bilen låg redan en bredd macka, en banan och en flaska vatten och väntade på mig, så nog kände jag mig både välplanerad och ordentlig.

Några minuters panikslagen krank blekhet över valet av arla flygfakir genomfor mig ändå när mobiltelefonen skrällde för revelj mitt i natten men upp kom jag och så särskilt trött var jag inte.

Fem timmars effektiv sömn räcker bra.

Dessutom är det något alldeles speciellt med att ta plats bakom ratten i en ombonad och uppvärmd bil för att sedan plöja genom nattdimma med Vaken i P3 som småputtrigt mys i bilhögtalarna.

Dags för avfärd…

Jag kör långsammare än vanligt sådana gånger. Jag är koncentrerad. Söker av vägkanten efter eventuellt vilt, ödmjuk inför insikten att dyker något pälsförsett upp, så har jag inte många sekunder på mig. Dimman gör sikten obefintlig men jag tröstar mig med att jag är ensam på vägen och att jag därmed har betydligt större manöverutrymme än en vanlig morgon vid något anständigare klockslag.

Det är en märklig men inte oangenäm stämning sådär mitt i natten. Ensligt men tryggt. Bedrägligt tryggt, förstås men ändå. Mystiken i dimstråken fascinerar mig och när en halv skiva måne plötsligt dyker upp ovanför Landvetter, blir jag rentav lycklig.

Nätter är inte helt oävna. Åtminstone inte när de håller mig vaken bara så här ytterst sällan.

Landvetter är behagligt stillsamt när timmen är tidig och jag lufsar i sakta mak till min gate, fryser en stund i matarbussen till planet och ser sedan solen gå upp utanför mitt fönster när den tunga flygplanskroppen bryter sig igenom molnen och sätter kurs mot Paris.

Därifrån hade jag planerat att ta tåget vidare mot Béziers, men som så många gånger förr, vinner en vidare flyganslutning med hästlängder, både vad gäller pris, bekvämlighet och tidsvinst. Det borde vara precis tvärtom, förutom det där med tidsvinsten, då. Jag vill verkligen kunna välja det miljövänligare alternativet.

Hur lever jag med flygskammen?

Tågmöjligheten undersöks alltid först. Det tar ansenlig mängd planeringstid och detektivarbete i anspråk innan jag allt som oftast ger upp. Med flygbolagens appar tar samma procedur några minuter. 

Det rättfärdigar möjligen inte mitt flygresande men min tid är en ändlig resurs. Jag behöver använda den väl, om jag skall hinna med att träffa mina allra finaste och om jag med jämna mellanrum skall hinna varva ner på de platser som tillåter mig att göra just det.

Däremellan skall jag jobba. På finaste Dingle, som egentligen ligger lite för långt bort men som ger mig så mycket och som känns så viktigt. Och med Kennari, mitt lilla utbildningsföretag; det enda som kan skötas varifrån som helst och som just därför är så viktigt att få fart på.

Tillvaron är en smula splittrad. Ändå mår jag bra. Känner mig inte nämnvärt stressad.

Jag bestämmer ju nämligen alldeles själv. I min stora röda Filofax ryms allt det som jag måste komma ihåg och den får följa med överallt, som en klumpig och något överviktig sekreterare.

Utom ibland, när den trots allt inte tillåts ta plats och när jag istället fotograferar de närmaste veckornas planering för att ha den tillhands i telefonen istället. Så fick det bli den hör gången, när jag flyger med bara handbagage.

På Charles de Gaulle väntar jag nu på nästa resben. Eftersom det tar sina modiga timmar, passar jag på att jobba – när jag bloggat klart, vill säga.

Ute gassar en parisisk vårsol och det blir varmt under det välvda hangartaket.

För varmt redan för den orangea ponchon. Det bådar gott.

Jo, jag lovade att inte prata mera väder, men…

10 söndag Feb 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, fjärrkurs i franska, grand-mère, huset på ön, studier i franska, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

För tredje natten i rad har vinden härjat och slitit i vårt stackars hus. Huset rister påtagligt och det känns en smula dramatiskt. Igår morse bröt solen igenom och vinden hade mojnat. Samma sak var det också denna söndagsmorgon.

Ute på trädäcket hittade jag locket till vedkorgen- som jag inbillade mig stod i skyddat läge för allehanda vindar –  långt ifrån där det borde vara. Det där locket utförde en vild dans inatt och jag, som vanligtvis är mycket svårväckt när jag knoppat in, reste mig tvärt av oväsendet locket förde.

Lock på vift…
… och på plats igen i vad som skall föreställa vara i lä

Men jag dristade mig inte ut mitt i natten. Räcken och murar runt trädäcket visste jag skulle stoppa dess framfart så småningom.

Det är alltid Väder på ön. Sällan stillsamt eller lagom men väldigt ofta fascinerande. Faktiskt hatar jag det inte. Kontrasterna tilltalar mig.

Snön som så ordentligt bäddade in landskapet för bara en vecka sedan,

är nu dessutom helt borta och vår kan börja anas, möjligen väl så optimistiskt men ändå!

Framför mig ligger en vecka med dingledagar varje dag, så jag sörjer inte snöns frånfälle, om någon nu hade dristat sig till att tro det. Det kan ju trots allt hända att jag inte varit helt tydlig med var jag står i snöfrågan; ett förtydligande på den punkten kan därför kanske vara på sin plats.

Samtidigt rör det lite försiktigt på sig med mitt fjärrundervisningsprojekt, om än fortfarande utan risk för fartblindhet. Det lilla företaget Kennari fjärrundervisar och handleder sexåringar, mellanstadiebarn och gymnasister och erbjuder språkcirklar för vuxna.

Annons till vänster i Skolledaren i december…

Allt i digitala klassrum med lärare och elever åtskilda i rum men inte i tid. Det fungerar över förväntan, också för de allra minsta. För lärarna är det förstås riktigt attraktivt; de slipper flänga runt och kan samtidigt sköta jobbet var de än befinner sig geografiskt.

Där är själva kärnan. Ett av de starkaste skälen till att jag envisas med att få det på stadig kurs är förstås att för egen del kunna fortsätta jobba och utvecklas utan att vara bunden vid konstant en och samma plats.

Jag behöver kunna vara på flera olika platser, nämligen.

La troisième âge, kallas den ju, den där perioden i livet när du tror att vuxna barn skall innebära större frihet utan att något annat skall börja pocka på din uppmärksamhet.

Jag har blivit varse att det inte är så det fungerar, åtminstone inte när vare sig du själv eller såväl äldre som yngre generationer har den goda smaken att befinna sig på samma plats.

Himla opraktiskt, faktiskt.

Om du sedan dessutom får för dig att skaffa ett sydfranskt vinbondehus, som du också älskar och som pockar på din uppmärksamhet, ja, då börjar kloning låta som en alltmer lockande tanke…

Eller varför inte ett arbete som kan skötas på distans? Som fjärrundervisning.

Med Kennari.

Det var så idén föddes. Att hitta sätt att möjliggöra längre vistelser i Murviel och täta turer till älsklingar utan att behöva sluta jobba. Sedan har de uppdrag vi har och har haft gått från ett glatt experimenterande till ett spännande pedagogiskt projekt. Jag vill fortsätta med det, främst för att det nu engagerar mig på alla möjliga sätt och inte bara för att det skulle underlätta mina vistelser hos diverse älskade familjemedlemmar och i Murviel.

Att det nu, enligt uppgift, hamras och jobbas i favoritbyn för att äntligen dra fram bredband, ser jag som ännu ett tecken på att stjärnor intar position, gudar konfererar och att tiden är mogen för fjärrjobb om bara alldeles snart.

Under tiden låter jag Dingle hålla kvar mitt intresse och ännu är jag inte beredd att släppa det heller, för det är ett spännande och viktigt projekt det med.

Tankarna är många, idéerna i ett ständigt flöde och otåligheten stundtals besvärande. Var är jag om ett år? Om två?

Jag försöker envist styra min tillvaro med varierande resultat, men om en vecka drar jag till Solna, om två till Murviel, följt av en helg med londonbarnet i favoritstaden. Däremellan skall diverse mammor besökas och jobb skötas.

DET vet jag iallafall och kontrollerar något sånär.

Never a dull moment.

Aldrig länge på samma ställe.

Stressigt?

Faktiskt inte så farligt. Det är ju trots allt självvalt.