Kategoriarkiv: Allmänt strunt!

Det lilla livet har mjukt tassat fram

05 tisdag Maj 2026

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Härom dagen, innan regnovädren tog över tillvaron, iakttog jag myrorna som byggt motorväg tvärs över (eller snarare under) vår loungemöbel invid poolen. De är stora, myrorna. Det går på raka led och bär på byggmaterial som är dubbelt så stora som de själva. Jag fascineras och beundrar flitet men mest är jag ändå irriterad över att de valt just den plats för sitt slit där vi vill lata oss. Myrmedel har införskaffats men då dör de ju och vilken rätt har väl jag att ta livet av de små myr-stackarna? Kan man inte bara hjälpa dem att hitta en ny vägsträckning? En där vi inte behöver samexistera så nära inpå varandra?

Mitt sjuåriga jag gör sig påmind i denna prekära situation; hon som räddade flugor undan en säker drunkningsdöd ur mammas tvättbalja ute på gräsbacken invid mammas barndomshem i Norge (om somrarna levde vi 1930-talsliv där, utan vare sig rinnande vatten eller andra moderniteter).

När jag hamnat här, i myrfunderingar och nostalgi, då vet jag att axlarna intagit rätt läge och att den svenska vardagen hamnat längst in i min hjärnas skrymslen. Det är välbehövligt. Tillvaron har varit hetsig från augusti i fjol och fram tills att jag kom tillbaka till murvelhuset för drygt två veckor sedan.

Jordgubbar från Capestang till frukost

Det där hetsiga känns långt borta nu. Jag ger mig själv tid och har behövt vara eremit ett tag. Jag har laddat ner en tai chi-app, eftersom mitt ig-flöde har sköljt över mig med tips om stolsyoga, tai chi-promenader, träning fem minuter om dagen för att ha en snygg bikinikropp i juli eller för att min ai-dotter med magrutor tycker att jag behöver göra något åt min hängbuk. De värsta avarterna i denna reklamkategori är ai-mannen som beundrande iakttar ai-fruns förvandling efter tre veckors bensprattel på en stol. Om det är något som skulle kunna göra mig fullständigt obenägen att ladda ner en träningsapp, så är det den.
– Vad i alla glödheta, tänker jag, har algoritmerna så dålig koll på vem jag är?

Men den vänlige mannen i tai chi-appen jag hittat, är numera en del av min morgonrutin och det sista jag gör innan jag lämnar badrummet. Den har inget hurtfriskt över sig, inga misogyna antydningar om att min kropp skulle behöva någon annans godkäntstämpel, utan den bara försiktigt väcker livsandarna och ger mig en stunds stilla reflektion.

Så vad gör jag sen?

Målar barnbarnens picnic-bord gult,

Med en jättegammal, tunnsliten bordstablett från barndomsnorge som duk

påbörjar ett av tre planerade stickprojekt och sitter uppe alldeles för länge igen för att bli färdig med bara en mönsterrapport till.

Eller så planerar jag att gå till banken för att hämta mitt nya carte bleu. Eller så får det vänta tills imorgon eller i övermorgon…

En tur till Emmaüs i Servian, kanske? Det har jag tänkt i några dagar nu. Fast måste jag? Vill jag? Efter lunch, kanske. Älskar fransk lunchtid; det är som att varje dag få två kravlösa timmar när ingen fransman finns tillgänglig och inte heller jag behöver finnas till hands för någonting alls annat än att äta och sedan låta maten smälta. Civiliserat, om du frågar mig.

Pasta vongole avätet

Men sen kom regnet. Det har regnat i flera dagar. Rejält, dessutom. Lite halvtråkigt, kanske men också skönt att bara kura med kravlösa renoveringsserier på skärmen och sticke i knäet. Och trädgården, ja den fullkomligt exploderar! Den är vild och galet vacker nu;

Schistrosen❤️
”Skogspartiet” – skuggigt och trolskt
Svartvinbärssalvia
Aloe och yuccapalm
Kinaros
mandelträd
Tuktad och naken (falsk) akacia 18 april
… och samma träd 4 maj

Nu har vi trots allt inte bara ägnat oss åt navelpill och reflekterande i flera dagar. Då hade jag till slut blivit alldeles för rastlös.

Det har firats Valborg och kung med brasa ( jorå minsann!) och bubbel;

Maison Hansby

Vi drog inte till antikmässan i Pezenas i söndags, som alla andra (om man skall tolka IG rätt) men vi bjöd på lunch hemma med en gullig liten Lisen med päron och farfar på besök och jag har shoppat loss hos The Livingroom/Villa Fondanten.

Stickekompisar har jag träffat också, med fika, en sprakande brasa (det var inte alls varmt igår) och vindlande samtal. Fina grejer, vill jag lova!

Idag skiner till slut solen och vi kunde äta vår frukost ute igen. Under tiden installeras AC i de två resterande sovrummen på övervåningen. Det där är en sådan där sak som befunnit sig på planeringsstadiet i hur många år som helst och när vi förra sommaren lät installera AC i master bedroom, blev vi varse att i rummen ut mot gatan är det inte alldeles enkelt. Ett aggregat på fasaden synlig från gatan fick ett rungande nej från maireriet, så nu hamnar det i garaget tillsammans med det sedan gammalt befintliga aggregatet. Röret för kondensvattnet dras inomhus istället. Längs med och genom vårt fina badrum, bland annat.

Pre-plaströr…
…hjälp, ett sånt haveri😱

Jag ville bara gråta när jag såg det. En fullkomlig estetisk katastrof hann hända medan jag for iväg och stickade i några timmar.

Så vad göra? Jorå, ganska snart kom jag på den strålande idén att sätta upp en vägghylla ovanför fönstret och alldeles nedanför plastkanalen för att sedan kunna dölja eländet med vackra korgar och lådor.

Chat-gpt fick fram den här – ganska bra visualiserat, ändå

Nu har de vänliga installatörerna lovat att fixa även det åt oss, så nu mår jag bra igen.

Hunden och jag myser i soffan på terrassen, där solen nu till slut står tillräckligt högt på himlen på förmiddagarna att tonnellen kan skänka skugga. Det är hur fint som helst, det.

Nakna träd och längtan

07 fredag Nov 2025

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, distansjobb, Om dagsläget, Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jag är hemma nu och sällan har det känts så fantastiskt skönt som just denna gång. Det är inte jätteroligt just nu. Mitt uppdrag har inte blivit vad jag hoppats på och det är både märkligt och förvånande på samma gång. Desto mer fantastiskt då att komma hem till mitt västkustska viste, ta en tur ner till vår lilla hamn och andas hav och stillhet och känna hur livsandarna vaknar igen.

Hösten rusar på och jag börjar dessbättre se slutet på mitt småländska uppdrag. Bilresorna är många och nu är hösten så sen att det så gott som undantagslöst handlar om mörkerkörning när jag sätter mig bakom ratten. Det är betydligt tuffare än under tidig höst och jag börjar bli sliten just på grund av resorna. L och hund har nött asfalt på autobahn och autorouter med en ny bil, som skall bo i murvelhusets garage, medan jag jobbar vidare i några veckor till. De är på plats i murvelhuset och jag är inte så lite avundsjuk på dem.

Jag har längtat hem rejält nu de senaste dagarna; till såväl mitt tjuvkilska hemma som till mitt franska och jag längtar efter mitt vanliga, vardagliga sammanhang. Jag vill sitta vid mitt köksfönster och betrakta livet i bostadsrättsföreningen utanför.

Jag vill dra på mig mina merylbrallor och fortsätta med mina diy-projekt i våra franska hoods och puttra vidare med modersmålsuppdragen med Kennari.

Småfix, september 2024

Istället skall jag de närmaste veckorna avrunda ännu ett uppdrag som hyrrektor och jag räknar dagarna. Jag har ändå, trots en tuff jobbhöst, upptäckt en tjusning med hösten som jag i yngre år aldrig upplevde. September är ljuvlig i både Sverige och i Occitanie.

Oktober är sprakande vacker men när vi kliver in i november, kopplar mörkret ett stadigt grepp om mig och jag blir stundtals lika dyster som det grådaskiga vädret.


Imorse styrde jag alltså västerut igen, till ett tomt radhus. Jag skall i helgen dra fram adventspyntet och förbereda för novent! Jag har bestämt att lördag 15 november skall få bli starten på detta ljuvliga,
relativt nya påfund. Det lilla radhuset skall få tindra och omfamna mig, L och hund under de kommande helgerna fram tills att det är dags att säga hejdå till de småländska skogarna – för den här gången eller för gott skall jag kanske låta var osagt!
Det är trots allt tredje gången jag hamnat just här i växjötrakten, med uppdrag som hamnat där alldeles oberoende av varandra. Jag är inställd på ett nytt uppdrag i vår igen men hoppas på att kunna hålla mig närmare hemma nästa gång.

Men först skall jag ha en rejäl fransk dos! Jag bläddrar bakåt genom åren i bloggen och drömmer mig bort till ett oftast januarikyligt Murviel, där himlen är intensivt languedocblå och där solen är välgörande varm intill söderväggen vid murvelhusets entré.

Jorå, det händer att det snöar i januari även i Languedoc…
Valras Plage januari 2020

Hundpromenader längs med stranden och luncher al fresco invid en kajkant eller utflykter till ställen som sommartid bjuder på alltför, mycket trängsel för att locka till besök är annat som dyker upp.

Off season turistar vi mellan fixarvarven. Det är fint att tänka på de dagar när min tillfälliga Smålandsvardag känns extra tung. Jag bidar min tid. Räknar dagarna. Men det är många som jag kommer att sakna, för det är ändå en ynnest att få möjlighet att lära känna så många engagerade, fantastiska och fina kolleger kors och tvärs i vårt avlånga land.

Men först en ensam helg hemma innan resterande 6 uppdragsveckor skall betas av. Jag skall fylla helgen med må-bra-aktiviteter. Det finns gott om sådana att välja på. Som till exempel att förbereda för novent…

It takes a village…

13 lördag Sep 2025

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, Jobbinvasion, Livet i Tjuvkil

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är snart två månader sedan vi lämnade Murviel. Egentligen borde det vara dags för nästa längre vistelse nu men så blir det inte. Istället är huset med varm hand överlämnat till goda vänner för ett tag och det känns bra att huset är bebott. Den här hösten kommer nog vår frånvaro att vara den längsta sedan vi köpte huset för snart 14 år sedan.

Medan vi fortfarande bodde kvar i Stockholm, pep jag iväg på så många lördag-till-tisdagsresor med skavstafakiren som jag med gott samvete kunde klämma in;

Ombord på skavstakärran!

2015 sa jag upp mig från livet som anställd och startade eget men ganska snart sögs jag tillbaka in i en anställning som varade på deltid i drygt fyra år. Hade inte pandemin slagit till under den perioden, hade jag säkert sagt tack och hej tidigare. Inte för att jag inte trivdes med jobbet, utan för att jag längtade efter friheten att råda över min egen tid.

Det gör jag nu. Att jag tagit ett rektorsuppdrag i Småland och nu veckopendlar hela hösten är därför alldeles självvalt, trots att det spärrar möjligheten till den där ljuvliga höstvistelsen i Murviel som vi skämt bort oss med de senaste åren

Planen är en längre vinter – alternativt vårvintervistelse istället. Fint det också, om än något helt annat.

Under tiden är det helgerna i Tjuvkil jag längtar efter (förutom längtan ständigt efter alla älsklingarna, förstås) medan dagar och veckor rusar iväg i min vardagliga granskogstillvaro.

Igår kom jag hem till bostadsrättsföreningens kräftskiva.

Hoppborg till barnen var inhyrd, partytält uppfört och barnvagnar med bebisar trängdes med småttingar i feststämning.

Jag upphör inte att känna tacksamhet över det livaktiga lilla radhusparadis som vi hamnat i. Föräldrarna har lärt känna varandra, nybyggarandan är påtaglig och hjälpsamheten liksom samarbetsvilligheten märks tydligt. Jag är inte naivare än att jag inser att det framåt kommer att dyka upp utmaningar i takt med att barnen växer och att skiftande behov stundtals kan komma att få det att gnissla. Vi kanske, i kraft av ålder och därmed något mer perifera och som betraktare snarare än deltagare kan komma att undkomma just det. Oavsett, så har vi det alldeles perfekt här.

I vår skyddade lilla plätt vid havet bor också ett litet barn med något fler utmaningar än sina jämnåriga och hen påminner mig ständigt om en av mina små barnbarnsälsklingar. Barnet möts i huvudsak av förståelse, vad jag kan se, och jag kan inte låta bli att tänka på vilken alldeles perfekt uppväxtmiljö det här är för alla barn men kanske alldeles särskilt för dem där den där lilla byn med ansvarskännande och goda vuxna blir extra viktig.

En kräftskiva med många festande, en hoppborg full med barn, hög musik, många intryck och trängsel är en tuff tillställning för ett intryckskänsligt litet barn med begränsad impulskontroll. Och visst märktes det att knatten stundtals stressades men framförallt såg jag bemötanden som lungnade och en acceptans som säkert hjälpte till när barnet också fann sitt mojo och kunde leka och ha skoj.

Jag njöt av att betrakta det som utspelades framför mig. Men jag såg också vad som krävdes av uppsikt från föräldern mitt emot mig vid bordet, som tämligen bokstavligen hade ögon i nacken. Om situationen för dem i övrigt är lik den som finns runt mitt lilla barnbarn, vet jag att det finns ett pris att betala för festliga tillfällen som denna och att behovet av känsloreglering efteråt kan ta sig alla möjliga uttryck.

Den var fin att komma hem till, kräftskivan, men även jag behöver vila nu. Arbetsdagarna i Småland är intensiva och de tar ut sin rätt, det märker jag tydligt. Mina egna krav på aktiviteter under helgen är därför låga. Evighetslånga frukostar, timvis med stickepinnar i händerna och mys med hunden räcker fint.

17 maj

17 lördag Maj 2025

Posted by in Allmänt strunt!, Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Jycken, Livet i Tjuvkil, Tjuvkil

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag har varit hemma i Tjuvkil och skrotat i två veckor nu. Det känns längre än så, förmodligen för att jag den sista tiden sällan varit mer än två-tre veckor i en följd på samma ställe. Den är ljuvlig, den där känslan av att inte behöva rusa igenom dagarna, utan istället göra saker bara när andan faller på och när den inte gör det, andan alltså, bara rycka på axlarna med ett sydländskt mañana i blicken.
Idag på Norges nationaldag,

är det hunden och jag som för omväxlings skull är ensamma i Tjuvkil medan hussen är ute på äventyr. Hon viker inte från min sida, förutom när misstänkta inkräktare passerar förbi utanför fönstren. Då blir hon en furie. En gläfsande varg. En lejoninna. Oerhört skrämmande och imposant.

Eller nej, det mäktar hon ju inte riktigt med med den lilla kroppen. Hon blir bara tramsig, som hennes människosyster S brukar säga med en lätt huvudskakning.

Det blåser ganska friskt men försommardagen är andlöst vacker och idag premiäröppnade lilla kjosken (sic!) nere vid småbåtshamnen, så hund och jag traskade ner, mötte glasstinna grannar på väg hem och hejade på alla vi mötte. Man gör så här. Det är nästan liksom franskt.

Med strut i näven styrde jag mot badbryggan,

där hund och jag njöt en stund i solen medan vi iakttog alla som också ville gynna den lilla affärsverksamheten och lyssna på vågskvalpet. Ingen fiskade krabbor men om andan skulle falla på, finns utrustning att köpa i sagda kjosk (alltså jag får anstränga mig för att knattra ner den stavningsvarianten, fast visst är det väl lite gulligt?):

Under mina gå-runt-och-skrota-sessioner de senaste veckorna har vår utemiljö fått betydligt mer andakt än inomhusmiljön. Vi har röjt, skrubbat, rensat ogräs, pimpat och sedan njutit i solen. Jag har ätit sena frukostar under parasoll, stickat hiskeliga barntröjor i regnbågsgarn och lyssnat på både ljudböcker och poddar.

När barnbarn älskar enhörningsestetik…🦄

Det har i sanning varit välgörande och tror jag alldeles nödvändigt. Snart bär det dock av igen. Till Norge, sedan Stockholm och sedan äntligen till Frankrike igen för årets sommarsäsong där. Jag är utvilad och redo för nya roadtripper!

Cirque de Navacelles och vi har skaffat elbil

27 söndag Okt 2024

Posted by in Allmänt strunt!, Murvelhuset, Utflykter

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Under vår senaste vistelse i Murvelhuset kom vi oss iväg på åtminstone några utflykter – en av dem till fascinerande Cirque de Navacelles.

Jag har länge velat åka dit men det har liksom inte blivit av. Jag nämnde visst just denna utflykt i mitt senaste inlägg men tillvaron låter mig inte riktigt ägna tid åt bloggkrafsande i tid och otid. Men nu så.

Jag vill nu varna för en passage om elbilar; vad nu det har med Cirque de Navacelles att göra! För den tålmodige kan dock just dettta kanske klarna så småningom.

Vi har nämligen skaffat elbil och är galet nöjda. Med bilen, vill säga. Och körkomforten, liksom med känslan av att ljudlöst susa fram på vägarna utan att spotta ut en massa gräsligheter (jo, jag vet att tillverkningen av såväl bilen som batterierna den får sin kraft ifrån är allt annat än miljövänlig). Vad jag däremot inte är nöjd med är laddmöjligheterna.

Jag har varit ute på bilens tredje längre tur. Bilen har varit fram och tillbaka till Oslo, Rättvik och Stockholm och besviket tvingas jag konstatera att laddmöjligheterna lämnar en hel del övrigt att önska. Ibland är laddstationerna svåra att lokalisera och jag inser att den ordentlige (alltså inte jag!) tar reda på i förväg var laddstationer med lämpliga intervaller finns. Jag trodde verkligen att det skulle vara mer självklart utbyggt än vad det faktiskt är.

Även den ordentlige/-a kan dock stöta på patrull, när den lokaliserade laddaren är ur funktion eller upptagen av någon annan hugad eltankare. För en nybliven laddbilsägare är det dessutom en djungel av appar som måste laddas ner på telefonen innan det går för sig att ladda, för på förvånansvärt många av stationerna går det inte att bara langa fram sitt kreditkort och betala, som man gör vid en bensinpump.

Hittills har jag registrerat och laddat ner appar hos sju olika leverantörer och jag blir lika irriterad vid varje ny laddstation, för det blir sammantaget väldigt tidskrävande. Nåväl, när de hittats och 30 till 40 minuters väntan är över, går det bra att köra vidare.

Tillfredsställande?

Inte mycket.

Men jag hinner blogga!

Toabesök, en kopp kaffe och införskaffande av lite färdkost går snabbt och scrollande på sociala medier är snabbt avklarat det också. Alltså bloggar jag. Och då är vi tillbaka i Cirque de Navacelles! Om du inte hunnit tröttna på elbilspladdret, så får du nu veta vad elbilar och spektakulära utflyktsmål har med varandra attgöra; svaret äringenting alls, förutom att jag hinner få på pränt det som hunnit ligga och ruva i flera veckor, vilket måhända är en bra sak!

Cirque de Navacelles från utkiksposten La Baume Auriol

Vi åkte dit helt oplanerat när vi plötsligt insåg att vi hade två timmar tillgodo för en annan plan och insåg att Cirque de Navacelles var inom räckhåll. Det var lunchtid och vi tänkte att med lite flax kanske vi skulle kunna hitta något att äta i den pyttelilla l’hameau Saint-Maurice-Navacelles längst ner i den isolerade dalen. Om inte, resonerade vi, skulle vi nog överleva ändå, eftersom vi ätit en stadig frukost innan vi for.

Under alla år i vårt Herault har vi lärt oss att luncher är allvarliga saker och något som man inte bara släntrar in på ett hak för att riva av för lite bukfylla. Desto lyckligare blev vi då när vi hittade ett creperie i den urgamla, sömniga lilla eftersäsongsbyn;

Solen sken, det var lagom varmt, personalen var hur trevliga som helst och crepesen var riktigt goda.

Här finns fina och dramatiska vandringsleder som vi inte gick, däremot strosade vi runt i den lilla byn och tittade fascinerat på det vackra lilla vattenfallet, de urgamla husen och bergssidorna som omringar alltihop.

Här har tiden stått stilla och fantasin får fritt spelrum.

Vad har utspelat sig här?

Varför valde man att anlägga en by just här? På toppen av en kulle, som i fallet med traktens cirkulader, kan jag förstå men nere i en grop? Är inte det ett väldigt utsatt läge?

Det får sin förklaring när jag börjar läsa på; floden Vis som vindlar genom dalen, valde någon gång under historien en annan väg, så som floder ibland gör, och lämnade efter sig en uttorkad flodbädd som förstås visade sig vara alldeles särskilt bördig. Här bosatte sig därmed jordbrukare för någonstans skulle de ju också bo. På platån ovanför var jorden allt annat än bördig, vilket förklarar varför denna svårtillgängliga plats fick sin lilla by.

Jag funderar vidare över att platsen kanske inte väckte så stort intresse under de mer dramatiska historiska perioderna i området, för den känns som ett lätt byte utan flyktvägar, om nu någon skulle ha fått för sig att anfalla.

Under vårt besök råder bara lugnet. Det är vackert och fascinerande men jag skulle inte beskriva det som idylliskt. Trots varm septembersol, vindlande söta gränder och välbekanta stenhus känns det nästan lite kusligt att befinna sig på botten av dalen med bergväggarna runtomkring. Jag föredrar vidder och befinner mig hellre på toppen av berget än vid dess fot.

Som i en cirkulade-by.

Som i Murviel.

Sista kvällen i Murviel för nu

25 torsdag Jul 2024

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.

Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.

Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…

Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.

Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.

Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det.
Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,

och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.

Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.

07.30
07.40

Det får gå. Det är bara att vänja sig.

En helt vanlig vinterdag i Murviel

11 måndag Dec 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.

Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.

Dörrarna har stått öppna hela dagen,

medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.

Jag har suttit i solen och stickat,

men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.

Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.

Får se vad vi kan tänkas vilja hitta på då.

December

07 torsdag Dec 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:

I matchande förkläden, naturligtvis

Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor.
Men att julbaka är ett måste.
Inför varje första advent.
Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.

Mästerbagaren…
…med mesta tindret
Sju småttingar hjälpte till…
…att baka men alla får inte vara med på bild
Mmmmmm…

Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:

Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd.
Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,

tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.

Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,

och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.

Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?