Det är snart två månader sedan vi lämnade Murviel. Egentligen borde det vara dags för nästa längre vistelse nu men så blir det inte. Istället är huset med varm hand överlämnat till goda vänner för ett tag och det känns bra att huset är bebott. Den här hösten kommer nog vår frånvaro att vara den längsta sedan vi köpte huset för snart 14 år sedan.

Medan vi fortfarande bodde kvar i Stockholm, pep jag iväg på så många lördag-till-tisdagsresor med skavstafakiren som jag med gott samvete kunde klämma in;

2015 sa jag upp mig från livet som anställd och startade eget men ganska snart sögs jag tillbaka in i en anställning som varade på deltid i drygt fyra år. Hade inte pandemin slagit till under den perioden, hade jag säkert sagt tack och hej tidigare. Inte för att jag inte trivdes med jobbet, utan för att jag längtade efter friheten att råda över min egen tid.

Det gör jag nu. Att jag tagit ett rektorsuppdrag i Småland och nu veckopendlar hela hösten är därför alldeles självvalt, trots att det spärrar möjligheten till den där ljuvliga höstvistelsen i Murviel som vi skämt bort oss med de senaste åren

Planen är en längre vinter – alternativt vårvintervistelse istället. Fint det också, om än något helt annat.

Under tiden är det helgerna i Tjuvkil jag längtar efter (förutom längtan ständigt efter alla älsklingarna, förstås) medan dagar och veckor rusar iväg i min vardagliga granskogstillvaro.

Igår kom jag hem till bostadsrättsföreningens kräftskiva.

Hoppborg till barnen var inhyrd, partytält uppfört och barnvagnar med bebisar trängdes med småttingar i feststämning.

Jag upphör inte att känna tacksamhet över det livaktiga lilla radhusparadis som vi hamnat i. Föräldrarna har lärt känna varandra, nybyggarandan är påtaglig och hjälpsamheten liksom samarbetsvilligheten märks tydligt. Jag är inte naivare än att jag inser att det framåt kommer att dyka upp utmaningar i takt med att barnen växer och att skiftande behov stundtals kan komma att få det att gnissla. Vi kanske, i kraft av ålder och därmed något mer perifera och som betraktare snarare än deltagare kan komma att undkomma just det. Oavsett, så har vi det alldeles perfekt här.

I vår skyddade lilla plätt vid havet bor också ett litet barn med något fler utmaningar än sina jämnåriga och hen påminner mig ständigt om en av mina små barnbarnsälsklingar. Barnet möts i huvudsak av förståelse, vad jag kan se, och jag kan inte låta bli att tänka på vilken alldeles perfekt uppväxtmiljö det här är för alla barn men kanske alldeles särskilt för dem där den där lilla byn med ansvarskännande och goda vuxna blir extra viktig.

En kräftskiva med många festande, en hoppborg full med barn, hög musik, många intryck och trängsel är en tuff tillställning för ett intryckskänsligt litet barn med begränsad impulskontroll. Och visst märktes det att knatten stundtals stressades men framförallt såg jag bemötanden som lungnade och en acceptans som säkert hjälpte till när barnet också fann sitt mojo och kunde leka och ha skoj.

Jag njöt av att betrakta det som utspelades framför mig. Men jag såg också vad som krävdes av uppsikt från föräldern mitt emot mig vid bordet, som tämligen bokstavligen hade ögon i nacken. Om situationen för dem i övrigt är lik den som finns runt mitt lilla barnbarn, vet jag att det finns ett pris att betala för festliga tillfällen som denna och att behovet av känsloreglering efteråt kan ta sig alla möjliga uttryck.

Den var fin att komma hem till, kräftskivan, men även jag behöver vila nu. Arbetsdagarna i Småland är intensiva och de tar ut sin rätt, det märker jag tydligt. Mina egna krav på aktiviteter under helgen är därför låga. Evighetslånga frukostar, timvis med stickepinnar i händerna och mys med hunden räcker fint.