Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: oktober 2018

När första snön faller över Småland…

27 lördag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

eremittillvaro, murviellängtan, snö i antågande

…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,

  • Belamrat vardagsrum regniga sommardagar…
  • är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…

definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.

Dysterkvistigt, eller hur?

Fast jag luras!

En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,

 får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet

istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.

6 grader 10.00 6 oktober

Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.

På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!

Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.

Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.

Att komma hem i solnedgång…

Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.

Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,

stirra in i en sprakande brasa,

och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.

Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.

Fast det kan väl ändå inte stämma?!?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Languedochöst 2018

19 fredag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Murvelhöst, sista badet


Blixtvisiten går mot sitt slut. All tvätt är tvättad, sorterad, omsorgsfullt vikt och tillbaka i linneförrådet igen. Kyl och frys är rensade, köket fejat och huset är därmed redo för ett par månaders solitär tillvaro.

Stormen, som låg kvar som ett grådaskigt duggregn när jag landade i tisdags,

lämnade halva trädgårdens lövverk på terrassen, i poolen, runt poolen, på de grusade ytorna, i trapporna och på den nya stenläggningen.

  • Det har visst regnat lite…
  • En ny liten planta vid bignonen
  • Sliriga rester av bignone, lagerblad och akacialöv
  • Stormsmuts och blöta på terrassen
  • Löv,
  • mera löv,
  • Och massor med löv runt illa åtgången rottingmöbel

Dörren till förrådet under terrassen har återigen svällt av fukten från det läckande nya takutsprånget,

Trista ränder på fasaden…

där anslutningen mellan takpannor och terrassgolv lämnar en del övrigt att önska.

Vackert men helt verkningslöst tak

Därinne bakom den fuktangripna dörren finns både lövblås och högtryckstvätt och eftersom det är lögn att rucka på den, har jag istället spolat med vanlig slang och borstat med piasavakvast. Det tog fyra och en halv timme men det blev fint.

Skall jag se positivt på saken, var det en kontemplativ sysselsättning och solen både värmde och sken. Dysterkvisten i mig och som ibland visar sitt fula och ovälkomna tryne, väser dock irriterat, att det var då själva den lede att inte saker och ting kan åtgärdas och sedan vara bra. Fungera som det var tänkt, liksom.

Det är förresten inte bara sagda dörr som reagerat på fukten; det har också trädäcket vid poolen gjort.

Eländigt franskt virke och en riktigt dålig idé i fin kombo…

Brädorna bågnar bortom all räddning och vi kommer att behöva göra om alltihop. Det var flera runtom oss som skakade på huvudet när vi la plankor direkt på backen men jag tänkte att det nog ändå skulle hålla några år, iallafall.

Fel av mig.

Det ser för jävligt ut.

Det hamnar tillbaka på vår to-do-list.

My bad.

Men bignonen blommar för glatta livet,

stenläggningen är superfin och den nya omgjorda trappan med fyra steg istället för tre smälter in i omgivningarna och ser ut som om den varit där alltid.

Och torsdagskvällen bjöd på middag al fresco hos Maria H med tända ljus, smarrig pasta med musslor, bubbel från Limoux och grannens upplysta pool som backdrop.

Det senare fick vi be dem om, för ambiencens skull, vilket de genast ackommoderade.

Och det är precis här som kontrasten så här års blir som störst mellan hemmet på ön och vårt sydfranska viste; storm och naturens råa krafter ena dagen och vindlande samtal i ljummen sammetskväll nästa.

Och bad! Jag tog vad jag trodde skulle bli årets sista simtur idag,

men bara en kort stund efter att jag stigit upp, fick jag hoppa i igen. Det blev så väldigt varmt i solen, nämligen.

Det är 19 oktober. Jag badar. Sitter i blöta badkläder och torkar. Stickar på sagotröja nummer två. I solen.

Just sayin’.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

17 oktober

17 onsdag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Familjen, Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

pappa, Ung cancer, vemod

Tio år till har gått. Fyra decennier sedan  cancer tog min pappa ifrån oss. Han var nyss fyllda 53, jag 17 år och arg.

Arg på honom för att han tynade bort.

Arg på mig själv för att jag var arg och inte bara ledsen. För det var det som förväntades. Att sorg kunde ta sig uttryck i ilska förstod inte jag.

Jag visste att det gjorde pappa oändligt ledsen. Fast han förstod också; tonåringens hela omtumlande och svårbegripliga känsloregister i en situation som dessbättre inte är något som drabbar alla.

Men drabbar gör det fortfarande. Tillräckligt ofta för att en organisation som Ung cancer skall ha fullt upp med att stötta både unga med drabbade föräldrar, syskon och vänner och med att stötta de alldeles på tok för många unga som själva drabbas.

Cancern lämnade vår familj ifred i många år efter min pappas död och jag började tänka att i just vår familj var det pappa som var vår relation till den förhatliga sjukdomen.

För tio år sedan skrev jag – känslosam, ledsen och fortfarande, 30 år senare, uppfylld av den sorg varje 17 oktober lämnar mig med – det som här följer, på en tidigare blogg:

Det är ännu mörkt och jag är ensam i huset. Sover i mammas säng. Liten plötsligt. Liten och väldigt ensam och väldigt rädd. Katten har lagt sig över min hals som hon brukar när jag är hes och hostar, fastän jag just den här morgonen inte är sjuk alls. Hon är nog liten också, och rädd. Katten har kopplat på sitt fenomenala extra sinne och känner i varje pälsfiber att något är gruvligt fel. 
Det är inte första gången vi är ensamma, katten och jag; mamma och pappa har åkt iväg under stor dramatik flera gånger tidigare och de har alltid kommit tillbaka. Någon av alla hjälpsamma har buffat upp kuddarna, skakat täcket och slätat till lakanen och varsamt hjälpt pappa tillrätta i sängen igen. Att andas är oändligt svårt men med syrgasen påkopplad blir det lite lättare. Katten har varje gång lagt sig tillrätta vid hans fötter och inte vikt från hans sida annat än för en kort tur ut eller till matskålen.
Fast just denna morgon ligger hon hos mig när jag hör nyckeln i dörren till groventrén och sedan ser min systers ansikte ovanför mitt. Hon är allvarlig, vit i ansiktet och innan hon hunnit öppna munnen vet jag. Vet att det är slut. Att han inte finns mer. Jag minns inte hur jag får på mig kläderna. Minns inte hur jag hamnar i anhörigrummet på sjukhuset.
Men jag minns mamma, ihopkrupen, liten.
Hon vill inte att jag skall se honom. Vill att bilden jag skall ha kvar skall vara barnets av en älskad pappa.
Jag minns frosten på intensivt färgsprakande löv, denna höst som var ovanligt kall och skulle bjuda på snö redan till allhelgona.
Lika färgsprakande som då är de sakta döende löven utanför mitt fönster nu.

Det är vackert. Jag kan njuta av det, av livet. Må bra fastän minnet svider.
17 oktober.
Jag är alltid lite ledsen den 17 oktober.
Så har det varit i trettio år.

Älskade pappa.

Fyrtio år sedan idag. Det borde ha räckt med pappa.

För snart fem år sedan slog den dock till igen, rå, obeveklig och känslomässigt förödande.

Högteknologisk expertis tog hand om det medicinska. Rädslorna och frågorna lämnades vi med att ta hand om på egen hand. Och det är svårt att stötta den som mest behöver det när du själv försöker få ordning på reaktionerna, när ilska, geografiskt avstånd, rädslor och en tjugoårings avbrutna självständighetsblivande ställer sig i vägen. Jag önskar att jag hade klarat det bättre.

Istället fanns Ung cancer.

Andra unga som delar upplevelser med varandra och förstår det som ingen älskande anhörig kan förstå.

Som kan härbergera, stötta och trösta.

Som finns där.

Idag köper jag ett silverarmband till.

Jag köper det för att jag tänker på pappa och på den sjuttonåring jag då var och som så väldigt mycket hade behövt ett sådant stöd som det Ung cancer erbjuder.

Men jag köper det framförallt för att jag tänker på S och hennes medsystrar och -bröder som både har hjälpts och hjälper tack vare  dem. För S som nyss tagit körkort och snart fyller tjugofem.

Idag har jag stängt in mig bakom den rostiga grinden. Ätit en nyttig och evighetslång frukost, jobbat undan gamla surdegar, lufsat runt i vår stormskräpiga trädgård, lagat en lika nyttig som kryddstark middag och gett mig hän åt vemodet. Ett vilsamt vemod, trots allt.

Imorgon är jag redo för omvärlden igen. Imorgon har jag borstat av mig det tunga.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

16.30 på Göteborgs Central

14 söndag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Jag är på väg till prinsarna i Solna och lämnade ön i slösande sol i förmiddags

för att sätta mig på tåget mot Stockholm. För tre och en halv timme sedan skulle det ha lämnat Götet men ett elfel vill något annat

Tåget ställdes helt sonika in och efter ändlösa köer på SJ:s servicecenter och flera fruktlösa försök att boka om, lyckades jag till slut hitta en ny resa.

Så nu väntar jag på ett tåg som skulle avgått 16.29. Tre timmar senare, alltså. Fast informationstavlan säger att det är försenat till 17.40, så vad gör man? Klämmer en vegetarisk burgare på O´Leary´s,  beställer in ett glas vitt plonk av obestämbar härkomst och väntar. Bloggar, uppenbarligen och råkar beställa in ännu ett glas av det där obestämbara. För att jag kan och för att jag inte har något bättre för mig.

På tisdag väntar Murviel och de ständigt uppdykande minnena på Facbook ger vid handen att just de där resorna är tämligen vanligt förekommande aktiviteter så här års. Om någon nu någonsin tvivlat på att det förhöll sig så…

2017 satt jag på skavstakärran söderut och avslutade kvällen på Café Nouvel med byvänner. Utomhus i ganska ljum kväll.

2016 var jag hemma på ön och följde oroligt väderrapporterna från det södra vistet. Det stormade och regnade och jag oroade mig för vattenansamlingar i källaren. Sedan dess har de stora hålen direkt ner i källaren åtgärdats tack vare Maison de deux och vattnet har vid de senaste ovädren letat sig någon annanstans. Det regnar i år också men över det har jag inte funderat så mycket.

2015 hittade jag ett gammalt vykort från grannbyn när vi röjde i huset på ön. Då hade vi nyss sålt lägenheten på sjätte våningen i Stockholm och hade framför oss flera år av renoveringar och byggbråte. Nu har vi precis tagit hand om de sista resterna och är mer eller mindre klara – om en någonsin blir det!

2014 undrade jag om oktoberovädren aviserade Armageddons ankomst medan dagarna delades mellan sjätte våningen, den lilla resursskolan i Gröndal och en alldeles färsk liten skatt, lille Bertil – älskad ögonsten och allt som är allra finast i mitt liv.

2013 var jag mellan jobb och tillbringade många oktoberdagar i Murviel. Lite stukad men lyckligt ovetande om de tvära kast som väntade mig och familjen.

Så till sist. Hösten 2012. Den allra första i huset. 14 oktober är jag nyss hemkommen från en resa tillsammans med min syster, hennes svägerska och älskade J. Mamma skulle också ha följt med men en allt ondare höft hindrade henne. Vädret var höstvackert och också denna höst var jag lyckligt ovetande om vad som väntade bara ett par månader senare. Men det är en annan historia, det också.

Sju år är det nu sedan vi såg murvelhuset första gången. Sju år av sprittande glädje, förväntan, äventyr men också av djupaste förtvivlan och sorg över att livet kastar omkull både tillit och trygghet med jämna mellanrum.

Runt mig rullar resenärer på sina väskor. Jag är i min egen värld av reminiscenser.

Det har fått tiden att gå. Jag rafsar ihop mina saker och går mot perrongen. Snart är jag kanske äntligen hos prinsarna!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Helgjobb

12 fredag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Av jord, huset på ön


…betyder tidig revelj. Mycket tidigare än vad som är vanligt en alldeles ordinär lördag i slutet av september. Och fastän oändligt långa frukostar hör till en smått helig helgritual, så är det inte alldeles oävet att tvingas iväg över ön och att styra bilen mot Dingle och läsårets första öppna hus. I en formidabel soluppgång, skall tilläggas.

  • En ung besökare tröttnade på rektorns orerande…

Och tur är väl det, eftersom det varit mycket Dingle de senaste veckorna. Så mycket, faktiskt, att jag med resorna till prinsarna i Solna, med surret på modersmålsfronten och en del fix på hemmafronten inte alls hunnit med att blogga. Min adminsida vimlar därför av påbörjade utkast som hunnit bli en smula inaktuella, så nu får det bli en aldrig så liten exposé över sakernas nuvarande tillstånd istället.

Jag har haft en lugn fredag som nu börjar övergå i tidig kväll. Jag har visserligen jobbat hårt på hemmakontoret men ändå unnat mig en lång och nyttig frukost,

  • Favoritsmoothie…
  • … och hemmafrukost

Vi har fått flera nya elever på Dingle och vuxit ur kostymen. Skoj förstås, men det för med sig en del logistik. Mina närmaste påstår att jag låter lyrisk när jag berättar om Dingle och så är det nog. Det är svårt att inte falla i farstun över en liten gymnasieskola med så engagerad personal och med så mycket må-bra-vibbar som vår, trots både hårt arbete och kniven på strupen med jämna mellanrum.

Vi är gott och väl inne i ännu en höstsäsong nu. Det är mörkt på morgonen när jag rattar iväg och ordentlig skymning när jag kommer hem igen.

Om det tycker jag inte.

Men det är också brittsommarväder och häng med S;

Susanna på Redbergsberget

och det är trötta fötter efter lyckade dagar på gymnasiedagarna på Svenska mässan;

Dinglegymnasiets lilla pumpahörna på mässan

och det är både längtan efter och kärt återseende varje gång jag dundrar in hos prinsarna i Solna;

  • Bertil firar kanelbullens dag
  • Hembakt, förstås!
  • Bror tigger äpple av storebror
  • Brors nya gaddar!
  • När mamman somnar bredvid lilleman

På söndag är det dags igen. Då tågar jag till Solna innan jag ger mig av på en kort tripp till Murviel.

Hemma på ön råder numer alltmer ordning och snart, äntligen, återstår bara finliret. Den sista, riktigt stora surdegen tog vi hand om för två veckor sedan, när vi dök in i källarförrådet, städade, monterade lagerhyllor och packade upp de sista flyttkartongerna från flytten till ön för tre år sedan. Den rensningen har resulterat i behovet av ännu ett lass till tippen,

Tömda kartonger och allehanda junk blockerar tillfälligt ingången till garaget…

Rensningen bjöd också på överraskningar av allehanda slag, både av sådant som vi glömt bort att vi hade saknat och av sådant som vi helst hade sluppit upptäcka…

  • En söndertuggad och bortglömd favoritbok…
  • … och rester av små pälsförsedda marodörers bobyggariver.

När kartongerna med de söndertuggade kvarlevorna kastats ut, hittade vi vad vi tror och hoppas är marodörernas entrédörr:

Vi har sett spåren efter dem gång på gång utan att kunna förstå var någonstans de tagit sig in. Nu är entrédörren blockerad, all bråte borta och förrådet ett under av ordning och reda:

  • Före…
  • … under tiden…
  • och efter…
  • i bägge ändar av källarförrådet

Det är rent av så att det är lättare att andas för både oss och huset, så nu är vi förberedda inför nästa slask-, mörker-, storm- och innesittarsäsong. Att svänga in på vår lilla gata, se huset med solnedgången bakom och veta att vi inte längre har en lång to-do-lista att ägna helgerna åt, är inget mindre än en ordentlig lisa för själen.

Längst in i garaget står ett matbord i väntan på att få strippas ren från gammal flagnande plastfärg. Påsar med färgpigment för äggoljetempera väntar i en låda i tvättstugan på att få förvandla den bedagade skönheten till en möbel som platsar i det nyrenoverade vardagsrummet. En punkt på att-göra-listan förvisso, men i egenskap av det där eftertraktade finliret som kan vänta tills andan faller på.

Och vänta får det göra, åtminstone i några veckor, för nu skall jag som sagt ta den obligatoriska höst- och iordningställarturen till Murviel.

Snart, om ett par år, skall den där turen om hösten bli välgörande lång, är det tänkt. Det börjar bli dags – längtan måste stillas och en massa måsten är avbockade, även om några ännu återstår.

Och prinsarna?

De bor ju så att säga på vägen, om vägen tas via Skavsta. Och det gör den, alltsomoftast, eftersom det är trevligare med några nätter i min granny flat i Solna än timmar spenderade på flygplatser i väntan på anslutande flyg.

Jag borde kanske inte önska mig bättre förbindelser mellan Göteborg och Languedoc…?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 227 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
oktober 2018
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  
« Sep   Nov »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: