Etiketter
…betyder tidig revelj. Mycket tidigare än vad som är vanligt en alldeles ordinär lördag i slutet av september. Och fastän oändligt långa frukostar hör till en smått helig helgritual, så är det inte alldeles oävet att tvingas iväg över ön och att styra bilen mot Dingle och läsårets första öppna hus. I en formidabel soluppgång, skall tilläggas.
En ung besökare tröttnade på rektorns orerande…
Och tur är väl det, eftersom det varit mycket Dingle de senaste veckorna. Så mycket, faktiskt, att jag med resorna till prinsarna i Solna, med surret på modersmålsfronten och en del fix på hemmafronten inte alls hunnit med att blogga. Min adminsida vimlar därför av påbörjade utkast som hunnit bli en smula inaktuella, så nu får det bli en aldrig så liten exposé över sakernas nuvarande tillstånd istället.
Jag har haft en lugn fredag som nu börjar övergå i tidig kväll. Jag har visserligen jobbat hårt på hemmakontoret men ändå unnat mig en lång och nyttig frukost,
Favoritsmoothie… 
… och hemmafrukost
Vi har fått flera nya elever på Dingle och vuxit ur kostymen. Skoj förstås, men det för med sig en del logistik. Mina närmaste påstår att jag låter lyrisk när jag berättar om Dingle och så är det nog. Det är svårt att inte falla i farstun över en liten gymnasieskola med så engagerad personal och med så mycket må-bra-vibbar som vår, trots både hårt arbete och kniven på strupen med jämna mellanrum.
Vi är gott och väl inne i ännu en höstsäsong nu. Det är mörkt på morgonen när jag rattar iväg och ordentlig skymning när jag kommer hem igen.
Om det tycker jag inte.
Men det är också brittsommarväder och häng med S;
och det är trötta fötter efter lyckade dagar på gymnasiedagarna på Svenska mässan;
och det är både längtan efter och kärt återseende varje gång jag dundrar in hos prinsarna i Solna;
Bertil firar kanelbullens dag 
Hembakt, förstås! 
Bror tigger äpple av storebror 
Brors nya gaddar! 
När mamman somnar bredvid lilleman
På söndag är det dags igen. Då tågar jag till Solna innan jag ger mig av på en kort tripp till Murviel.
Hemma på ön råder numer alltmer ordning och snart, äntligen, återstår bara finliret. Den sista, riktigt stora surdegen tog vi hand om för två veckor sedan, när vi dök in i källarförrådet, städade, monterade lagerhyllor och packade upp de sista flyttkartongerna från flytten till ön för tre år sedan. Den rensningen har resulterat i behovet av ännu ett lass till tippen,
Rensningen bjöd också på överraskningar av allehanda slag, både av sådant som vi glömt bort att vi hade saknat och av sådant som vi helst hade sluppit upptäcka…
En söndertuggad och bortglömd favoritbok… 
… och rester av små pälsförsedda marodörers bobyggariver.
När kartongerna med de söndertuggade kvarlevorna kastats ut, hittade vi vad vi tror och hoppas är marodörernas entrédörr:
Vi har sett spåren efter dem gång på gång utan att kunna förstå var någonstans de tagit sig in. Nu är entrédörren blockerad, all bråte borta och förrådet ett under av ordning och reda:
Före… 
… under tiden… 
och efter… 
i bägge ändar av källarförrådet
Det är rent av så att det är lättare att andas för både oss och huset, så nu är vi förberedda inför nästa slask-, mörker-, storm- och innesittarsäsong. Att svänga in på vår lilla gata, se huset med solnedgången bakom och veta att vi inte längre har en lång to-do-lista att ägna helgerna åt, är inget mindre än en ordentlig lisa för själen.
Längst in i garaget står ett matbord i väntan på att få strippas ren från gammal flagnande plastfärg. Påsar med färgpigment för äggoljetempera väntar i en låda i tvättstugan på att få förvandla den bedagade skönheten till en möbel som platsar i det nyrenoverade vardagsrummet. En punkt på att-göra-listan förvisso, men i egenskap av det där eftertraktade finliret som kan vänta tills andan faller på.
Och vänta får det göra, åtminstone i några veckor, för nu skall jag som sagt ta den obligatoriska höst- och iordningställarturen till Murviel.
Snart, om ett par år, skall den där turen om hösten bli välgörande lång, är det tänkt. Det börjar bli dags – längtan måste stillas och en massa måsten är avbockade, även om några ännu återstår.
Och prinsarna?
De bor ju så att säga på vägen, om vägen tas via Skavsta. Och det gör den, alltsomoftast, eftersom det är trevligare med några nätter i min granny flat i Solna än timmar spenderade på flygplatser i väntan på anslutande flyg.
Jag borde kanske inte önska mig bättre förbindelser mellan Göteborg och Languedoc…?
