Ja, kära nån! Hur var det nu? Hur ont gör det egentligen på knoppen när den skall till att brista? Hade hon rätt, Karin, när hon funderade över om det var därför som våren tvekar?

Jag skall inte klaga; det är inte kallt härnere i Murviel men finväder har vi inte heller haft mycket av.

Alltså står arbetet innanför grinden nästan still:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av fortsatt trädgårdsansning blir intet men inomhus händer det desto mer! Kanske inte av det där hantverksslaget men en Biblioteksplan har jag fått till för min lilla naturbruksskola och diverse annat jobbrelaterat har klarats av. Jag hade tänkt att jag efter dagens lilla utflykt till St Chinian och Berlou skulle sova lite middag, men av regnsmattret utanför fick jag feeling. Istället blandade jag därför grundfärg till mitt målarprojekt,

skurade vidare på travertinen inomhus och smackade på ny hydrofuge på golvet i det stora rummets köksdel.

Nu luktar rummet såpa med en hint av lavendel,

och i trädgården utanför luktar det sommar som jag minns den i det gamla timmerhuset i Telemark i Norge. Jag vet fortfarande inte varför jag får så mycket norgekänsla härnere. Det mesta är faktiskt väldigt annorlunda. Men jag tror att det har med stämningen att göra. Det där med att det är sig likt, att stämningen är skönt avstressad och att huset så tydligt bär på sin historia så där som också timmerhuset i Norge gjorde.

Regniga dagar under mina norgesomrar hände det att jag fick följa med Bestefar i hans lilla VW-bubbla till Handelslaget i Atrå, för att handla lite godsaker att trösta sig med. Sedan spelade vi Casino hela kvällen medan regnet högljutt smattrande på plåttaket. Den där VW-bubblan hade förresten en alldeles speciell doft; samma doft som vår franska bilmadame härnere också fått. Jag skall inte försöka påstå att den är angenäm, doften, för den har sitt ursprung i damm och stillastående luft men det doftar trygg barndom så in i vassen!

Om mamma följde med till Handelslaget, var hon alltid tvungen att göra sig i ordning och se snygg ut. Vi pratar 60-tal och förutom att kunna visa upp ett perfekt hem, skulle varje kvinna med självaktning kunna visa upp ett piffigt yttre. I synnerhet om en var en sån som flyttat långt bort och bara var ”hemma” på somrarna. Jag minns tanterna hon träffade och jag tror att de såg min mamma som någon väldigt världsvan och lite avundsvärd, så hon hade en del att leva upp till.

Inget av det där bryr jag mig nämnvärt mycket om när jag drar iväg till marknaden i St Chinian, där jag alltid träffar bekanta och blir stående en stund för att småprata. Där är ännu så länge försäsong och idag ganska stillsamt.

Regnet hängde ju gubevars i luften! Ingen vettig ger sig ut då om en inte måste! Jag fick med mig lite tvålar till Susanna och stötte på en bloggläsare som jag inte träffat förut. Det är märkvärdigt vad glad jag blir över sådana möten och över att jag blir läst inte bara av dem som känner mig! Det känns fint.

När tvålarna och ännu en panier inhandlats,

och ingen dukförsäljare syntes till, lämnade vi marknaden och for till den tjusiga restaurangen i Berlou istället.

Där blev det en lunch att minnas;

och där är vackra omgivningar, trots regnet, maten är himmelsk och minsann om inte en glödorange kanna fick följa med därifrån också!

Jag har lite svårt att bara lämna vacker keramik när den är till salu på det där frestande viset på väg bort från en bättre måltid! Det är kanske en last jag har… Men i sommar skall den få agera vattenkanna tillsammans med den färgglada keramiken som införskaffades till poolhuset i somras.

Det sitter jag och fantiserar om, med den orangea kannan på bordet bakom datorskärmen och medan regnet smattrar vidare utanför.

Charles Trenet har naturligtvis sjungit om regn i trädgårdar. Just Trenets chanson handlar om höstregn, men jag tycker att den passar alldeles utmärkt som avslutning på denna regniga söndags blogginlägg ändå:

Vill du lyssna på Trenet med bättre ljudkvalitet och höra hela låten kan du istället klicka här: Il pleut dans ma chambre.