Borgmästaren i lilla byn Cesson-Sevigne i Bretagne skulle nog gilla vårt svenska nyord ”hen”. Det har tagit en tids tillvänjning för egen del, innan jag till slut börjar tycka att det finns en poäng med det könsneutrala lilla pronominet. Jag använder det till och med själv allt flitigare, ivrigt påhejad av S, som är duktig på att väcka min slött slumrande feministiska ådra till liv igen.
Nu kanske du undrar vad le Maire i Cesson-Sevigne har med feminism och ett svenskt krig mot könsdiskriminerande språkbruk att göra, och det kan jag förstå.
Alltså tänkte jag berätta.
Att i den lilla byn hörs eller syns inte längre ordet mademoiselle. Inte på något officiellt dokument syns numer alternativet mademoiselle, utan alla vuxna kvinnor, gammal som ung, refereras till som madame. Deras civilstånd är lika ovidkommande som männens alltid varit, menar borgmästaren. Och det har han förbannat rätt i! Bakom honom står förstås en grupp röststarka kvinnor som kampanjat för ett förpassande av mademoiselle till papperskorgen, liksom för ett samhälle i övrigt fritt från såväl symbolisk som praktisk diskriminering.

Klicka här för att läsa hela artikeln från 2012 på bbc.co.uk
Mitt första möte med fransk byråkrati gjorde mig frustande irriterad – det minns kanske en och annan läsare som varit med mig från början? Jag reducerades till ett bihang i köpedokumenten; till någons dotter, en annans före detta fru och jag ifrågasatte varför notarien överhuvudtaget behövde veta vad jag hette som mademoiselle eller med vem jag varit gift tidigare. Vår trygga köpemäklare Eva gav mig en klapp på axeln, tittade på mig och rådde mig att kanske inte ta just den striden just då. Åtminstone inte om vi ville få igenom vårt husköp utan fördröjning. Alltså lade jag ner stridsyxan, svalde förolämpningen och valde att skratta åt eländet, för vad gör en (se där ännu en svensk språknymodighet – en istället för man – för könsneutralitetens skull. Fast jag har inte riktigt vant mig vid det, därav den långa förklarande och störande parentesen mitt i texten…) inte för att få lägga vantarna snabbt som ögat på ett stycke franskt paradis?
Och här hemma, då? Har fröken förpassats till en mörk skrubb någonstans?
Vill jag inte påstå.
På mitt nya jobb ropar barnen Fröken efter mig. Fast då är det alltid någon som är snabb att tillrättavisa:
– Hon är inte Fröken, hon är rektor!
57.998618
11.543039
Gilla detta:
Gilla Laddar in …