Se detta blogginlägg som en besvärjelse.
Eller kanske som en mental förberedelse inför vad som väntar mig om bara några timmar.
Jag solboostar. Ljusboostar. Är akut medveten om varje sekund, varje solkatt in genom de gamla handblåsta glasen.
Morgonfika och utnyttjande av något bättre morgonkräm på nätet
Det finns sämre plats att författa blogginlägg på, så jag bara varnar er; det blir solsvulstigt nu!
Jag landade i ett milt men grått Languedoc mitt på dagen i lördags och förberedde mig på att jag kanske inte skulle få njuta av så värst mycket sol. Det är ju ändå november även i södra Frankrike. Sa jag sturskt till mig själv och lovade samtidigt att inte älta ett sådant väderfaktum. Det räcker liksom gott att det inte är minusgrader och snöar.
Men söndagen börjar med solkatter som dansar över nyllet på kudden och jag mornar mig länge innan jag stoppar fötterna i ett par tofflor och släntrar ner för trappan för att öppna luckorna mot dagen. Att sedan få torka av bordet på terrassen, borsta bort en hög fallna höstlöv, så slänga på en duk och plocka fram stolsdynor inför en brunch al fresco; det, mina vänner, är ingenting mindre än total sinnesfrid.
Soffan vill också visa hur nöjd den är när solen leker över kuddarna…
Med en stadig brunch där den skall vara, beger jag mig så ut i trädgården för att inspektera. Det blommar. Det växer så det knakar. Vår terrassering håller på att förvandlas till en djungel och det är nästan omöjligt att föreställa sig att de där svulstiga buskarna var späda plantor för bara ett halvår sedan.
Trots all blomprakt är det ändå höst också här. Nätterna är ordentligt svala men inne i huset är det varmt och gott sedan elektriker Lisa varit här och bytt ut termostaterna till golvvärmen. Det är betydligt bättre inomhusklimat nu än vad det varit tidigare under den kalla perioden. Terrassdörren måste dock bytas ut tämligen snart. Ingen tovad draghund i världen stoppar kylan som kommer in den vägen!
Mitt på dagen pratar vi temperaturer en bra bit över tjugogradersstrecket, åtminstone i solen. Att kånka tunga platta paket från blågult varuhus uppför många trappor med en halvtaskig höft och att sedan montera en bångstyrig Elvarli går alldeles utmärkt. När murvielsolen bröstar och kråmar sig, vill säga.
Söndagen stavas solitär aktivitet precis hela dagen. Jag tackar nej till erbjudanden om såväl fika som apéro och njuter av att lalla omkring alldeles solokvist. Ovanligt för att vara mig – jag brukar trivas bäst med folk omkring mig. Helst hela tiden.
När så måndagen bjuder på ännu mera sol, tillbringar jag större delen av dagen utomhus med kameran i högsta hugg. Jag nyper i blomblad, kisar upp mot den där omöjligt blå…
Får syn på vår arbousier och smakar på de söta små frukterna medan jag beundrar blomklasarna som ser ut som liljekonvaljklockor:
Till sist landar jag i solen och stickar en stund på min tröja, fikar med nathorstarna som kommer förbi med bakelser och ger mig sedan iväg för middag i Vieussan. Fast om just det senare tänker jag berätta en annan gång.
En stunds stilla kontemplation med utsikt mot blomprakt och blå himmel
