Jag har lagt på min födelsedagsduk och placerat födelsdagsblommorna i en gammal glasburk, som jag köpte på en vide grenier för ett drygt år sedan, och ställt den på bordet. Nu sitter jag här och njuter av hela härligheten.
Jag pustar rentav ut efter en dag som inte gett utrymme för några pauser av det mer ordentliga slaget. Jag inledde med en fjärrtenta i franska;
den sista för den här terminen, så nu har jag ändå delsommarlov.
Sedan bar det av till grannbyn för att hämta Åsa och köra henne till flygplatsen i Montpellier men först efter att ha klottrat ur mig ett studenttal för fjärrleverans. Med Åsa avlämnad for jag vidare till IKEA för att köpa nytt avlopps-kit till poolköket och hittade där äntligen rejäla sittdynor till våra smidesstolar, som är vackra att se på men som kräver rejält tjocka dynor mellan smidet och våra ädlare kroppsdelar.
Jag har letat länge, staplat tunna kuddar på varandra som värsta ärtprinsessan och blev alldeles lycklig när jag på väg ut med mina andra fynd råkade snubbla över dessa. Sedan hann jag inte riktigt hem i tid, för det var mycket trafik, så jag svängde av på en Aire, satte mig framför ett snyggt träd med knotig stam och höll mitt fjärrtal. Ingen såg det torra gräset och den tråkiga parkeringsplatsen;
det gäller ju att hålla igång bilden av La Douce France … Men nu har jag alltså landat här på min terrass vid det dukade bordet i väntan på herrskapet H, som kommer med pizza. Vi äter faktiskt inte ostron och dricker inte champagne – eller snarare Limoux – varje dag, trots allt
Det är långhelg. Telefonen är tyst och inga mejl ramlar in i inkorgen. De är för övrigt mycket lugnare på den fronten numera sedan jag lämnade över rektorsrollen i februari och nu på jobbet får ägna mig åt analyser och undersökningar istället. Det börjar så smått sjunka in vilken otrolig ynnest det är. Sjunker in gör också det faktum att jag befinner mig i murvelhuset, att ovädret tidigare i veckan dragit förbi och lämnat allt renspolat, fräscht och nästan löjligt grönt. Terrassen har befriats från vintersmuts och byggbråte från förra sommaren och den snirkliga dagbädden har fått flytta ner från poolområdet för att agera skönt häng för morgonkaffekoppen,
och nu, snart två veckor efter att vi kom ner, känns det mysigt att hänga där igen. Tror att det får bli ett citronträd i kruka invid dagbädden och naturligtvis ett litet parasoll även där. Skugga är viktiga saker!
I onsdags kom Amine och vi har nu ett poolkök som inte ser ut som om det kommer att falla ihop vilken sekund som helst. Den överblivna granitskivan har med stor möda och med risk för knäckta ryggar, krossade tår och illa medfarna knän burits upp och hamnat i sagda poolkök.
Den fick skäras till en aning och det var ju också ett nervöst moment, förstås.
Ursprungsplanen fick överges men som den fixare Amine är, hittade han lösningar som till och med är bättre än ursprungstanken. Vilket förstås än en gång bevisar att den sortens hantverk och byggande inte tillhör mitt expertisområde. Jag vet hur jag vill ha det och det är guld värt att få fatt i skickligt folk som kan realisera visionerna!
I två dagar pågick arbetet. Några smådetaljer skall vi fixa själva. Jag har städat ur poolhuset under tiden och tvättmaskinen går varm. Soffklädslar, gardiner, kvarglömda badlakan åker in i maskinen och tumlaren får jobba för högtryck den också, eftersom det fortsätter att komma regnskurar om eftermiddagarna. Bra för växtligheten men lite tjatigt blir det, till slut. Men morgnarna! Hur ljuvliga är inte de? Frukost under parasollet, sol genom grenverket, varm baguette från bagarn – införskaffad av L och Stina, som varje morgon traskar iväg för att införskaffa sagda bröd. Stina är naturligtvis redan kompis med bagarna. Lördagen vigdes åt montering av utemöbler.
IKEA håller stängt fram till 19 maj, då deconfinementet drar igång på allvar; R-talet är nu nere på 0,70 i Herault, efter en stadig nedgång de senaste veckorna, så det känns ju bra. Bara livsnödvändiga affärer har tillåtits hålla öppet under nedstängningen; som vincavar och andra inrättningar som säljer livsmedel. Och för all del även bygghandlare och trädgårdsbutiker. Men inte IKEA, alltså. Däremot gick det bra att beställa och hämta sina varor på Click&Collect på varuhusets parkering, så det gjorde jag. Fällde optimistiskt baksätena i vår formidabla V70 och for iväg igår för att hämta våra platta paket. Föredömligt ordnat var det; jag anvisades en numrerad parkeringsplats (pratade för övrigt franska med han som hade hand om’et utan att jag tänkte på det – tack Britt-Marie på GU!), och väntade en liten stund. Sedan kom två kärror pryttlar,
och jag tittade lätt förskräckt på allt som skulle knökas in i den stackars bilen. Men visst sa jag att V70’n är formidabel? Allt gick naturligtvis in utan så förfärligt mycket trixande.
En fin kombination av stort lastutrymme och mitt omtalade ögonmått och min erkända packningskonst. Vinst nästan varje gång. Alla som känner mig håller med😇 Snart skall jag luta mig tillbaka en stund och njuta av vår ut-ur-dvalan-trädgård. Nästa projekt där blir en terrassmarkis vid poolhuset – store banne – nytt basttak på tonnellen, ytterligare ett satsbord och halkskydd mellan poolhus och pool, sen är vi redo för årets säsong!
… alltid skolflicka, tydligen. Jag vet inte varför jag fortfarande skulle tycka att det har betydelse men det hjälps inte; det är skoj att få VG på sin första fransktenta. Resultatet säger dock fortfarande mycket litet om min förmåga att otvunget uttrycka mig på franska, utan mer om en kvardröjande, förvärvad förmåga att plugga effektivt. Det senare kan jag tydligen fortfarande. Och det är väl trots allt bra, eftersom jag kommit fram till att det för mig är den enda, om än kanske inte den mest effektiva, framkomliga vägen.
Det är till och med så att jag blir irriterad över de tre poäng jag missat. Slarvfel, väser jag mellan sammanbitna tänder och skakar på huvudet. Oavsett vad detta säger om mig, så upptäcker jag att jag tycker om att vara mottagaren, den som skall lära sig, ta emot och prestera inom tydliga, begränsade ramar. Jag har påsklov från franskan fortfarande men nästa vecka är det dags igen och som den plugghäst jag tydligen fortfarande är, läser jag naturligtvis i förväg för att ha förförståelse; en viktig nyckel till pluggframgång.
Annars har dagen lallat vidare med diverse småfix. Lite bokföring och fakturering, lite städ light men framförallt spontanbesök av kusin med bättre hälft. Så himla glad blev jag över det och tacksam över att akvarellmuseet i Skärhamn just öppnat och lockat ut dem till vår ö. Spontanbesöken är inte särskilt många på ön i vanliga fall och ännu färre har de varit det senaste coronaåret, så det var synnerligen välkommet.
Trots alla våra antikroppar fick det bli coronasäkrat umgänge utomhus. Vinden var kall men solen värmde, så det fungerade riktigt bra.
Men nu längtar jag efter värme och riktig vår. Vi har en färja bokad om drygt tre veckor och med anledning av den knarkar jag covidnyheter och dammsuger nätet efter minsta lilla positiva signal om lättnader och bättre tider. Och de finns, trots allt, de där ljusglimtarna, så inte tänker jag planera för något annat än att resan skall bli av. Innan dess skall jag dock hinna med ännu en tur till prinsarna och till mamma, äntligen. Jag inväntar hennes andra dos vaccin men när den är avklarad skall vi till och med kramas. Länge och innerligt. Gamla mammor ändå; hur fint är det inte att ha sin mamma kvar när man till och med själv tillhör mormor-/farmorgenerationen?
