Jag är överallt och ingenstans. Idag är jag i Skövde. Jag konferensar med nya kolleger och vi pratar krishantering samt plan B, C, D och Z. Jag får höra om hur knepigt det kan vara att som rektor ansvara för vapen när adepterna skall ta jägarexamen, hur fint djuren i vilthägnet har det innan de hamnar på studentmiddagsbordet när de nybakade jägarna tar studenten. Geten, född 2014, som behöver genprofileras för att säkerställa att den tillhör den utrotningshotade rasen jämtget, ter sig allt mindre exotisk i ljuset av de historier jag får mig till livs vid middagsbordet på Knistad herrgård utanför Skövde. Jag nyper mig lite och förundras över hur jag hamnade i ett sådant sammanhang, tänker på min pappa och hans jagande bröder,

Pappa Erik och hans tvillingbror Ernst

och trots att allt detta har varit och fortfarande är mig så oändligt fjärran, så känns det märkligt hemtamt.

Jag har valt det själv, fast ändå inte. Det är en annan värld. Trodde jag på ödet, skulle jag kanske få för mig att något slags högre makter intervenerat och släppt ner mig där jag har mina rötter några generationer bort.

Saltkällan, ett stenkast från min nya skola, är platsen där min farfar föddes

Kollegan, som berättar om en bror, som flyttat från Västkusten till min mammas barndomsstad Rjukan i Telemark för ett antal år sedan,

alla jägare, skogsfolk och lantbrukare runt omkring mig, som på välkänt manér försvarar och förklarar sitt värv, långt mer övertygande än vad min skäggiga pappa lyckades med när han skulle förklara för en arg nioåring hur det kunde vara rätt och riktigt att skjuta den stackars älgen som han släpat hem efter den årliga höstjakten. Älgstekarna vägrade jag konsekvent att tugga i mig. Jag tyckte ju synd om älgen.

Så mycket de senaste veckorna har på olika sätt skickat tentakler till och från mina många världar, nutida såväl som sedan länge lämnade, att jag känner mig sällsynt bekväm med alltihop.

Fast hemtamt och välbekant blir det på allvar när det vita vinet hälls i våra glas vid middagsbordet:

Jag tror bestämt att hjärtat slog ett extra slag när samtalet om vildsvin och hjortar förvandlades till ett avlägset sorl medan jag med blank blick försvann in i min egen franska värld för en stund. I tanken for jag iväg till caven i Cazouls, där jag vällustigt smuttade och smaskade på produkterna i sortimentet…

”Det här vinet har jag druckit många gånger förut”, hann jag haspla ur mig när jag för ett kort ögonblick mentalt återvände till middagskonversationen igen. ”Det är väldigt gott”. Sa jag, blundade och återvände till grannbyn.

Jag misstänker att det på herrgården finns någon med languedocsk anknytning. Vintunnan med kandelaber omgiven av vinkorkar med Pays d’Oc skrivet på sig skvallrar också det om att någon på stället besökt en och annan sydfransk vinkällare.

Längtar jag till Murviel? Jovars, alltid, men för stunden räcker det alldeles utmärkt med några minuters eskapism närhelst jag blir påmind.