Månadsarkiv: november 2015

Lappsjuka och byggkaos

25 onsdag Nov 2015

Posted by in Hantverkare, Inredning, Renoveringar

≈ 10 kommentarer

Etiketter

,

Då är den alltså ett faktum, lappsjukan. Med regn på tvären och kompakt morgonmörker är jag inte någon solstråle, precis. Jag pressar fram ansträngda leenden när jag kliver in genom jobbdörren på morgonen. Jag har ändå ett rykte om att vara en tämligen glad jobbperson att upprätthålla. Men jag har glömt att solen har envisats med att fjäska hela hösten. Det snöade i Dingle i torsdags. Igår var det många minusgrader, idag regn som gör sikten genom vindrutan nästintill obefintlig. Hur obefintlig, blir jag varse när jag passerar en bil i diket alldeles nära där jag svänger av på hemmagatan. Halt är det inte; alltså måste det ha handlat om dålig sikt eller kanske ett djur av det vildare slaget som kommit ivägen?

Hursomhelst, så himla glad är jag inte bara så där per automatik. Jag får aktivt ruska om mig själv och peka på allt det som inte är mörker. Och det är mycket det!

Alla älsklingarna – spridda till höger och vänster, visserligen, men fullt sysselsatta med sitt och nöjda med det.

Jobbet på fina Dingleskolan – så harmoniskt, så jordnära, med så fantastiska engagerade, tuffa och luttrade medarbetare som stretar på för elevernas skull. Inspirerande är vad det är och värt de 18 mil jag måste pendla fram och tillbaka varje dag. I regn och mörker, som sagt.

Och så ett gäng hantverkare som visslande åstadkommer storverk i vårt västkustska kök. Redan före sju är de på plats, jobbar nonstop innan det är dags att kränga av sig verktygsbältet och dra sig hemåt vid fyrasnåret. De jobbar för Dan Lindberg Bygg – öns stora byggfirma – samma byggare som för 22 år sedan snickrade ihop huset.

Nu har huset hunnit bli märkbart trött men har, precis som murvelhuset långt därborta i det betydligt behagligare sydfranska klimatet, liksom sträckt på sig av uppmärksamheten. Det vindpinade lilla ljusblå återfår sakta självförtroendet, som om huset liksom fått hoppet om glansfulla dagar tillbaka.

Hus är personligheter. Ältahuset var snällt och omslutande, murvelhuset är stolt och lite kaxigt numer, vårt västkustska en kämpe, en riktig sjöbjörn.

Vi river och sliter i det och har snart fyllt container nummer två med byggbråte och möbler som gjort sitt. Det gamla köket,

Kvällen innan den stora demoleringen

Kvällen innan den stora demoleringen

är borta nu:

12308961_10153799904908420_702331836_n

Inte bara skåp, utan både väggar och tak åkte ut:

Kassetter för de nya spottarna var på plats, alla elledningar var dragna och ny fläkttrumma var installerad redan efter de två första dagarnas arbete. Mitt på dagen den tredje dagen var nya plywoodskivor uppe på väggarna, med gipsskivor ovanpå och halva det nya taket var på plats…

Så kom helgen och vi röjde och städade.

På den fjärde jobbdagen blev det ljus och rutigt golv under fötterna…

IMG_2138

IMG_9518

och på den femte var nästan alla stommarna på plats:

IMG_2159

Panoramaperpektivet gör bilden krokig men jag lovar – skåpen står rakt!

Stenskiveprover låg och väntade på oss när vi kom hem idag. Det får bli en grå bänkskiva i nästan exakt samma ton som de grå rutorna i golvet:

12309454_10153800267828420_999177018_n

Ska det fortsätta så här, har vi ett kök snabbare än vad vi trodde. Eller så kommer det på skam och vi får fortsätta diska i handfatet ända fram till jul…

12286049_10153799903408420_54507410_n

Då kan det hända att jag rymmer till Murviel en stund. För att jag kan. Tanken på det fixar till mungipevinkeln åt rätt håll igen. Minsann.

 

Det är inte svart eller vitt, vi eller dom

15 söndag Nov 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Ord blir futtiga när ohyggligheterna i Paris i fredags kablas ut i TV, radio och sociala medier. På en bar i närheten av förödelsen satt en ung kvinna som jag sett springa omkring i grönt värmländskt gräs när hon var liten. Garanterat befann sig fler som jag känner, åtminstone perifert, i den franska huvudstaden i fredags kväll och terrorn kommer med ens nära igen. Då reagerar jag kraftigare än när det sker längre bort. Omedvetet, naturligtvis. Oreflekterat och reptilsnabbt.

Jag är inte höjd ovanför instinktstadiet när hoten kommer för nära.

Så kommer kritiken mot alla oss som färgat våra profilbilder på Facebook röd-vit-blåa, som byter ut det egna nyllet mot ett Eiffeltorn i form av ett peace-tecken.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 12.17.58

Den är väntad, kritiken. Jag kommer ihåg den från 9/11, tsunamin, London, Utöya, Charlie Hebdo… Den ger uttryck för att vi inte skulle bry oss om när terror och katastrofer händer långt ifrån oss, när det är ett ”dom” som drabbas.
Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att ingenting kunde vara längre ifrån min inställning. Iskylan sprider sig från benmärg och ut i varje fiber av min kropp när gränser stängs och kraven på mer kontroll spelar SD i händerna. När ett vi och ett dom etablerar sig snabbare än du hinner tänka.

Vi skulle behöva färga våra profilbilder med olika flaggfärger varje dag, så varför med just de franska?

När det händer i Paris, händer det på min tröskel. Det kommer nära och blir påtagligt. Det är djupt mänskligt att reagera kraftigare när det drabbar eller skulle kunna drabba någon som står dig nära. Det för mig tvärtom närmare dem långt bort när rädslan inte bara avlägset förstås utan kryper in under det egna skinnet.

Min profilbild får därför vara franskfärgad ett tag till. En demokratisk värdegrund i sitt osolkade grundtillstånd är vad den får stå för. IS skrämmer skiten ur mig genom att placera sig på min farstukvist. Jag vill be terroristerna dra åt helvete, långt bort från både Paris, Oslo, Nairobi, Damaskus och Beirut.
Under tiden som flaggan färgar min profilbild ber jag er förstå att jag inte värderar ett europeiskt människoliv högre än ett libanesiskt, somaliskt eller kenyanskt. Eller att jag vill stänga våra gränser och låta flyktingströmmen stanna kvar ute i kylan.
Jag reagerar för att det blir påtagligt. Faran finns här också och kan inte avfärdas. Jag kan inte förfäras och sedan tacka högre makter för att det inte händer här. För det gör det ju.

Rädslan och terrorn har satt sig i knäet på mig. Den är inte välkommen här heller.

 

Orkanbyar över Väderöarna i höstens första storm

09 måndag Nov 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

En blek novembersol kastar sina strålar i den våta vägbanan och studsar tillbaka mot min vindruta. Solen är förunderligt stark, årstiden till trots, och eftersom den också står lågt, har jag stora problem att fästa blicken framåt. Solglasögonen, som vanligtvis lämnas hemma så här års, sitter stadig placerade på näsbenet och hjälper mig åtminstone lite. Träden är kalare än igår. Märkbart kalare. Gårdagen avslutades med piskande regn och en vind som snabbt tilltog och innan jag somnade hann jag tänka att skräpet i den nyligen påfyllda containern utanför kanske inte låg helt tryggt i den tilltagande vinden.

Huset vid kusten knäpper och knakar i stormbyarna. Västerhavet är bara ett par hundra meter bort och jag börjar alltmer uppskatta de tvära kasten och de oberäkneliga vindarna på den här sidan av landet. Vädret är spännande. Vyerna nästan smärtsamt vackra.

12231386_10153772302223420_955180235_n

Den ödsliga hamnen är nu sedan sommargästerna för länge sedan försvunnit lika trygg i badande höstsol som den är skrämmande i mörker och regn.

Hösten har hittills varit ovanligt snäll.

Nattens höststorm den första för i år och då har vi ändå hunnit en bit in i november.

Temperaturen alldeles hanterbar och dubbdäcken på den nya bilen känns ännu så länge som en kraftig överkurs.

Inomhus råder om inte kaos, så ett sorts limbo och det vore synd att säga att det är mysigt. Bokhyllorna gapar tomma, möbler står staplade både här och där och slåss om utrymmet med diverse köks-, badrums- och golvkataloger. Färgprover ligger där och dräller också.

L skall få sin kompassros till slut
Traditionellt blir det i badrummet
…och fasat kakel i köket. Tror vi.
Forbo linoleumklickgolv i köket

Huset skall renoveras från golv till tak och inifrån och ut. Spännande det med, liksom vädret.

Men om jag inte med jämna mellanrum skulle kunna låta tanken flyga söderut, skulle jag nog vara betydligt grinigare. Då skulle jag förmodligen, det ovanligt vänliga och milda höstvädret till trots, grinigt och högt klaga över vad som väntar de närmaste månaderna. Jag har inte gjort det de senaste åren. Jag kan till och med njuta av att få svepa in mig i rymliga ylletröjor och tända stearinljus vid frukostbordet om morgnarna. Jag är lugnare, mer tillfreds. Basnöjd, liksom, och därmed kanske bättre rustad att tackla sådant som inte är vare sig spännande eller kul, utan bara jobbigt.

Huset i Murviel hjälper mig igenom vintrarna genom sin blotta existens numera. Också utan att en resa dit är planerat nära förestående. Det tycker jag är en fantastisk bedrift av gammalt stenhus i en liten fransk by.

Jyckens franska sommar 2015

04 onsdag Nov 2015

Posted by in Jycken, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag går igenom sommarens bilder och blir varse hur mycket som försvunnit då min äpplemaskin fick för sig att lägga ner verksamheten för en dryg månad sedan. Jag har inte helt gett upp hoppet om att kunna tråckla fram bilderna från den trilskande hårddisken, men det är bortom irriterande att inte få fatt i sommarminnena så som jag är van att kunna göra när hösten kryper in under skinnet på mig. Det är mörkt när jag åker de nio milen till jobbet på morgonen och det har hunnit bli mörkt innan jag svänger upp på gatan till vårt västkustska hus. Så tankarna sticker söderut. Obönhörligen.

Hunden befinner sig hos S och E i Göteborg och det är allt lite tomt utan henne, fast mysigt att tänka på trion på promenader och hundvänliga fik och uppkrupna i soffhörnet tillsammans om kvällarna.

Vår beresta lilla jycke finner sig väl tillrätta vart hon än kommer.

I soffan i det svala poolhuset medan hettan dallrar utanför,

IMG_9299

i baksätet på den numera franska voituren på den ena utflykten efter den andra,

IMG_9376

och på lång rundresa i de nordvästra delarna av hexagonen, då Wilda fann det för gott att installera sig i resväskan så snart den slogs upp på hotellrummen.

IMG_0589

Hon tycker om solen, lilla hon, och tittar förebrående på oss när vi jagar in henne i skuggan igen. Att tungan nästan trasslar in sig i tassarna under den vaggande gången undan gasset verkar hon inte förknippa med det faktum att päls, sol och värmebölja inte är en toppenkombo…

IMG_9317

Utsiktsposter har hon många i den franska trädgården och La Dame har stenkoll på allt som rör sig, sin höga ålder till trots. Bäst koll på ägorna skaffar hon sig utanför köksingången. Inte en katt undgår då hennes hökblick.

IMG_9313

Huset har haft besök under hennes och vår frånvaro. Fönstren har inspekterats och nu väntar vi på att få höra hur de skulle kunna åtgärdas och vad kalaset kan tänkas kosta. Under tiden står poolen och tömmer sig själv, eftersom Alexandre har hittat en misstänkt spricka. Lite oroligt känns det allt, att den står där utan täcke men Alexandre försäkrar att han har läget under kontroll. När den öppnas för nästa säsong skall den förses med efterlängtad uppvärmning, så att även vi badkrukor kan starta badsäsongen i tidig april – eller kanske rent av redan i mars?!?

Nåja, det kanske är att ta i men försiktiga planer smids för en familjepåsk i Murviel och i storfamiljen återfinns en och annan modig och badglad individ. Påsken infaller tidigt nästa år och det kan ju tänkas att det finns förhoppningar om något glittrande och inte alldeles iskallt turkosblått att dyka ner i.

Vi får se.

Innan dess måste i alla händelser räcken upp runt de farliga trapporna och kanske, om det hinns med, nya fönster i poolhuset, så att gäster kan husera där också utan att känna sig alldeles instängda.

Jag ser dem framför mig. Alla älsklingarna samtidigt på den allra mest älskade av platser – det vore något det!