Då är den alltså ett faktum, lappsjukan. Med regn på tvären och kompakt morgonmörker är jag inte någon solstråle, precis. Jag pressar fram ansträngda leenden när jag kliver in genom jobbdörren på morgonen. Jag har ändå ett rykte om att vara en tämligen glad jobbperson att upprätthålla. Men jag har glömt att solen har envisats med att fjäska hela hösten. Det snöade i Dingle i torsdags. Igår var det många minusgrader, idag regn som gör sikten genom vindrutan nästintill obefintlig. Hur obefintlig, blir jag varse när jag passerar en bil i diket alldeles nära där jag svänger av på hemmagatan. Halt är det inte; alltså måste det ha handlat om dålig sikt eller kanske ett djur av det vildare slaget som kommit ivägen?

Hursomhelst, så himla glad är jag inte bara så där per automatik. Jag får aktivt ruska om mig själv och peka på allt det som inte är mörker. Och det är mycket det!

Alla älsklingarna – spridda till höger och vänster, visserligen, men fullt sysselsatta med sitt och nöjda med det.

Jobbet på fina Dingleskolan – så harmoniskt, så jordnära, med så fantastiska engagerade, tuffa och luttrade medarbetare som stretar på för elevernas skull. Inspirerande är vad det är och värt de 18 mil jag måste pendla fram och tillbaka varje dag. I regn och mörker, som sagt.

Och så ett gäng hantverkare som visslande åstadkommer storverk i vårt västkustska kök. Redan före sju är de på plats, jobbar nonstop innan det är dags att kränga av sig verktygsbältet och dra sig hemåt vid fyrasnåret. De jobbar för Dan Lindberg Bygg – öns stora byggfirma – samma byggare som för 22 år sedan snickrade ihop huset.

Nu har huset hunnit bli märkbart trött men har, precis som murvelhuset långt därborta i det betydligt behagligare sydfranska klimatet, liksom sträckt på sig av uppmärksamheten. Det vindpinade lilla ljusblå återfår sakta självförtroendet, som om huset liksom fått hoppet om glansfulla dagar tillbaka.

Hus är personligheter. Ältahuset var snällt och omslutande, murvelhuset är stolt och lite kaxigt numer, vårt västkustska en kämpe, en riktig sjöbjörn.

Vi river och sliter i det och har snart fyllt container nummer två med byggbråte och möbler som gjort sitt. Det gamla köket,

Kvällen innan den stora demoleringen

är borta nu:

Inte bara skåp, utan både väggar och tak åkte ut:

Kassetter för de nya spottarna var på plats, alla elledningar var dragna och ny fläkttrumma var installerad redan efter de två första dagarnas arbete. Mitt på dagen den tredje dagen var nya plywoodskivor uppe på väggarna, med gipsskivor ovanpå och halva det nya taket var på plats…

Så kom helgen och vi röjde och städade.

På den fjärde jobbdagen blev det ljus och rutigt golv under fötterna…

och på den femte var nästan alla stommarna på plats:

Panoramaperpektivet gör bilden krokig men jag lovar – skåpen står rakt!

Stenskiveprover låg och väntade på oss när vi kom hem idag. Det får bli en grå bänkskiva i nästan exakt samma ton som de grå rutorna i golvet:

Ska det fortsätta så här, har vi ett kök snabbare än vad vi trodde. Eller så kommer det på skam och vi får fortsätta diska i handfatet ända fram till jul…

Då kan det hända att jag rymmer till Murviel en stund. För att jag kan. Tanken på det fixar till mungipevinkeln åt rätt håll igen. Minsann.