En blek novembersol kastar sina strålar i den våta vägbanan och studsar tillbaka mot min vindruta. Solen är förunderligt stark, årstiden till trots, och eftersom den också står lågt, har jag stora problem att fästa blicken framåt. Solglasögonen, som vanligtvis lämnas hemma så här års, sitter stadig placerade på näsbenet och hjälper mig åtminstone lite. Träden är kalare än igår. Märkbart kalare. Gårdagen avslutades med piskande regn och en vind som snabbt tilltog och innan jag somnade hann jag tänka att skräpet i den nyligen påfyllda containern utanför kanske inte låg helt tryggt i den tilltagande vinden.

Huset vid kusten knäpper och knakar i stormbyarna. Västerhavet är bara ett par hundra meter bort och jag börjar alltmer uppskatta de tvära kasten och de oberäkneliga vindarna på den här sidan av landet. Vädret är spännande. Vyerna nästan smärtsamt vackra.

Den ödsliga hamnen är nu sedan sommargästerna för länge sedan försvunnit lika trygg i badande höstsol som den är skrämmande i mörker och regn.

Hösten har hittills varit ovanligt snäll.

Nattens höststorm den första för i år och då har vi ändå hunnit en bit in i november.

Temperaturen alldeles hanterbar och dubbdäcken på den nya bilen känns ännu så länge som en kraftig överkurs.

Inomhus råder om inte kaos, så ett sorts limbo och det vore synd att säga att det är mysigt. Bokhyllorna gapar tomma, möbler står staplade både här och där och slåss om utrymmet med diverse köks-, badrums- och golvkataloger. Färgprover ligger där och dräller också.

L skall få sin kompassros till slut

Traditionellt blir det i badrummet

…och fasat kakel i köket. Tror vi.

Forbo linoleumklickgolv i köket

Huset skall renoveras från golv till tak och inifrån och ut. Spännande det med, liksom vädret.

Men om jag inte med jämna mellanrum skulle kunna låta tanken flyga söderut, skulle jag nog vara betydligt grinigare. Då skulle jag förmodligen, det ovanligt vänliga och milda höstvädret till trots, grinigt och högt klaga över vad som väntar de närmaste månaderna. Jag har inte gjort det de senaste åren. Jag kan till och med njuta av att få svepa in mig i rymliga ylletröjor och tända stearinljus vid frukostbordet om morgnarna. Jag är lugnare, mer tillfreds. Basnöjd, liksom, och därmed kanske bättre rustad att tackla sådant som inte är vare sig spännande eller kul, utan bara jobbigt.

Huset i Murviel hjälper mig igenom vintrarna genom sin blotta existens numera. Också utan att en resa dit är planerat nära förestående. Det tycker jag är en fantastisk bedrift av gammalt stenhus i en liten fransk by.