Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.

Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.
Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.

Hanging on every word
Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.
2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.
2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.

Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.

Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!
I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.
Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.
Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn
Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.
En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.
Tänk om vi hade vetat!
Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.
2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.

2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.

Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.
Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?
Köket när huset blev vårt i mars 2012,
….och det stora rummet med gult betonggolv.
Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.
Ett rum i taget.
Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.
Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!
Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…

Gilla detta:
Gilla Laddar in …