Månadsarkiv: oktober 2020

Mentala bilder – murvieloktober genom åren

28 onsdag Okt 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det här är året när ytterst få murvelanekdoter får möjlighet att fylla bloggraderna. Det tar allt hårdare på mig. Varje dag när inte jobb eller prinsar aktiverar mig, riskerar jag att försjunka i förlamande längtan till murvelhuset.

Det är bara så oändligt trist. Jag vill ju tassa ner för trappan i mina ulltofflor när solen just gått upp och slå upp dörren mot trädgården.

Jag vill släppa in fågelkvittret, känna doften och irritera mig lite på trafiken ute på gatan medan jag väntar på en lucka i motorljuden för att kunna filma. Det är ju ingen motorväg utanför men i ”rusningstrafik” är bruset där påtagligt i bakgrunden på andra sidan huset. Jag kan avslöja att morgonfilmer som denna oftast kräver flera tagningar innan det som hörs är ostört fågelkvitter:

Jag längtar efter de omsorgsfulla frukostarna och de kreativa andar som väcks till liv när jag är där.

Mitt ekvilibrium och min vanligen så svårfångade förmåga att bara vara i nuet, det hittar jag där. Det är annars något som nästan bara solnaprinsarna lyckas med.
Idag är det hemmajobb som gäller. Bokföring. Ganska aptrist, om än snabbt undanstökat. Jag håller koll på nyhetssändningarna, läser tidningar i mina appar – DN, Gp, Aftonbladet, Aftenposten, The Times kompletterat med Omni, The Local France, nyhetssändningar från France Bleu Herault, som jag med möda hjälpligt kan hänga med i och CNN och BBC parat med dokumentärer i bland annat Svt. Jag dammsuger dessa nyhetskällor på senaste nytt om två saker; coronaläget och presidentvalet i USA. Två orosmoment som jag hela tiden synnerligen aktivt måste hålla stången för att inte deppa ihop.
2020 är ett förfärligt år.
Om jag, som ändå hittills har det tryggt och bra där jag är, känner så här, vad gör då detta med dem som är inpå skinnet drabbade?
Vilka kommer vi att vara när det lugnar ner sig igen?
Vad kommer det att ha gjort med oss?
Ängsligt inväntar jag Macrons tal ikväll. Blir det en ny lockdown? Brinner ännu en resa till Murviel inne? Blir det en lång trankvil december en France eller får vi planera om? Igen?
Nästa vecka kommer jag att ivrigt be till högre makter om goda nyheter vad gäller presidentvalet i USA. Att pandemin åtminstone skall föra det goda med sig att pajasen i Vita Huset får en kraftig spark i sin håriga bakdel och att anständigheten istället tar plats bakom de vita väggarna.
Jag rensar skallen med mentala bilder från gladare dagar så länge, trygg i förhoppningen om att de kommer tillbaka snart. Senhöst i Murviel genom åren. Varje år.

  • 2012
  • Nya räcken 2013
  • House hunting med Åsa 2014
  • Ny brevlåda på g sen september 2015
  • Morgonljus, oktober 2016
  • Konsert med tilltugg i Vieussan, oktober 2017
  • Ny stenläggning, oktober 2018
  • Ljummen oktoberkväll på Hansbys terrass
  • Köksmontering, oktober 2019

En halvgrå lördag i oktober

25 söndag Okt 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

… har övergått i en helgrå söndag med för Västkusten typiskt regn på tvären. Vi kurar inomhus idag och gör inte många knop. Dagens extra timme känns som en ljuvlig oändlighet just nu och tidningarna på hög skall få ta precis hur lång tid de vill.

Men hösten rusar iväg utan att vi kommit iväg till Murviel. Decembertrippen är fortfarande med i planen som jag envist håller fast vid. Jag längtar dit. Kan inte riktigt uppbåda lust och energi för att fixa i huset på ön och det är lite synd, för det blir snabbt fint efter att svabben fått göra sitt och snabeldraken fått härja några varv.
Istället drog vi iväg på lägenhetsvisning i nya kajområdet i Skärhamn igår; mest för skojs skull men fantasin skenade iväg och till slut hade jag nästan flyttat in.

Utsikten var fullkomligt makalös,

Klicka på bilden för filmsvep!

lägenheterna så fina, och kajen utanför lägenhetsfönstren så inbjudande.

Jag kunde se mig själv släntra ut för ett morgondopp åtföljt av frukost på den makalösa takterrassen,

eller varför inte en tur med havskajaken som jag isåfall skulle skaffa?
Allt detta alldeles i närheten och bara en dörr att låsa när vi åker till Murviel.
Ett lock-up-and-leave.
Men smakar det så kostar det, så motvilligt jobbar jag nu på att släppa tanken på den tjusiga lyan. Entrén hemma fick lite höstpyssel när vi kom hem och det gjorde mig glad ändå.

Jag tände ljus och såg till att göra mig små ärenden ut med jämna mellanrum för att beundra min lilla installation. Det är tur att huset vi bor i inte är oävet det heller men det är trots allt en del pyssel med ett trähus som ligger så utsatt som vårt.
Det är också tur att det är jobbigt att flytta när lystna flyttartankar tränger sig på.
Med sådana tankar manifesterade bakom pannbenet la jag mig raklång i soffan och drömde mig bort till adventsmys i Murviel istället.

Det är nämligen ännu finare drömmar att ha eftersom de dessutom inte behöver stanna vid det. Murvelhuset finns. Det är vårt och det väntar på oss. Kanske var det just längtet dit som fick flyttankarna att skena för en stund där på kajen i Skärhamn igår?
Mycket kan hinna ändra sig på en och en halv månad. Till det bättre, hoppas vi. Innan det förhoppningsvis är dags är det dock en hel del som skall hända, bland annat några turer till Solna och, trots allt, lite fixande med huset på ön.

Det är visst 17 oktober idag…

17 lördag Okt 2020

Posted by in Familjen, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Nyplanterad i mars…

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.

Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.

Jag har inte så mycket att berätta om

16 fredag Okt 2020

Posted by in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Wilda❤️💔

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.

Vänskap

03 lördag Okt 2020

Posted by in Byliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Få saker har blivit mer viktiga sedan murvelhuset blev vårt än vännerna som också blev våra som en oväntad ynnest. Någon pratade om att vi frankofiler nog alla har samma skruv lös men vem som sa det först är för mig höljt i dunkel. Frasen har återanvänts så många gånger att den blivit ett languedocskt ordspråk.

En som har precis alla skruvar lagom åtdragna precis överallt är Maria.

Hon och Kjell valde att bli bofasta för några år sedan och alltsedan dess har vårt ägande av murvelhuset känts betydligt tryggare. Vi skall förstås inte glömma alla andra fina som håller ett öga på vårt hus men Maria och Kjell spelar liksom i en egen division.
Med jämna mellanrum forcerar de vår bignone – kan undra om de har en machete undangömd någonstans…

Vacker men galen!

de hämtar oss på diverse flygplatser,

Maria bakar makalösa tårtor till viktiga dagar,

  • Juli 2017
  • Juli 2020

vi bjuds på både mer vardagliga och helt otroliga festmåltider,

och tack vare dem finns också Rebecka, Jocke, Linus och Moa i vårt murvelliv.

Att jag sedan kan njuta av lokala produkter också uppe i norr, ja, det är naturligtvis deras förtjänst.

Vin från La Maison Hansby

Kreativiteten och initiativkraften vet inga gränser.
Men viktigast av allt; de där två har blivit riktigt goda vänner!

Idag fyller Maria år. Det räckte inte riktigt med en gratulationsrad på Facebook – det finns så mycket att säga.
Så till slut;
Ett megastort grattis på din födelsedag, allra bästa Maria!

Retrospektiv oktober

01 torsdag Okt 2020

Posted by in Min franska trädgård, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Nej, jag är ju inte i Murviel, som sagt. Har jag alltid varit en sväng i Murviel i oktober? Nä, jag har ju inte det men nästan. Första hösten som murvelhusägare planerades en tripp ner tillsammans med min mamma och min syster men en dålig höft, som hade kunnat innebära slutet för min mamma, satte P för det. Men jag, min syster, hennes svägerska Ulla, Johanna och jag kom iväg.

Oktober bröstade sig och vi fick fina dagar tillsammans. Jag skulle gärna göra om det, förstås kompletterat med ytterligare favoritkvinns som jag har den stora ynnesten att ha i mitt liv.
Mamma opererades i december, några veckor efter vår murvelresa. Rutinoperationen höll på att alldeles gå åt fanders, men hon repade sig. Det är nog något av den största ynnesten av alla; att hon fortfarande hänger med, klar i knoppen och rädd om livet, 91 år gammal. Att hon skulle orka med en frankriketur nu är dock inte troligt men det är inte så viktigt. Hon hänger i och det räcker bra.

Hösten 2013 fick jag till en längre murvielvistelse. Jag befann mig mellan jobb och passade på. Ett par givande dagar hos Annika och Erik i Magalas, med Millis Ivarsson som kursledare, lärde mig en massa matnyttigt om äggoljetempera.

Hanging on every word

Jag trodde då att det skulle bli tempera överallt men till slut har jag nöjt mig med att använda den uteslutande på möbler. Det är en fantastisk färg att arbeta med. Den doftar fantastiskt och det blir så snyggt. Men den är tidskrävande, skall ges möjlighet att oxidera och stämmer därför dåligt med de hittills högst tidsbegränsade vistelser som varit möjliga i Murviel så här långt.

2013 är mitt Annus horribilis. Året började med ständig oro för min konvalecerande mamma och avslutades i totalt känslokaos med skitjobbiga besked om att inte ens en allra mest älskad tjugoårings framtid var självklar och spikrak. Det har varit krokigt men det har gått bra. Ingenting är någonsin givet och självklart, jag vet det. Ingen av oss behövde bli påmind om det. 2020 är ett tufft år men det kan ändå inte mäta sig. Att 2013 ligger långt bakom mig känns väldigt bra, trots lyckligt ovetande ljusglimtar som den hos Annika och Erik.

2014 blev desto bättre. Då föddes Bertil, mitt första, ljuvliga barnbarn och oktobervistelsen det året präglades av kompis Åsas husletande.

Hon hittade sitt hus i lilla byn St Genies de Fontedit – nycklarna till just det huset låg där på cafébordet i mäklarens gigantiska nyckelhög. Åsa och jag åkte på shoppingtur till Pezenas, där jag köpte en liten opraktisk bebisskjorta till det nya lilla barnbarnet.

Jag tror att den aldrig drogs över huvudet på den lilla älsklingen. Fast det gör då rakt ingenting!

I oktober 2015 fick murvelhuset klara sig utan mig. Jag jobbade som hyrrektor i Dingle och kunde inte ta ledigt. Vi hade dessutom alldeles nyss flyttat till huset på ön och all ledig tid ägnades åt att röja och rensa inför alla de renoveringar som skulle följa.

Huset på ön var då fortfarande ett typiskt semesterhus. Typiskt på så sätt att där blev saker kvar efter avslutad semestersäsong, sparat men bortglömt, små guldkorn blandat med allsköns bråte. Bland gamla yatzy-blad, kortlekar och barnteckningar hittade jag ett vykort som jag skickat till L när vår relation var ganska ny. Barnen, jag och Åsa hyrde ett hus i Cessenon och vi fick ett par semesterveckor där som jag sent skall glömma. Året var 2000 och det var min och barnens första ordentliga semesterresa tillsammans efter skilsmässan från deras pappa.

Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn

Semestern blev magisk. Huset var gammalt, knasigt och charmigt, byn helt otroligt fin och Åsa och jag fantiserade om hur det skulle vara att skaffa ett eget hus just där.

En ouppnåelig dröm då. Fantastisk verklighet 12 respektive 14 år senare.

Tänk om vi hade vetat!

Hösten 2016 njöt jag av solen genom badrumsfönstret. Kom på att jag inte tagit kort på just badrummet och fotade det ur alla möjliga vinklar. Badrummet har fortfarande ingen dörr – inte alldeles ovanligt i franska en suites, har jag förstått – men visst är det stort och härligt, även om badrummen i huset på ön är stråna vassare. Jag längtar dit iallafall. Allt måste inte vara perfekt.

2017 tillbringades första kvällen på plats tillsammans med bygrannar på Le Café Nouvel. Vi hade koftor på men att avnjuta middagen al fresco gick alldeles utmärkt. Jag skulle gärna ha traskat dit upp ikväll. Istället blir det Lojs tacos inomhus medan mörkret sänker sig över vår västkusttillvaro.

2018 låg markstenen på plats bakom den rostiga grinden. Ett av flera gamla ”eyesores” var åtgärdat och jag gick nöjd omkring och beundrade ordningen och prydligheten. Nu är trädgården fin hela vägen från grind till pool. Åtminstone när den nyss fått ansning och en smula TLC. Den rosa bignonen som klättrar upp mot entrédörren stormtrivs så till den milda grad där den står, att den på bara några veckor förvandlar huset till ett övervuxet törnrosaslott. När den får chansen, vill säga. Kanske blir vi tvungna att ta ner den helt och hållet, hur underskönt vackert den än blommar.

Hösten 2019 åkte jag ner och irriterade mig över att köksrenoveringen stannat av. Tiden var knapp men jag lyckades få både kylskåp på plats och spis beställd innan jag blev tvungen att vända norrut igen. Jag åt munvattnande frukostar solokvist på terrassen, badade i den ännu uppvärmda poolen och fantiserade om hur fint det färdiga köket förhoppningsvis skulle bli.

Två resor till skulle det bli innan corona satte stopp för sedvanliga täta murvielturer. Jag gav upp tanken på att sköta måleriarbetena själv och kontaktade Le Studio des Artisans i St Chinian för hjälp med att få allting klart. Som vanligt när proffs anlitas, såg de saker som jag valt att försöka ignorera. Flera turer och diskussioner senare, blev takbjälkarna strippade, tak och väggar i hela rummet målade och köksluckorna omsorgsfullt målade med färg från Farrow&Ball. Inte med linoljefärg eller med äggoljetempera och inte heller med traditionell kalkfärg. Jag trodde att jag var mer principfast än så, men behovet av att få rummet och köket klart övertrumfade till slut min önskan om att bara använda traditionella, naturliga material. Varför, resonerade jag till slut med mig själv, när det nya köket är från Ikea och huset av de tidigare ägarna redan utsatts för en ganska så brutal renovering?

Köket när huset blev vårt i mars 2012,
….och det stora rummet med gult betonggolv.

Jag är glad att jag släppte de principerna. Principerna får istället flytta en våning upp och väggarna där (trots den hemska plastfärg som tidigare smetats på där) skall få vacker kalkfärg.

Ett rum i taget.

Med mig vid färgpyttsarna och när tid finns.

Fast först av allt skall badrummet förses med en dörr, så att sovrumsinnevånarna kan göra nummer två utan att störa sin sängkamrat!

Ingenting annat brådskar nu. Alla de planerade större arbetena är avklarade. Förutsatt att ingenting oförutsett händer, skall det den närmaste tiden puttras på med lite-i-taget-sysslor. Fasaden skulle visserligen må bra av lite fix men bara av kosmetiska skäl, så det får vänta. Tanken på det tillåts inte slå rot. Ännu så länge…