Månadsarkiv: oktober 2020

Mentala bilder – murvieloktober genom åren

28 onsdag Okt 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det här är året när ytterst få murvelanekdoter får möjlighet att fylla bloggraderna. Det tar allt hårdare på mig. Varje dag när inte jobb eller prinsar aktiverar mig, riskerar jag att försjunka i förlamande längtan till murvelhuset.

Det är bara så oändligt trist. Jag vill ju tassa ner för trappan i mina ulltofflor när solen just gått upp och slå upp dörren mot trädgården.

Jag vill släppa in fågelkvittret, känna doften och irritera mig lite på trafiken ute på gatan medan jag väntar på en lucka i motorljuden för att kunna filma. Det är ju ingen motorväg utanför men i ”rusningstrafik” är bruset där påtagligt i bakgrunden på andra sidan huset. Jag kan avslöja att morgonfilmer som denna oftast kräver flera tagningar innan det som hörs är ostört fågelkvitter:

Jag längtar efter de omsorgsfulla frukostarna och de kreativa andar som väcks till liv när jag är där.

Mitt ekvilibrium och min vanligen så svårfångade förmåga att bara vara i nuet, det hittar jag där. Det är annars något som nästan bara solnaprinsarna lyckas med.
Idag är det hemmajobb som gäller. Bokföring. Ganska aptrist, om än snabbt undanstökat. Jag håller koll på nyhetssändningarna, läser tidningar i mina appar – DN, Gp, Aftonbladet, Aftenposten, The Times kompletterat med Omni, The Local France, nyhetssändningar från France Bleu Herault, som jag med möda hjälpligt kan hänga med i och CNN och BBC parat med dokumentärer i bland annat Svt. Jag dammsuger dessa nyhetskällor på senaste nytt om två saker; coronaläget och presidentvalet i USA. Två orosmoment som jag hela tiden synnerligen aktivt måste hålla stången för att inte deppa ihop.
2020 är ett förfärligt år.
Om jag, som ändå hittills har det tryggt och bra där jag är, känner så här, vad gör då detta med dem som är inpå skinnet drabbade?
Vilka kommer vi att vara när det lugnar ner sig igen?
Vad kommer det att ha gjort med oss?
Ängsligt inväntar jag Macrons tal ikväll. Blir det en ny lockdown? Brinner ännu en resa till Murviel inne? Blir det en lång trankvil december en France eller får vi planera om? Igen?
Nästa vecka kommer jag att ivrigt be till högre makter om goda nyheter vad gäller presidentvalet i USA. Att pandemin åtminstone skall föra det goda med sig att pajasen i Vita Huset får en kraftig spark i sin håriga bakdel och att anständigheten istället tar plats bakom de vita väggarna.
Jag rensar skallen med mentala bilder från gladare dagar så länge, trygg i förhoppningen om att de kommer tillbaka snart. Senhöst i Murviel genom åren. Varje år.

  • 2012
  • Nya räcken 2013
  • House hunting med Åsa 2014
  • Ny brevlåda på g sen september 2015
  • Morgonljus, oktober 2016
  • Konsert med tilltugg i Vieussan, oktober 2017
  • Ny stenläggning, oktober 2018
  • Ljummen oktoberkväll på Hansbys terrass
  • Köksmontering, oktober 2019

En halvgrå lördag i oktober

25 söndag Okt 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

… har övergått i en helgrå söndag med för Västkusten typiskt regn på tvären. Vi kurar inomhus idag och gör inte många knop. Dagens extra timme känns som en ljuvlig oändlighet just nu och tidningarna på hög skall få ta precis hur lång tid de vill.

Men hösten rusar iväg utan att vi kommit iväg till Murviel. Decembertrippen är fortfarande med i planen som jag envist håller fast vid. Jag längtar dit. Kan inte riktigt uppbåda lust och energi för att fixa i huset på ön och det är lite synd, för det blir snabbt fint efter att svabben fått göra sitt och snabeldraken fått härja några varv.
Istället drog vi iväg på lägenhetsvisning i nya kajområdet i Skärhamn igår; mest för skojs skull men fantasin skenade iväg och till slut hade jag nästan flyttat in.

Utsikten var fullkomligt makalös,

Klicka på bilden för filmsvep!

lägenheterna så fina, och kajen utanför lägenhetsfönstren så inbjudande.

Jag kunde se mig själv släntra ut för ett morgondopp åtföljt av frukost på den makalösa takterrassen,

eller varför inte en tur med havskajaken som jag isåfall skulle skaffa?
Allt detta alldeles i närheten och bara en dörr att låsa när vi åker till Murviel.
Ett lock-up-and-leave.
Men smakar det så kostar det, så motvilligt jobbar jag nu på att släppa tanken på den tjusiga lyan. Entrén hemma fick lite höstpyssel när vi kom hem och det gjorde mig glad ändå.

Jag tände ljus och såg till att göra mig små ärenden ut med jämna mellanrum för att beundra min lilla installation. Det är tur att huset vi bor i inte är oävet det heller men det är trots allt en del pyssel med ett trähus som ligger så utsatt som vårt.
Det är också tur att det är jobbigt att flytta när lystna flyttartankar tränger sig på.
Med sådana tankar manifesterade bakom pannbenet la jag mig raklång i soffan och drömde mig bort till adventsmys i Murviel istället.

Det är nämligen ännu finare drömmar att ha eftersom de dessutom inte behöver stanna vid det. Murvelhuset finns. Det är vårt och det väntar på oss. Kanske var det just längtet dit som fick flyttankarna att skena för en stund där på kajen i Skärhamn igår?
Mycket kan hinna ändra sig på en och en halv månad. Till det bättre, hoppas vi. Innan det förhoppningsvis är dags är det dock en hel del som skall hända, bland annat några turer till Solna och, trots allt, lite fixande med huset på ön.

Det är visst 17 oktober idag…

17 lördag Okt 2020

Posted by in Familjen, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Nyplanterad i mars…

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.

Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.