Kategoriarkiv: Jycken

Mellandag med almanacka och att-göra-listor 

26 tisdag Jul 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, Jycken, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.

Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.

I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.

Vi fick ett rum med utsikt över restau­rangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turist­säsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.

Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrums­fönster på glänt. Sval och frisk havs­luft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,

återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört.
Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.

Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.

Hade jag ens sådana kläder …?

Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö.
Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!

Maj iklädd mormors bralla❤️

Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

11 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Jycken, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Tillbaka på ön

29 onsdag Dec 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund

≈ 17 kommentarer

Etiketter

,

Det blev en riktigt tidig start igår imorse – i egen bil som vi lämnade på flygplatsen i Montpellier. Den hämtades senare av våra formidabla bygrannars lika formidabla barn och nu står den tryggt i murvelhusets garage igen.

Gårdagens första flygtur var jobbigare för hunden än våra tidigare resor. Hon pep en del och var inte alls road av att sitta i sin bur under flygplanssätet.

I sådana lägen börjar jag återigen fantisera om en husbil och inbillar mig att framförallt hunden skulle tycka att det är jättemysigt. Åtminstone mysigare än att flyga. Hon vill vara nära, nära och kräver att flocken skall vara samlad hela tiden.

Att flyga tycker jag dessutom har blivit en betydligt omständligare historia i pandemins spår. Inga obemannade bag drops finns längre och jag har svårt att se hur avskaffandet av dem skulle göra resandet mer smittsäkert. Köerna till incheckningsdiskarna ringlar sig lika långa som en gång charterköerna gjorde och alla delar av incheckningsproceduren och säkerhetskontrollen är frustrerande långsamma. På Orly är dessutom säkerheten förhöjd med patrullerande militärer, kontroller vid ingångarna till terminalen och med bara ett fåtal ut- och ingångar öppna. Montpelliers flygplats framstår som rena gemytet i jämförelse med Orly. Oavsett, är det tusan inte trevligt alls. Transport enbart är det fråga om, inte reseupplevelser. Tåg, annars, tänker jag, om inte husbil; ett nattåg från Köpenhamn till Paris hade suttit fint.

Nåväl, vad gör man inte för några dagars sydfransk ljusterapi!

Ingen tvingar mig att göra de här resorna så det får vara måtta på gnällandet. De närmaste veckorna kommer jag inte att hinna fundera så mycket över ansiktsmasker, flygplatsköer eller kvaliteten på dagsljuset i Sverige kontra Murviel. Vilket är tur, för idag – på tåget från Göteborg till Stockholm – regnade det underkylda tunga droppar. Det får ni ingen bild på. Det blir för plågsamt. Dröj hellre kvar en stund vid bilden på lycklig vovve på strand. Mer harmoni i den bilden än i den jag tog genom tågfönstret någonstans i trakten av Falköping.

Det är mycket som skall hända och mycket som det skall styras med de närmaste veckorna. Ett bröllop och familjen Majsklings flytt till Dalarna har högst prioritet men vi skall också försöka projektleda på distans alla de saker som behöver falla på plats så fort som möjligt i Murvelhuset. Om vi skall ha en sportslig chans att ha åtminstone gästbadrummet och återställandet av de fuktskadade delarna av det stora rummet klara innan sommarsäsongen drar igång på allvar, kan vi inte vila på några lagrar.
Så har vi försäljningen av tjörnhuset som skall förberedas. Vi träffar mäklaren vi har valt om ett par veckor och sedan skall vi i lugn och ro och lite i taget rensa och röja inför flytt. Sju och ett halvt år i huset innebär trots alla renoveringsröjningar att det finns en del som inte skall få följa med till nästa ställle.
Det där räcker ju ett bra tag för att sysselsätta sig men ibland dyker det upp spännande saker som inte går att låta bli att följa upp. Den där grann­fastigheten, som den handskrivna lappen berättade var till salu, till exempel. Nu har vi varit och tittat på den och så här inledningsvis ser jag bara möjlig­heter, trots allt skrot som till hälften döljs av vildvuxen vegetation…

Vi träffade Natalie, en av ägarna till huset och hon visade oss runt i huset och på tomten som vi sneglat åt under flera år. Ingen har egentligen varit där mer än kanske någon enstaka sommarvecka och det märks. Vi har förstått att det är ett en gång älskat ställe och Natalie bekräftade det. Trots att sorgset övergivna hus ofta känns kusliga och rent av skrämmande, så är det inte vad jag uppfattade när vi gick runt där. Kanske är det de kärleksfulla historierna om barndomssomrar med kusiner, fastrar, farbröder och farföräldrar som vi fått höra om som gör att just den här skräpiga tomten och gistna huset inte känns kusligt alls. Snarare är det som om det stackars huset känner sig lite skamset men får ett litet uns av hopp när vi traskar runt och ändå nickar gillande mitt i eländet. Alla hus har en själ. Jag känner det ofta starkt, inbillar jag mig. Det här känns som ett snällt hus, hur jag nu kan komma fram till det mitt i all bråten. Men bråten är sådant som bara blivit kvar på typiskt sommarstugemanér och sådant väcker snarare nyfikenhet än avsmak.

Till att börja med skall vi kontakta mairen för att höra vad som gäller för tomten och ta reda på vad som får göras och inte. Vi skall också se till att få en oberoende värdering innan vi möjligtvis lägger ett bud.

Fast kanhända nyktrar vi till innan vi kommit så långt och insikten drabbar om hur mycket jobb och bekymmer vi också skulle köpa på oss, potentialen till trots. Men som tanke är den än så länge åtminstone spännande att ha!

Det har varit ett par dagar …

05 tisdag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hantverkare, Hunden Stina, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.

Millaubron i tillfälligt regnuppehåll

Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.

I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.

Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset.
Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.

Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,

och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.

Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall an­vända huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen.
Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…

Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit.
Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.

Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.

Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!

Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?

Faktiskt inte alls.

Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.

Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?

Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingen­ting, inbillar jag mig.
Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.

Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.

Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …

Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …

… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.

Mormorvabbardagar och många mil på asfalt

03 söndag Okt 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Av mina solnadagar med prinsar häromsistens blev det flera dagars vabb. Funderar på om jag för första gången skall anmäla just det till för­säkringskassan, eftersom jag de facto inte kunde jobba som planerat från solnakontoret den här gången. Nu är det i sig ingen stor sak; ingen skarp deadline väntar på mig för tillfället. Lillprinsen hade en typisk förissjuka och var ganska tagen men vi fick också många fler ljuvliga stunder tillsammans än vad vi annars fått. Han är en tapper liten en och bättre sällskap än Bror får man faktiskt leta länge efter!

En hel del justeringar av veckans fortsatta planer blev resultatet. Irriterande men nödvändigt för att få till de stipulerade 48 timmarna mellan Montesumas hämnd och umgänge med dem du för allt i världen inte vill smitta. Som en liten Maj i Frölunda – en till av de fyra små som jag ständigt längtar efter. Att det bara blev ett par timmar med henne istället för den planerade kvällen och morgonen var ju inget vidare, förstås men alternativet att riskera att smitta henne fanns förstås inte.

Men iväg till vår färja kom vi, trots att det också kunde ha gått om intet,

och efter en natt i motvind nöts nu asfalt söderut.

En längre vistelse i Murviel väntar; en tur som försenats med nästan en månad, så nu är det skönt att ha kommit iväg.

Lite småfix med diverse dörrar var det tänkt att det skulle bli när vi kommer ner, liksom en rejälare garageröjning. Men mest njutning, var planen.

I imperfekt.

Planer är tydligen till för att ge ytterligare näring åt drömmerier och har åtminstone i min värld en tendens att gå om intet. En växande fuktfläck på murvelhusets fasad uppmärksammades av grannen rakt över gatan häromdagen.

Det såg först inte ut att behöva handla om fukt invändigt, men Gary, vår formidable röris, tillkallades ändå och han kom på stört. C&E mötte upp och en noggrann inspektion drog igång.

Raskt upptäcktes mögel- och fuktfläckar i den vita soffan;

Himla tur att jag tvättade den innan vi åkte…

I taket ovanför soffan bubblar fukten bakom det med Farrow & Ball omsorgsfullt nymålade innertaket,

och inne i en trumma vid väggen upptäcktes vatten som droppade längs med vattenledningarna inuti densamma.

Inspektionen fortsatte därför i gästbad­rummet en trappa upp, där källan till problemet naturligtvis upptäcktes. Eller källorna, kanske skall sägas. Ett läckande rör i duschen i kombination med en undermålig fuktspärr verkar vara det som ställt till det.

Jag har varit fundersam över det bristande fallet mot golvbrunnen i det badrummet och därför kastat extra noggranna ögon på det när vi haft gäster som duschat där.

Fast den här gången har problemet dolt sig i golv och bakom väggar och därför kunnat stå och gona sig ifred tills vattnet inte längre fick plats.

Kontentan av detta blir alltså en mindre vilsam vistelse också denna gång. Byggdamm och bråte igen inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är med nödvändighet den nya planen.

Känns ju en aning surt och jag väser eder över fransk badrumsstandard innan jag börjar googla efter snyggt carrelage.

I huvudet planerar jag för hur vi kanske borde flytta runt på handfaten?

Installera ett badkar i det andra badrummet, kanske?

Flytta den kaklade kommoden till poolhusbadrummet, möjligen?

Skall vi ha tadelakt på väggarna, månne? Fast kakel – eller mosaik? – inne i duschen?

Men nej, nu går jag händelserna i förväg. Vi får höra vad försäkringsbolaget säger och sedan får jag nog stilla mig. Badrumsrenoveringar brukar inte vara gratis. Stränga med underarbetet kommer vi i alla händelser att vara. Fuktspärren är viktigare än kaklet, liksom även garanti på det utförda arbetet. Viktigt med erkänt kunnigt hantverksfolk, därmed.

Fortsättning lär följa.

När rattpassen är L:s, ägnar jag mig ändå åt badrumsfunderingar, alltmedan autobahnköerna sniglar vidare. Flera vägsträckor är fortfarande avstängda efter sommarens förödande översvämningar och dagens resa blev därför riktigt besvärlig. Regnade gjorde det också och det hann bli rejält höstmörkt innan vi sisådär en fem timmar försenade kom fram till vårt stamlokus i Luxemburg.

  • A sight for sore eyes…
  • En säng, minsann
  • … och nattbloggande med hundsällskap

Imorgon är det franska vägar som gäller. Och söndag. Vi startar aptidigt för att så snabbt som möjligt komma fram till Murviel. Där väntar trots allt inte bara fuktskador och läckande vattenledningar, utan en himla massa trevligt också!

Det är inte utan att jag längtar efter det.

Resedagar

20 tisdag Jul 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Stau, bouchon, köer och brinnande lastbilar

26 lördag Jun 2021

Posted by in Grand-mère, Jycken, Om dagsläget, poolliv, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Det är något skumt med trakterna kring Orange och Montélimar. Som att just den sträckan är jinxad. Det började så bra imorse när vi gav oss iväg från Parc Hotel Alvisse i Luxemburg i ottan. Vi fick med oss varsin frukostpåse, som vi åt på en rastplats ett par timmars resväg från hotellet. Vägen var föredömligt köfri och navigatorn talade om för oss att de 89,6 milen till Murviel skulle innebära ett efterlängtat plums i den turkosa redan vid pass fyra. Vi la på en dryg timme för några korta stopp och förmodad sedvanlig kö i trakterna av Lyon men att jag skulle kunna återfinnas nedsänkt i balsammjukt, ljummet vatten i tidig kväll kändes inte överdrivet optimistiskt.
Så vi tuffade på, pigga och nöjda. I Lyon följde vi skyltar mot Marseille ner i en tunnel jag inte åkt i förut och där var ingen kö. Jag svängde fel när den långa tunneln tog slut men hittade snart en ”Toutes directions” – man måste ju älska sådana skyltar som talar om att du kan åka åt vilket håll du vill! – och hamnade raskt rätt igen. Fortfarande inga köer, så det var ju en bra ny väg, tänkte jag.

Fast sedan kom de, köerna. Den ena efter den andra i ett hetsigt staccatotempo ända tills vi blev helt fast söder om Montélimar. Strax innan hade navigatorn varnat för hinder på vägen men jag mindes alltför tydligt den där gången när jag och hunden Wilda var på väg norrut och fastnade i likadana köer. Navigatorn tipsade då om alternativa vägar och jag gjorde som den sa men det resulterade bara i att jag cirklade runt och hamnade i nya köer, som navigatorn snällt försökte lotsa mig ur. De är inte vrålsmarta när det kör ihop sig, de där tingestarna. Den gången hamnade jag tillbaka i utgångsläget efter flera timmars irrande.

21 juli 2016…

Den här gången borde vi dock ha gjort som navigatorn föreslog men när vi insåg det, var det redan försent och vi satt fast. I tre timmar. Några kilometer längre söderut brann en långtradare och all trafik stannade upp, eftersom det var för riskfyllt att passera.

Den utbrända långtradaren några timmare senare. Ingen kom dessbättre till skada.

Utanför bilen stånkade 38 varma grader, så motorn fick brumma med jämna mellanrum, mest för jyckens skull. Vi delade med oss av vårt vattenförråd till törstiga medtrafikanter i en Ford med trasig AC och tittade på när andra spelade fotboll och spankulerade runt bland bilarna.

Själv satt jag till slut så still jag någonsin kunde medan jag funderade över om det torra buskaget vid vägkanten skulle kunna gömma en nödig tant från Sverige …?

Tänk ändå om vi hade åkt husbil!
Då hade sådana tankar inte behövt tänkas och inte hade jag behövt galoppera i vild panik till den första inrättning vi hittade, efter att köerna äntligen släppt. Inrättningen visade sig dessvärre vara låst, så efter en snabb rekognocering, där jag förvissade mig om att ingen såg, hoppade jag in i ett buskage iallafall. Efter väl förrättat värv stolpade jag sedan ut ur sagda buskage med värlsdvan min och med ett aldrig så litet leende på läpparna. Tills jag upptäckte att kläderna var fulla med spanskt nålgräs…

Fick väl till slut ändå var nöjd med att det bara var i kläderna som som nålgräset fastnat…
”Det finns tydligen något slags resepotta man kan ha med sig i bilen”, försökte L.
Det nöjda leendet försvann blixtsnabbt och så fräste jag;
”Ja, och så finns det husbilar!”
”Jaha, är det för toalettens skull du tjatar om husbil?”, undrade L.
”Ja, vaddårå? Det är väl uppenbart!” Sa jag innan jag insåg att jag kanske slagit i ännu en spik i husbilskistan.
Men nu har jag simmat, lyssnat på tornsvalorna och tittat på en skuttande glad jycke, så allt är glömt och förlåtet!

Smooth sailing so far? Nja …

25 fredag Jun 2021

Posted by in Jycken, resa med hund, Resor, Valpen Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Att åka färja mellan Göteborg och Kiel har jag hittills tyckt ha varit en bra start på resan söderut men den här gången blev det inget vidare.

Ingenstans, förutom i hytten och på det sunkiga rastdäcket är vovven välkommen och det kändes extra besvärligt den här gången.

Stina vägrade hundtoan …

Stina är fortfarande valp – otroligt duktig och tålmodig, med tanke på vad vi utsätter henne för just nu – och vi ville inte skrämma henne inför kommande båtresor genom att lämna henne ensam i hytten. Så vi sprang ärenden i skytteltrafik, L och jag, och försökte oss på att hämta en bricka mat att ta med till hytten.

En av oss gick iväg för att rasta Stina medan den andre gick för att hämta mat. När vi kom tillbaka fungerade inget av nyckelkorten, så det blev till att galoppera iväg för att fixa det. Kvar utanför den stängda hyttdörren stod jag och balanserade en bricka medan jag försökte hålla tillbaka Stina som såg roliga barn, andra doggar och medresenärer som la sina huvuden på sned och log mot henne.

Jag log inte mycket.
Risken var överhängande att Stina med ett enkelt ryck skulle kunna ha vält hela härligheten. Då hade mina vita brallor inte varit så vita längre. Men det gick bra och vi bänkade oss förväntansfulla och greppade besticken,

tog några tuggor torr kyckling, vattnig potatis och sönderkokta grönsaker innan åtminstone jag gav upp, greppade mobilen, ringde trevliga mänscher och pratade bort en stund i vår dystra, fönsterlösa hytt.

Kontrasten mot förra sommarens färjeresa på väg mot Murviel är monumental. Då hade vi ett bubbelbad på inglasad balkong och en rymlig hytt med fönster från golv till tak att koppla av i.

Men i sådana faciliteter är som sagt inte jyckar välkomna. Inte ens när de är små med vacker röd päls och ekorrpigga ögon som Stina.

Men vi är på väg till Murviel och kväll sover vi på stamlokuset i Luxemburg och där är Stina välkommen nästan överallt. God mat i restaurangen har de också.

Vi fick välbehövlig avkoppling på hotellrestaurangens terrass en stund och njöt av den svala kvällen innan vi drog oss tillbaka till hotellrummet. Imorgon startar vi tidigt och hoppas på färre köer än vad de nyss avverkade milen på Autobahn bjöd på idag. Vi blev många timmar försenade, stod helt stilla i flera omgångar på grund av både vägarbeten och olyckor,

men vi lyckades ändå hålla humöret uppe. Jag körde inte alls, utan ägnade mig åt att sticka.

Stina är smått fantastisk och klagar inte alls. Utom när motorn stängs av utan att vi går ut ur bilen. Då vill hon ut. Meddetsamma. Eller åtminstone komma fram till oss och slippa sitta fastspänd.

Murviel hägrar och om några dagar har vi fullt hus där. Mycket längt är det på det!