September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.