Jag är här, vid vårt nyligen införskaffade köksbord, iklädd mjukisbrallor och ullbetofflad, nyduschad, nyfrukosterad, osminkad och ganska rufsig i håret. Jag skall ingenstans, åtminstone inte idag och jag känner en enorm lättnad över just det. Inte sedan början av november har jag tofflat runt i huset i Ulebergshamn utan planerade resor nära förestående. Ingen har tvingat mig till detta nomadliv och resorna har varit ömsom otroligt mysiga, ömsom yrkesmässigt givande och mitt ständiga behov av omväxling får därmed sägas vara rejält tillfredsställt. Men till slut får det räcka. Igår kväll kom jag hem från sista vändan i Växjö. Två dagar för överlämning var en akt av pur viljestyrka, just för att resorna (igår genom kompakt mörker och piskande snöblandat regn), packandet och trista hotellnätter till slut blir övermäktigt. Uppdraget i Växjö, däremot, har varit en alltigenom inspirerande och faktiskt kul upplevelse. Nu gnuggar jag mig ändå yrvaket i ögonen, sträcker på min bilstela kropp och blickar ut över den makalösa utsikten, där typiska västkustvindar krusar vattenytan i den lilla hamnen.
Jag skall njuta av att inte genast behöva packa väskan igen; jag skall komma ikapp mig själv och ladda om. Mamma skall få besök och franska godsaker att bjuda sina grannar på äldreboendet på. Finaste Iben i Oslo längtas det efter och snart är det väl ändå dags för en roadtrip till Solna och Falun?
För inte sa jag väl att det är en långtidsparkering i Ulebergshamn som det handlar om?
När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså. Vindstilla, kallt och pudersnö. Och en sol, om än blek.
Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten. Det är nästan ominöst. Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…
Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbadrummet,
och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.
Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat. The devil really is in the details. Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?
I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.
Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?
Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemmaplan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?
I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,
liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.
En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,
men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …
Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå. Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,
Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil
och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.
En skiva i och plats för åttaMassiv rökt ek i matbordet från SweefOch med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet
Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.
Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.
Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.
Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.
Stina chillar i soldattorpet
Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,
Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;
och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;
Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,
Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!
Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,
följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hemfärd.
En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.
Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas. On verra!
En blek höstsol badar den lilla hamnen i ett mjukt ljus. Min blick dras ut till båtarna som fortfarande ligger vid bryggorna och jag har svårt att koncentrera mig på det som skall göras.
Det är inte toppen, för jag har hektiska veckor framför mig med många resor och ett konsultuppdrag, till slut, som kommer att ta mig till Växjö för några veckors jobb. Två dop, en bröllopsfest och en flytt (inte vår, men i familjen) skall klaras av den närmaste månaden, så det blir ingen stillsam höst. Att det är bra och roliga saker som händer, betyder ju inte att det inte kommer att innebära viss ansträngning. Av sådant mår jag bra och får energi men vemodet som alltid parkerar sig under de här dagarna i slutet av oktober har varit konstant i 44 år. Mitt sjuttonåriga jag förlorade en älskad pappa i oktober för just 44 år sedan. Han var bara 53 år när livet snuvade honom på allt det som han borde haft kvar att njuta av. Igår nåddes jag av beskedet att en av våra medarbetare gått bort i den galopperande cancer som drabbade honom för mindre än ett år sedan. Alldeles för tidigt och med alldeles för mycket liv kvar att leva.
Jag blir oändligt ledsen och tagen, kanske delvis för att det landar just i mitt egna sedvanliga oktobervemod. Det tar mig tillbaka, väcker känslor och minnen som under resten av året brukar slumra tryggt.
Det är någonting med just hösten. De svåraste händelserna i mitt liv förknippar jag med just denna årstid. Färgexplosionen i naturen som liksom över en natt ersätts med en monokrom och dunkel november, gör något med mig.
Samma vy över Uleberg utan och i morgonens dimma
Jag måste hålla mig sysselsatt. Jag stickar febrilt. Har stickat klart två tröjor och påbörjat en tredje sedan vi kom hem från Murviel för två veckor sedan.
Att det är så nyss vi var där, känns helt bisarrt; det har inte precis varit stilla liv sedan vi kom hem.
Jag åkte till prinsarna och lilla trollungen förra helgen,
och firade en före detta kollegas femtioårsdag tillsammans med de pedagoger som under min yrkeskarriär inspirerat mig allra mest,
och idag sätter vi oss i bilen igen för att under de kommande tio dagarna göra Solna-Falun-Solna-Oslo. I nämnd ordning. Två dagar i ulebergshamn följer på det, innan det bär av till Växjö för mitt uppdrag.
Om jag har tid att jobba för allt resande? Jorå, jag gör mina stipulerade timmar, digital nomad som jag är. När L kör, är bilen mitt kontor och arbetsplatser upprättas var än jag befinner mig.
Det dröjer dock innan det är dags för nästa tur till Murviel. Jag bläddrar bland bilderna i telefonen, fångas av de små detaljerna jag fotat inomhus,
på terrassen,
och i trädgården, där det om sommaren så livliga poolområdet stängts ner inför vintern.
Det blir ingen jul/nyår i Murviel i år, men i januari bär det av. För hur lång tid är avhängigt av växjöuppdraget och vad som krävs för mitt dinglejobb.
Vi får se, helt enkelt. En dag i taget i detta mitt tillfälliga och högst självvalda limboliv.
Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.
Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!
Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.
Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.
Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.
För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.
Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.
Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.
Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,
efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?
Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,
och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.
Notera gärna de languedocska vinerna! Och Murviels Ravanès, dessutom!
Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.
Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.
Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,
som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.
Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna avtecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.
Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härligheten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.
Det har gått en vecka redan sedan vi röjde det sista i huset på Tjörn. Det har inte precis varit stilla liv sedan dess och de sista timmarna på Vrakvägen blev dessutom kanske något mer dramatiska än vad jag hade önskat.
Jag skulle kunna ge mig i kast med en salvelsefull berättelse om två frustrerande dagars möte med svensk vård, eller rättare sagt med den förfärande dåliga organisationen av densamma. Det skall dock omedelbart sägas att när man väl tråcklat sig förbi alla makalösa hinder och nått fram till faktiska personer, har de inte varit något annat än proffsiga, empatiska och hjälpsamma. Så vad hände den där onsdagen för en vecka sedan när jag ”bara” skulle ångtvätta sängen vi lämnade kvar?
Jo, ångtvättar har sladdar.
Ett hus som det flyttas ut ur har prylar överallt som man måste kryssa förbi.
På sladdar kan det snubblas.
Det gjorde jag.
Och mötte Billy bokhylla.
Där satt jag sedan på golvet med blodstänkt skjorta och med en näsa med ett tämligen djupt hack i och en växande blåtira. Skärrad och med darrande fingrar ringde jag en vårdcentral, bara för att hamna i en tidskrävande chattfunktion, som i slutändan ledde till att jag fick veta att det inte fanns några lediga akuttider. Hjälp med min trasiga näsa fick jag till slut, fast på en annan vårdcentral och många timmar senare.
Limmad och tejpad näsa med hjälp av fina Närhälsan i Hunnebostrand
Dagen därpå upprepade sig historien, när jag insåg, eller snarare råddes, att kolla upp mitt svullna, varma och stela pekfinger. Jag vågade mig på ett nytt samtal, som naturligtvis genast övergick i en lika tidskrävande chatt som dagen innan. Att chatta med närhälsan innebär att ensidigt svara på förprogrammerade frågor, där svaret från faktisk person den här gången lät vänta på sig i fem(!) timmar. Och vad blev svaret?
”Vi har tyvärr inga fler akuttider idag”.
Då uppsökte jag i egen hög person ännu en vårdcentral men fick samma svar. Inga akuttider. Tänk om min blåtira, min hackade näsa och mitt ömma finger varit resultatet av en misshandel, som jag inte ville berätta om? Nästan modigt att skicka mig på porten utan att åtminstone ställa några kontrollfrågor, hann jag tänka.
På den tredje vårdcentralen har jag tur och råkar komma precis när en patient med bokad tid uteblivit. Här fick jag remiss till röntgen på sjukhuset i Kungälv, där det dessbättre gick ganska snabbt. Inte heller hade jag någon fraktur på sagda pekfinger, bara en kraftig stukning och framtida stickprojekt kan därmed anses räddade.
Lättnaden jag kände, när jag skuttade ut från sjukhuset den där sena torsdagseftermiddagen, över att slippa uppsöka ännu en vårdinrättning överskuggade vida lättnaden över att fingret inte var brutet. Två dagar åt fanders mitt i flyttstöket behövde åtminstone inte bli tre och jag kunde återgå till mina försenade planer och rummen i tjörnhuset kunde göras redo för städfirman.
Elaka Billy bortforslad …… och vårt fina badrum tömtFrukostbalkongen tömd och gardinerna nedtagnaDen ångade sängen i ett i övrigt tömt sovrum
Det skall sägas att skadorna jag fick när jag snubblade mitt i flyttstöket var små, om än inte möjliga att ignorera. Senare konsekvenser av ett fult ihopläkt sår mitt i nyllet och risken för ett felställt pekfinger, tvingade iväg mig. Om jag inledningsvis försökte intala mig att ingen läkarvård nog behövdes, så hjälper inte precis de där chattarna till och jag kan inte låta bli att fundera över hur många som ger upp och låter småskador ta hand om sig själva. Med risk för komplikationer långt senare. Pekfingrar är trots allt intrikata konstruktioner och ärr mitt i nyllet vill man ju gärna begränsa så långt det går.
Min irritation över hur det är beskaffat med tillgången till vardagsvård var monumental de där dagarna förra veckan, men nu har vi börjat boa in oss ”hemma” i Ulebergshamn och jag har hunnit med en vända till älskade lilla Maj i Falun,
Mmmm, gröt❤️
och irritationen har runnit av mig. Vi har testat ljuvlig hämtgnocchi med pesto och räkor på Hos Olga i Hunnebostrand
och vi har suttit nästan alla kvällar på vår veranda och blickat ut över den lilla hamnen medan solen gått ner bakom Uleberget.
I Ulebergshamn bor dinglekollegan Sissel och idag visade hon oss sitt favoritbadställe,
och vi promenerade längs vattnet medan hon berättade om stenhuggarna som ända in på sjuttiotalet högg granit och skeppade ut den här ifrån Ulebergshamn. Spåren efter den verksamheten är ytterst tydliga. Stora stenblock kantar stränderna och det lyckas vara vackert, det med.
Den lilla grusvägen där det en gång låg räls, som de tunga stenblocken drogs på, slingrar sig fram,
och vi smakar på nyttiga enbär men låter bli slånbären som växer längs med stigen vi sedan väljer på väg hem till Sissel och hennes man.
Där fikar vi i deras trädgård medan husets vovve Mynta försöker leka med Stina, som inte riktigt vågar. Men fina mot varandra är de ändå.
Det är paradisiskt.
Kvällsljuset sedan. Jag kan inte se mig mätt och jag kan inte sluta fotografera. Idag har vi fått bort de sista flyttkartongerna från det kombinerade kök- och vardagsrummet och friden sänker sig. Jag tar några steg in i rummet för att fånga utsikten inifrån rummet.
Att diska här gör inte ont,
inte heller att äta sina måltider vid det lilla bordet som fått följa med från Tjörn,
Elefantlampan har hittat sin tillfälliga plats,
men i övrigt är det inte mycket av det möblemang vi hade på Tjörn som fått flytta in här. I Tjuvkil skall vi börja från början med inredningen, så det blir en total nystart på fler sätt än ett. Vi flyttar ifrån den fabulösa utsikten över Ulebergshamn och in i ett radhusområde med ett plank runt vår lilla tomt. Men havet är nära där med och framförallt kommer vi närmare Göteborg och vettiga kommunikationer för våra många resor. Vi har redan märkt att ett permanent boende härute alls inte skulle passa oss i längden, eftersom vi här är om möjligt ännu mer bilberoende än vi var på Tjörn.
Alltså passar vi på att njuta av allt det vackra medan vi är här, men konstaterar att vi ändå är nöjda med att det är för en begränsad tid.
Till helgen drar jag till Solna för att hämta Bror. Vi skall åka tåg och spårvagn och bo på Gothia Towers, där det finns en skojig glashiss. Sedan tågar vi tillbaka till Solna för att fira storebror Bertil, som fyller åtta år, innan jag (och L, som bilar ner) drar vidare till Murviel.
Om jag känner mig som en nomad?
You bet.
En ganska lättad och ganska glad nomad. Utan blåtira, kan tilläggas. Den har dragit vidare.
Murvielklotter 