Söndagen häromsistens var ingen stillsam affär- men härlig! – så imorse blev det sovmorgon ända till 8.30. Jag var ganska trött, men trots att jag formellt sett ägnar mig åt att beta av sparade semesterdagar, så krafsar Luther på axeln åt sådant slöande. Jag tycker ju egentligen inte med mitt förnuft att avkoppling är detsamma som slöhet, men något slags ryggmärgsreaktion från hektiska år bakom mig ger sig nästan alltid till känna, om jag en helt vanlig måndag inte genast kliver upp och gör mig nyttig.
Kanske är det till och med kommentarer från familjemedlemmar under min tonårstid om att jag var lat och slarvig, som rotat sig så till den milda grad att jag fortfarande dras med den självbilden? Men vem var inte på sitt slarvigaste och tröttaste under tonåren?
Oavsett, så är det länge sedan jag by default var lat och slarvig.
Men njuta kan jag!
Och glad blir jag varje gång vid anblicken av en omöjligt blå förmiddagshimmel över grannhusets ödetomt. Vi har haft ett par dagar med lite moln men i övrigt har vädergudarna flörtat skamlöst med oss. Igår försov vi oss lite men kom ändå iväg till antikmarknaden i Pezenas före nio, så det godkänns. Det är spännande att navigera mellan de många torgstånden och jag förvånas över kvaliteten det mesta håller.
Vi var på jakt efter en spegel att hänga över öppna spisen och hittade en, men blev för snåla för att bära hem den 450 euro dyra skönheten. Så vi gjorde inga affärer och jag är ändå ganska nöjd med det.
Vi stötte på flera bekanta under vår antikvandring,
och det är förstås alltid trevligt och med oss hem fick vi till slut ändå ett gäng surdegsbaguetter, grönsaker och en tårta till kvällens kräftkalas.
Vi slurpade, åt och drack oss igenom kvällen och sorlade bort flera timmar i skenet av stearinljus och alltmer tummade vinglas men utan en tanke tänkt på fuktskadan som håller oss duktigt sysselsatta annars.
Och vovven var lycklig över sällskapet! Hon har snart löpt färdigt och har hittat tillbaka till sitt spralliga, kramiga, glada och sociala jag.
Idag läste jag Jus de chaussettes vid poolen, hängde tvätt ute i solen
och frustade ikapp med Stina i värmen. Jag latade mig en stund, alltså. Jag sa ju aldrig att jag inte också äger en latmasks formidabla förmåga med jämna mellanrum!
För ganska precis en vecka sedan baxades den iordningställda packningen ut till Madame P i hällregn och västkustvind.
Jag gav upp om att hålla mig torr och såg efter väl förrättat värv ut som om jag duschat med kläderna på…
Höst på ön, alltså.
Höst är det alldeles bestämt i Murviel också, men den är av ett helt annat slag. Nätterna är svala och i solen, som värmer rejält om dagarna, kan ändå anas en lätt bris, som påminner om att dagarna i en solsäng snart får sättas på paus.
Fast ännu är det makalöst skönt i solen! Den står lägre på himlen här också och poolen är till hälften i skugga hela förmiddagen. 29 grader håller den idag, så simturer blir det flera av, fastän senare på dagen än vad som är brukligt sommartid.
Städ, fix, jobb och franskplugg får vänta..
Hjärnan behöver vila.
Ögonen behöver få återupptäcka allt som de brukar fastna på, nu när golvet i det stora rummet är ordentligt renskrubbat och en ny, mer avskalad ordning är någorlunda återställd efter bedrövelsen som det läckande vattenröret åstadkommit.
Flera rundor i trädgården har det förstås blivit.
Jag har pliktskyldigt ryckt upp ogräs ur gruset på gårdsplanen nedanför terrassen – väl i näven, spred ogräset en omisskännlig doft av vitlök; vild vitlök, minsann! – och jag har kunnat konstatera att oliverna snart är mogna,
att smultronträdets frukter håller på att skifta färg,
och att apelsinträdet dignar av gröna kart;
Sådan höst kan jag leva med.
På söndag kör vi en aldrig så liten kräftskiva innan vi kavlar upp ärmarna för ännu en vecka full av bestyr.
Kanske hinner vi med en snabb sväng till antikmarknaden i Pezenas på söndag förmiddag. En spegel över öppna spisen är jag på jakt efter och den skall helst vara en bedagad skönhet för att kunna passa där.
Jag är nere i varv idag och tankarna upptas av bagateller. Det är himla skönt, faktiskt.
Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.
Millaubron i tillfälligt regnuppehåll
Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.
I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.
Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset. Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.
Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,
och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.
Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall använda huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen. Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…
Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit. Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.
Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.
Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!
Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?
Faktiskt inte alls.
Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.
Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?
Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingenting, inbillar jag mig. Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.
Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.
Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …
Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …
… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.
