Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: Hunden Stina

Dagar fyllda till brädden

23 tisdag Maj 2023

Posted by murvielklotter in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Hunden Stina, La mer, Livet i Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

Beslag Online, Studio Lisa Bengtsson, Thörners kök & bad, Tjuvkils ängar, Tjuvkils huvud

22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Liten syttende mai-firare
… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Syrener i det som en gång varit trädgårdar
En liten babysocka på en kvist!
Ferdinand, aka Stina, på grönbete
Vill ha det just så här …
den lilla viken innanför småbåtshamnen

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Ett formidabelt skräckscenario

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.

Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Tredje gången gillt

06 fredag Jan 2023

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Jycken, resa med hund, Resor, Väder

≈ 7 kommentarer

Vår avresa från Ulebergshamn igår präglades av riktigt kasst väder. Allvarliga varningar om dåligt väglag pumpades ut på trafikradion och följde med oss medan vi for söderut igår morse.

Natten innan hade det snöat och den blöta snön hann frysa till is på bilen innan det var dags att åka. Den sista snökakan for av biltaket strax norr om Varberg; men bara lugn, det rörde sig inte om farliga mängder för våra medtrafikanter. Sådant beteende ägnar vi oss inte åt.
Bilen ställde vi sen hos Claes och Eva i Ängelholm, innan vi tog Pågatåget vidare till Köpenhamn. En knasig rutt, kan tyckas, men flyget bokades utifrån att vi skulle ha varit en sväng om Växjö mellan ulebergshamnstoppet och Murviel, men en magbacill satte stopp för det det lilla äventyret. Flyg och kastruphotell var dock, som sagt, bokade, så vi höll oss till åtminstone den delen av ursprungsplanen.

I Köpenhamn regnade det.

Och blåste.

På fredagsmorgonen friskade de i såpass att planen hade svårt att lyfta. Vårt plan kom inte upp i luften förrän på tredje försöket och sådant är ju alltid lite halvt obehagligt. Medan vi försökte lyfta, höll sig oslofamiljen hemma på grund av snökaos.
Om jag tycker att 15-20 varma grader dagtid och blåare himlar låter mer behagligt?

Jag bevärdigar inte ens det med ett svar.

Kommunikationerna ner till murvelhuset vintertid är inte alldeles enkla. Hur vi än beter oss, så tar det tid och det skall erkännas att det är en smula jobbigt. Trettondagen är uppenbart en stor resdag – vårt TGV från Paris var fullt och Gare de Lyon var trångt. Hunden, däremot, var ett under av tålamod, lugn och resvana.

Knappt ett pip men trött blir hon förstås av att försöka hålla ihop sin lilla flock i vimlet av ben och väskor.

Men nu är vi här. Hunden, L, och jag. Vi gör våra olika versioner av glädjeskutt. Hunden hoppar nästan jämfota (jo, faktiskt!) medan L tar plats i sin röda fåtölj.
Jag tänder ljus.

Går runt och säger ”hej huset!”

”Bon soir, ma maison!”

Så myser jag. Nyper mig. Känner mig vimmelkantig av reströtthet och glädje över att vara här.

Hemma.

Det här är hemma.

Vackra murvelhus; jag har saknat dig!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Vinter i december

11 söndag Dec 2022

Posted by murvielklotter in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Inredning, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil, Väder

≈ 2 kommentarer

När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså.
Vindstilla, kallt och pudersnö.
Och en sol, om än blek.

Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten.
Det är nästan ominöst.
Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…

Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbad­rummet,

och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.

Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat.
The devil really is in the details.
Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?

I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.

Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?

Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemma­plan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?

I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,

liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.

En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,

men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …

Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå.
Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,

Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil

och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.

En skiva i och plats för åtta
Massiv rökt ek i matbordet från Sweef
Och med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet

Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.

Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En nomad i Växjö

12 lördag Nov 2022

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

barndop, bröllopsfest, Falu gruva, falunfamiljen, Oslofamiljen, solnafamiljen, Svartskog kolonial, Uranienborg

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

En kväll i Paris…

15 lördag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

i en bubbla, Norwichterrier, pariskväll, Place de la Bastille, Ulebergshamn

… är inte så dumt ändå.

Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.

Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!

Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.

Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.

Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.

För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.

Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.

Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.

Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,

efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?

Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,

och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.

Notera gärna de languedocska vinerna!
Och Murviels Ravanès, dessutom!

Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.

Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.

Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,

som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.

Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna av­tecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.

Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härlig­heten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Och där gick säsong 2022 i mål

11 tisdag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Béziers-Paris-Oslo, Flyr, säsongsstängning, SNCF, TGV, Ukraina, vemod

Resväskor har packats, huset är städat och vemodet har parkerat sig. Jag har visserligen känt mig redo att åka hem, att sätta punkt för årets alla bad, alla ljumma kvällar, soldränkta dagar och mygg!

Snart färdigbadat
Månen lyser upp natthimlen
Frukost på terrassen
Säsongens sista middag ute
Mörka kvällar …
… och en himla bra uppladdningsbar lampa

Men det byggs ändå upp under de här sista dagarna på plats. Vi stuvar undan, tvättar, stänger, tömmer, äter upp rester, hänger på krokar, viker och lägger in i linneförråd.

Det ger viss tillfredsställelse men den är kortvarig.

Jag simmar. Sitter en stund på poolkanten i solen, som får torka mitt skinn. I oktober, skall tilläggas. Så simmar jag igen och vill inte gå upp.

Himlatitt under ryggsim
Stina vaktar men badar helst inte
Solen försvinner snart bakom hustaket när klockan är halvsex …

Vill inte lämna det balsammjuka, ljumma vattnet. Vet att det dröjer till nästa vår innan jag kan plöja igenom det igen. Jag älskar att bada men är en badkruka. Ni kommer aldrig att se mig i en isvak iförd toppluva.

Poolen är definitivt stängd, till slut. Poolområdet och terrassen är förberedda för vinter.

Sydfransk vinter, vill säga. Med dagar då lunchen ibland kan ätas ute, iklädd T-shirt och kanske en liten tröja över axlarna.

Eller för all del också iskalla januaridagar när nackhåren reser sig i obarmhärtigt nariga vindar. Fast de dagarna är förstås betydligt färre på de här breddgraderna än i våra svenska hoods.

Det har varit vackra höstdagar i Sverige, har jag hört, men kallt kommer jag att tycka att det är. Det är stor skillnad på grundvärmen i murvelluften och den höga, klara luft som väntar mig när vi landar sent imorgon eftermiddag.

Men jag har inte bara städat och badat. Det blev visserligen ingen tur till antikmarknaden i Pezenas i söndags. Jag var lite för rastlös för en sådan tripp. Däremot for jag till Capestang med tre hyllsektioner. Hyllorna lämnade jag hos en liten ukrainsk familj, som försöker möblera upp lägenheten de nyss lyckats få tag på. Lilla dottern, tre år gammal, ägnade sig åt att genast flytta in sina leksaker i hyllorna,

Visar av hänsyn bara lillflickans hjässa men se så fint hon genast arrangerar med mjukisåsnan bakom ”skogen”. När jag lämnade var alla hyllor hon nådde fyllda.

medan vi drack te och pratade om allt de varit med om. De hann ut ur Charkiv tidigt. Lilla dottern är för liten för att förstå vad som pågår och behövde heller inte be­vittna något av alla gräsligheter, som sedan dess utgjort vardag, innan de tillsammans med mormorn hann ut. Den unga mamman är lättad men oron syns. Hon försöker fokusera på allt praktiskt och på att få dottern acklimatiserad och trygg i sitt nya hem.

Det är ett möte som kommer att stanna hos mig länge.

Tänk att jag, trots detta möte, ändå väljer att först orera om simturer, tvätt och andra oväsentligheter när det jag egentligen gått (och simmat!) och tänkt på, är en ukrainsk mamma och hennes lilla dotter. Kanske för att det är tungt bara det att höra förstahandshistorier om det som så många tvingas gå igenom. Att jag fegar och flyr in i den del av mitt liv som är tämligen bekymmersfri. Tröstas av att livet också är vardag som pågår.

Nu sitter vi på tåget till Paris. Nätet kommer och går och det är inte alldeles lätt att skriva. Jag sparar efter varje mening för att inte förlora det jag skriver. Ikväll skall parisisk middag inmundigas och imorgon flyger vidare norrut.

Det känns alldeles självklart att kunna resa så. Bortglömda (nästan) är åren med pandemi men insikten drabbar att ett än värre hot än covid lurar. Att kunna tåga till Paris, inta middag där (herre gud, vilken grej, egentligen!) för att sedan flyga vidare är ingen självklarhet. Det är en ynnest, ett privilegium. Jag kan bara önska och hoppas att det får fortsätta att vara det för mig liksom för alla andra.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Många anledningar att älska Languedoc

04 tisdag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, Inspiration, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Auberge de Mauroul, Dejeuner, gourmetrestaurang, Hameau, inkluderande anpassning, Olargues, utflykt i environgerna

Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”

Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.

Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,

Olargues och Pont du Diable och med berget Caroux i bakgrunden

klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.

Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur

– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,

Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster

men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.

På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.

Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förut­sättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.

Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.

På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,

hembakat bröd,

och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.

Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.

Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.

Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?

En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar över­raskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergs­formationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.

Men hur hittar man de här väl gömda pärlorna som Auberge de Mauroul?

Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?

Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.

Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!

Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.

Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Igår kom sommaren på återbesök

03 måndag Okt 2022

Posted by murvielklotter in Hunden Stina, La mer, poolliv, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

boardwalk, Cap d'Agde, eftersäsong, petit déjeuner, sydfransk höst

I förrgår natt, när Stina tog sin midnattsdrill, var det 19 grader fortfarande och igår var det nödvändigt att också bada, om man ville sitta i solen.

Det ville jag.

Jag sökte inte skugga, utan satte istället på mig hatt och solglasögon. Efter söndagsförmiddagens utflykt till stränderna vid Cap d’Agde för hundpromenad och en typiskt fransk petit déjeuner invid boardwalken längs med stranden,

blev det sedan en stunds njutning vid pool­kanten. Och simturer. Flera stycken.

Min mesta favoritgadget; min reMarkable!

Söndagar, ändå. I Languedoc, i tidig oktober, när flanörerna på strandpromenaden är i huvudsak franska och betydligt färre än mitt i sommaren.

Med lätta steg passerar de snabbt och rytmiskt förbi oss där vi sittande på ett eftersäsongstrött strandcafé inleder vår söndagsutflykt. De är allt annat än sönderbrända och de flesta ser vältränade ut. Restaurangen där Åsa och jag åt en överraskande god och mysig söndagslunch för tre veckor sedan, verkar ha stängt åtminstone sin uteservering nu.

Några badade fötterna eller hela kroppen i det stilla, glittrande havet,

segelbåtar samlades på redden och Stina mötte många bepälsade kolleger efter att vi tömt våra kaffekoppar och flanerat iväg längs med stranden.

Heta sommardagar med brännande sand och ett gytter av soldyrkare med olika grader av brännskador på sina kroppar är ingenting för mig. Längre, kanske skall tilläggas; i yngre dagar var det få saker som för mig framstod som härligare än en hel dag på stranden. Numer är det tidiga morgnar som gäller, om jag sommartid skall leva strandliv för en stund. Då är det främst de salta vågorna som lockar och senast vid lunchtid packar jag ihop och åker hem.

Men oktober, som sagt. Det är ljuvligt. Jag blir återigen varse hur stor skillnaden mellan nordisk och sydfransk höst är. Vi kan ha dagar när skillnaden i temperatur kanske inte är så stor men att få njuta av dagar som denna är förstås otänkbart uppe i norr.

Men denna franska vistelse är som sagt på upphällningen och jag är redo för hög, klar luft, mysiga ylle­tröjor och brasor i kaminen om kvällarna. Det är faktiskt inte ett dugg svårt att se njutningen i det efter att ha fått njuta av sommar i ett halvår. Visserligen med några avbrott, men i stort sett. Vetskapen om att vi kan sätta svensk slaskvinter på paus hjälper också när mörkret hotar att påverka mig mer än vad som kan anses nyttigt.

Tacksamheten över den möjligheten är monumental. Årstider är fina. Jag behöver dem. Fast hur de fördelar sig i tid hemmavid, det har jag starka åsikter om. Men här, i Murviel är inte sommaren för kort; jag tycker att den är lagom lång.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • ”När det blir sommar …
  • Dagar fyllda till brädden
  • Murviel Norra
  • Livet som levts
  • En sådan vacker stad …

Besöksstatistik

  • 345 123 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
juni 2023
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  
« Maj    

Arkiv

  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Cecilia Hedlin om Dagar fyllda till brädden
  • Cecilia Hedlin om Livet som levts
  • murvielklotter om Livet som levts
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: