Kategoriarkiv: Hunden Stina

Men en årskrönika…

05 onsdag Jan 2022

Posted by in Familjen, grand-mère, Hunden Stina, Reminiscenser, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

… tänkte jag och började bläddra mig tillbaka i mina blogginlägg. Jag gick metodiskt tillväga och punktade ner händelser och tankar som präglade januari, februari, mars och…

Sedan hejdade jag mig. Bara tre månaders nedslag upptog redan 5 handskrivna sidor på min reMarkable och jag började inse att den där återblicken antingen får vara eller så får den delas upp i flera inlägg. Det blir det senare, eftersom jag med en tillbakablick också ger mig tillfälle att berätta det som aldrig hann komma på pränt. Sådant som blev kvar i utkastkorgen.

Året som gått är historiskt på samma sätt som 2020 var. Ännu ett år präglat av pandemin har lagts till handlingarna och jag reagerar varje gång jag tillönskas ett bättre 2022. Den kollektiva tanken om att 2021 var ett tufft och dåligt år skaver nämligen lite. Har varit med om värre år, trots allt.

Jag skall försöka förklara varför det skaver, med utgångspunkt i att det jag berättar om bara utgår ifrån mitt högst personliga och tämligen snäva perspektiv. De sista veckorna av 2021 höll jag liksom andan, ville inte jinxa känslan av att just mitt bokslut över 2021 faktiskt innehåller fler ljusglimtar, glädjeämnen och överkomna hinder än mörker. Först nu törs jag skriva det, för ingenting nytt riktigt mörkt hände mig eller mina närmaste under årets sista veckor.

Inga kriser, inga bekymmer, ingen oro 2021, alltså?
Självklart fick vi vår beskärda del av det också.

Att känslan som dröjer sig kvar hos mig ändå är tacksamhet över det gångna året, handlar istället dels om glädjeämnena som effektivt vunnit över oron, dels om att vi som familj i det lilla och i det något större tar oss igenom ganska stora ut­maningar just för att vi har varandra. Och att det senare bevisas om och om igen.

Så hur vill jag sammanfatta 2021, förutom att jag inte tycker att det varit ett alltigenom dåligt år? Låter det sig ens göras utan att det blir dötrist? Årskrönikor kan ju onekligen bli det; varför berätta om något man redan berättat om? Liksom?

Äh! Vad tusan, jag kör.

Januari 2021, alltså, präglades av ovanlig kyla, mycket snö,

Årets julklapp 2021 från en liten Broris som förväntansfullt tittade på mig medan jag öppnade paketet. Spot on, Broris😂❤️

och en exceptionellt stark längtan till Murviel. Flera aborterade planer på höst- & vinterresor ner tärde på tålamodet, medan jag planerade för allt fix som vi tvingats sätta på vänt.

Årets nyord för oss blev digitala apéroer med murvelvännerna medan snön yrde runt knuten och kylan höll oss i ett järngrepp. Jag hade faktiskt glömt att vi digitalskålade förra våren, så se där vad en exposé över ett gånget år kan locka fram för minnen att le åt!

I februari skrev jag lite försiktigt att ”2021 artar sig” och syftade då på att vi hade börjat vänta på tre små nya bebisar i släkten. Två småkusiner och en syssling till prinsarna på gång gjorde mig upprymd, och ullgarn i alla färger flög över fingrar och stickpinnar i pur glädje över att få vänta på tre nya små liv.

Så en annan liten bebis! En med päls. Stina, det älskvärda lilla djuret som sedan hon kom till oss på Alla hjärtans dag 2021 alltid finns där nära oss. Sprallig som få, lekfull, söt som socker och vacker som en dag. Och pur glädje, förstås.

Mina franskstudier tog äntligen fart tillsammans med bästa pluggkompisen,

och trots mycket tid för reflektion över vad pandemin gjort och gjorde med oss, var februari mest en glad månad ändå.

Men så dundrade mars in. Isoleringen började tära; jag längtade efter alla mina, efter murvieldagar, efter normalitet. Rastlös­heten lyser igenom i inläggen; en rastlöshet som mildrades av att jag tvingades både fokusera på franskan och på vår nya lilla valp. Utan henne vet jag inte riktigt om förståndet hade kunnat hållas intakt.
Vi navigerade i, runt och förbi restriktioner och planerade trotsigt för påsk- och sommarresor. Stinas pass brådskade, om inte påskresan, förutom covidhotet, skulle gå om intet på grund av den lilla valpen. Men hur jag trodde, eller kanske snarare hoppades att det skulle bli, hade mycket lite med verkligheten att göra och avbokningarna av drömda resor avlöste varandra.

När invånarna i huset på ön sedan till slut föll liksom på målsnöret och båda två drabbades av covid, ja då gick ridån ner på riktigt.

I tröstlös kö för covidtestning
Stina tröstade, värmde,
… och gjorde covid lite lättare att uthärda

Jag blev arg.

Sedan blev jag ledsen och riktigt influensasjuk medan stormen Evert rev och slet i vårt stackars hus. Men Stina tröstade och en liten bebis-Arnor såg dagens ljus. Inte utan dramatik men frisk och vacker var han. Hans ankomst gjorde gammelmoster på ön innerligt glad.

I nästan tre veckor behöll covid greppet om oss och trots att jag var förlamande trött, kunde jag ofta inte sova. Istället drömde jag mardrömmar om inkräktare och förstörelse i det älskade murvelhuset. Hade jag månne föraningar om höstens stora vattenläcka…?

Till sist gav ändå viruset vika och en majresa till Murviel bokades. Mardrömmarna ersattes av planer på, och förhoppningar om, den förestående sommaren med prinsar, barnen och de två nya små.

Jag stannar här, innan mars 2021 övergår i april. Jag vill ju inte trötta ut dig, kära bloggläsare.

Annandag jul 2021

26 söndag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Precis som så gott som alla jular vi upplevt här, har även denna vistelse bjudit på fantastiskt väder.


Idag fick tjocka tröjan stanna hemma till förmån för en tunn vårjacka när vi drog till havs. 18 grader och sol 26 december känns riktigt mänskligt.

Skäller ut alla förbipasserande …

Vi drog till Le Cap d’Agde den här gången; en riktig skönhet så här års, när solkrämsångorna vaporiserats och stränderna spar­samt fylls med flanörer, picnickande familjer och lyckliga vovvar istället för soltörstande badturister.

Stina blir alldeles yster och far fram som ett jehu så fort tassarna får sandkontakt. Hon jagar vågorna – eller jagar de kanske henne? – rör upp sandmoln efter sig där hon springer och är så lycklig som bara en liten norwichterrier kan vara.

Det smittar av sig. Vi blir också lyckliga, bara av att se henne. Vemodet över att det är dags att åka tillbaka till Sverige ger vika och vi njuter av både hundens glädje och det milda, sköna vädret.
Redan nu konsulteras dock kalendrar för att lura ut när vi kan komma ner nästa gång. Januari är välfylld, så mycket vet vi, men februari bör gå att navigera. Vi hoppas att arbetet med det ena badrummet skall komma igång då men erfarenheten säger mig att det är långt ifrån självklart. Jag väljer dock en optimistisk hållning så länge det bara går.

Det är mörkt utanför och julen har plockats bort. Plastgranen har flyttat tillbaka in i sin kartong igen och allt övrigt pynt har rensats bort. Att lämna det som det är och mötas av åsynen av dammig och kvarglömd jul i februari är inget alternativ. Jag vill kunna öppna voleterna, släppa in ljuset och nöjt konstatera att huset är helt redo för oss när vi kommer nästa gång. Om inte någon ny otrevlig överraskning väljer att sabotera den känslan för oss. Men vad skulle väl kunna hända, eller hur?

Så, à bientôt, Murvelhuset!

Dimma på jyckens ettårsdag

21 tisdag Dec 2021

Posted by in Hunden Stina, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vår lilla pälsboll fyller ett år idag och en tillvaro utan henne blev helt otänkbar meddetsamma hon kom till oss. Och hur firas en jycke som fyller år? Lite extra gott i matskålen, en ny leksak men i övrigt har det varit en dag som alla andra i hennes unga liv. Omsorgen om henne behöver liksom inte en särskild dag. Och Stina är lycklig i sitt franska viste; aptiten är tillbaka, trädgården kräver hennes vakthundsskills och det sociala livet är rikt. Det gillas av både henne och oss.

Julstämningen har parkerat sig i huset och dimman som dominerat byn idag ger gatan utanför en rent Dickensk stämning…

Det är riktigt skönt att kura inomhus med tofflor på fötterna och en falnande eld i öppna spisen. Voleten mot den nattmörka trädgården är stängd, L & hund har gått och lagt sig och jag är trygg. För en stund fokuserad på att det just nu känns fint, låter jag tankarna stillna för en stund. Det händer inte så ofta. Jag låter det liksom inte hända och det är en brist. För det mesta måste jag hjälpa det på traven; genom att sticka, till exempel;

Selbuvotter …

eller när Stina uppfordrande hoppar upp i famnen och lägger sig tillrätta på ett sätt som omöjlig­gör både stickepinnar i händerna, böcker, paddor, telefoner och tidningar.

Det är välgörande, det! Älskade Stina!

Stina, hunden Kerstin och lilla Maj hos L för några veckor sedan …

För att ytterligare säkerställa julefrid, har jag lagt in frånvaromeddelande i mejlen fram till veckan efter nyår. Lite till skall jag jobba men i egen takt och utan att känna stress över att förväntas återkoppla eller springa på nya bollar de närmaste dagarna.

Idag kom dessutom inspektören från Swiss Life, till slut och vi kan äntligen bocka av det. Jag tror att vi nästan skrämde halvt slag på henne när både L och jag stod nere på varsin sida av gatan och väntade på henne.

Nu kommer hon inte undan👀

Vi tänkte minsann inte låta henne åka iväg i oförrättat ärende den här gången! Och någon ringklocka har vi fort­farande inte skaffat, så vad gör man?

Jag tror att det tog ett tag för henne att hämta sig från den initiala attacken från de knasiga svenskarna, för besöket var inledningsvis både allvarstyngt och en aning stelt. Men det gick som vi förväntat oss. Skadorna som vattenläckan orsakat täcks av försäkringen men att göra om badrummet med någon som helst ersättning från dem är inte att tänka på.

Vi skall göra det ändå. Det här vill vi gärna und­vika framöver.

Men taket, den skadade delen av innerväggen, den buktande parketten i ett av gästrummen och en professionell rengöring av travertinen ersätter de.

Lite förvånade var vi när vi kom hit för snart en vecka sedan över att fasaden fortfarande har en stor, ful fläck (ursprungsfläcken på vänstra bilden).

Inspektören konstaterade raskt att putsen ”sockrat” sig (bilden till höger), som hon uttryckte det. Jag förstod vad hon sa på franska men fann mig plötsligt i en för mig ny situation, där den franska terminologin tillfälligt var mer känd än den svenska. De senaste två terminernas franskstudier har avsevärt förbättrat min förståelse men tro inte för den skull att orden spiller ut ur min mun i motsvarande grad. Speciellt inte när jag dessutom skulle behöva ha koll på diverse byggterminologi för att göra mig förstådd. Blir lite arg och en smula frustrerad över det, faktiskt.

Men vi får alltså fasaden fixad, vilket vi inte hade tänkt på som en möjlighet. Att åtgärda fasaden har funnits med i tankarna ganska länge men knuffats bort av mer brådskande åtgärder. Nu gör det mig trots allt glad att vi ganska oväntat får det fixat. Huset kommer att bli så fint!

Men först stundar det alltså ännu mer praktiska bestyr än det vi hade förutsett. Om jag nu tidigare invaggats i något slags knasig tro att fuktskador härnere skulle torka ut i det fina klimatet och sedan bara kräva en aldrig så liten ”lick of paint”, så har mer realistiska farhågor besannats. Kanske är det tur att inte hela bilden blev klar med en gång. Då hade jag kanske trots allt kastat mig ut i snörvlande gråt.

Men nej, här är ändå julefint och jag har julbakat.

Det finns så oändligt mycket värre saker man kan drabbas av. Problemen med murvelhuset just nu är i allt väsentligt den priviligierades bekymmer. Det är viktigt att komma ihåg.