Med jämna mellanrum blir jag påmind om vilken bild av mig själv och min verklighet som jag förmedlar när jag klottrar. Att jag oftast skriver utifrån ett jagperspektiv, till exempel. Som om det bara fanns ett jag och som om alla andra runtomkring mig var högst perifera. Så är det förstås inte.

Men familjen har inte bett om offentlighet och inte vännerna heller. Jag har för vana att – som oftast – fråga om bilder är ok. Om de vill figurera i bloggen överhuvudtaget. Oftast har de ingenting emot det men ibland får jag ett bestämt nej. Och därför, när jag, återigen alltsomoftast, sitter på kammaren och klottrar, så finns de inte där och kan bekräfta att det är ok att omnämnas bland mitt klotter. Nattuggla som jag är, kryper sig lusten att formulera tankar på när timmen redan hunnit bli för sen för att lyfta luren och fråga. Sådana gånger får det bli jag, mig och mina tankar. Egocentrerat så det förslår.

Men i min omedelbara närhet finns en oerhört älskad familj, nära vänner och ovanpå det en kanske något mer perifer men ändå betydelsefull bekantskapskrets. De är viktigare än både murvelträdgårdar, skönt poolliv och vyer över västkustskt hav. Många träffar jag alldeles för sällan, andra finns nära till hands i till exempel Murviel. De senare gör tillvaron i vår lilla franska by alldeles unik. Nyfunna, nära, alldeles väldigt värdefulla vänner och bekantskaper är de.

När vi ses över en apéro eller i något annat av alla sociala sammanhang som vi blivit en del av här, kan det räcka med en hint om att det bakom den något glättiga bloggfasaden finns något annat, betydligt svårare och tyngre, för att samtalet skall ta en helt annan riktning. Vi är såpass till åren, vi som träffats i Languedoc, att det finns både lyckliga stunder och sådant med mer svärta att dela med varandra. Vi behöver inte ens säga så mycket. Vi förstår varandra ändå.

Beslutet att skaffa sig ett franskt viste visar sig mer än en gång grunda sig i insikten att lever, det gör vi bara en gång. Om en inte tror på reinkarnation, förstås. Oavsett, gäller det att fånga de möjligheter som presenterar sig. Murviel är en sådan möjlighet. Plötsligt fanns det bara där, huset, trädgården, den mosaikbeklädda poolen; ett litet hörn av paradiset.

Bignonen blommar igen…

Jag vill dela det med många, både direkt och indirekt. Har mitt klotter inspirerat någon att våga språnget, är jag glad. Annars är jag nöjd över det faktum att klottret erbjuder en möjlighet för mig att sortera de lyckliga tankar som alltid (nästan) går sida vid sida med de mer svårhanterliga.

Idag är jag lycklig.

Idag har jag simmat 100 längder i VÅR (inte min!) nio meter långa bassäng.

Idag har jag varit på apéro hos D’Oc d’Or och sippat rosé medan samtal böljat fram och tillbaka i ljummen sensommar. Så spontan middag på bykrogen Le Café Nouvel på det och dagen var fullbordad.

Bertil har jag pratat med och hans mamma, min allra finaste äldsta, och S, på plats på Tjörn med vännerna, liksom L, som nog egentligen gärna hade varit härnere. Hos vännerna och hos mig.

Idag är bestämt en bra dag och för den är jag tacksam.