Etiketter

, , , ,

Den när du kommer in i badrummet och hittar en bikini och ett badlakan på handdukshängaren och inser att senast du var i murvelhuset, då badade du i poolen.

Då var det sen oktober och eftersäsong och luckorna stängdes mot 2017. Alldeles ljuvligt, lite vemodigt och med känslan av att nu dröjer det ett tag innan du kan åka tillbaka.

Den känslan.

Sommarhuset som du lämnar när säsongen är slut och kommer tillbaka till och allt är precis som när du lämnade det. Som om tiden stått stilla.

Det är som om huset måste väckas ur sin dvala; som om det yrvaket gnuggar sig i ögonen och tittar klentroget på dig och med en lätt anstrykning av klagan i uttrycket liksom tycks säga ”jaså, det är så dags att komma nu!

Att sedan sakta vakna första morgonen till ett lätt duggregn, fågellåt och ljudet av däck på våt asfalt på gatan utanför; att dröja sig kvar med örat mot kudden och titta på de välbekanta trädtopparna och insikten plötsligt drabbar dig att träden har löv. De är inte kala.

Det är vår i Murviel. Det är ännu januari.

Så ger vi oss ut på sedvanlig inspektion i trädgården. Den är en smula vildvuxen och rufsig men lyckas ändå vara charmig. Min kärlek till den är fullständigt ovillkorlig.

Bignonens växtkraft upphör aldrig att fascinera;

Av Bertrands omsorgsfullt lagda terrasseringar syns inte mycket; här krävs åtgärder och seriös ansning för att återställa glansen. Jag beundrar den trotsiga grönskan som bara låter sig tuktas högst tillfälligt men jag suckar också över hur mycket omsorg den älskade trädgården kräver och som vi själva inte riktigt förmår ge den.

Och ändå. Den får vara vild här och där, medan resten utsätts för både sekatör och tukt i största allmänhet. Mest av andra, inte av oss.

Uppe vid poolhuset uppstår spontandans inombords vid åsynen av de färdigställda dörrarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och av den nya spången för känsliga fötter, som inte vill trampa vasst grus när nöden gör sig påmind och fötternas ägare motvilligt måste släpas från solsäng till porslinsfåtölj:

Så får de tre lysande gula citronerna på ett i övrigt, oroande nog, kalt citronträd,

följa med in i huset, där de får ta plats på ett grönt fat.

Jag tittar lika fascinerat på dem som jag gjorde den gången jag kunde skörda de första, ganska smaklösa, apelsinerna från trädet i den då ännu inte tuktade backen.

Idag skall vi vara sociala. Det var vi förresten redan igår. Bygrannar med musselgryta i påse, baguette under armen och basker på den ena av knopparna förgyllde vår fredagskväll.

Det är fint här. På så väldigt många sätt.