Min bestefar, född 1899, kunde inte gå till affären när som helst och köpa apelsiner. Det var höjden av exotism för honom när han på sina barndoms julaftnar fick en gyllengul, saftig, spännande apelsin att sätta tänderna i. Doften, den söta saften som rann mellan hans fingrar och färgade hans nagelband gula fick honom säkert att längta både till nästa jul och nästa.

Jag vet inte vem som berättade för mig om bestefars julapelsiner men säkert fick jag mig dem till livs för att jag skulle förstå hur lyckligt lottad jag var, som fick så många julklappar varje jul. Lite så där tindra för i håvete, kära barn, och var nöjd! En apelsin hade ju inte inte gjort min julafton men den orangea fruktens magi, den finns där. Doften av den kastar mig tillbaka till dignande fruktfat i barndomshemmets advent, till nisten på fjällsemestrar på Hardangervidda – aldrig smakar apelsiner så gott som i solen i en snödriva på fjället – och till den där gången jag som tonåring för första gången såg en apelsin med bladen kvar vid fästet.

Tänk er då magin när denna bloggare tidigt i morse plirar ut genom ett dammigt sovrumsfönster och inser att det milda ljus som letar sig in till min kudde är en sydfransk sol. Därutanför fönstret lyser den på apelsinträdet och jag lufsar ner för trappan i mina duntofflor, öppnar de nya voleterna vid köksdörren och kliver ut i en krispig morgonluft. Över det knastrande gruset på gårdsplanen, upp till första avsatsen i trappan går jag för att svinga mig över muren till trädet med de magiska frukterna:

Jag blir stående, liksom i andakt inför dem,

sträcker handen mot en ensam apelsin och kramar den försiktigt en stund innan jag bryter av den från grenen.

Den doftar himmelskt och det är inte utan att det pirrar lite – jag har ju skördat min första, alldeles egna apelsin!

Liksom i triumf och full av vördnad bär jag in den och håller fram den till Å, som under tiden dukat fram frukost.

– Det blir egen skörd till frukost idag, säger jag malligt.

Så får apelsinen egen tallrik och den förevigas,

skärs i halvor för inspektion,

delas i klyftor för inmundigande,

för att till sist äntligen nå sin slutdestination, nämligen min mun.

De skyhöga förväntingarna på vad det är som skall få kittla mina smaklökar kan naturligtvis inte infrias. Det är trots allt bara en apelsin som råkar ha vuxit i en älskad trädgård. Den är inte sur, utan saftig och fin med bra konsistens, frisk och odlad utan gifter men den smakar inte så mycket. Kanske har det varit för kallt de senaste dagarna, kanske är den inte helt mogen ännu. Fast magisk; det är den iallafall!