Jag lämnade Stockholm med grus i ögonen i nattmörker och snö, sjönk ner i min flygplansfåtölj och somnade tvärt. Planen var att jag skulle jobba under flygresan. Skriva en aldrig så liten rapport. Allt skulle SAS göra för oss passagerare, skröt de med i SAS-tidningen i stolsfickan. Utom just att skriva min rapport, så då blev det ingen. Istället njöt jag av soluppgång genom flygplansgluggen, innan vi tog mark i den franska huvudstaden för vidare transport till Montpellier.

Inflygningen till Montpellier är spektakulär när planet girar bort från snöklädda berg, ut över ett februariblått Medelhav och in över La Grande Motte och den smala landtungan mellan hav och etang.

Med näsan tryckt mot fönstret, lycklig som ett barn, följde mina kisande ögon flygplansskuggan över vattnet och fånflinet parkerade sig tryggt på läppen.

Sandrine hämtade på flygplatsen och vi hade så mycket att prata om att vi missade inte bara den första, utan också den andra avfarten från autorouten till Béziers.

Vi vände tillbaka i Narbonne.

I Narbonne blåste vinden snöflingor med sig från Pyrenéerna, trots att solen sken. Ofrånkomligen pratade vi därför om snö. Om att Murviel såg vackert ut under fjolårets snötäcke och om att det skall snöa på lördag. Jag ställde mig självklart skeptisk till det förra och vågade vägra det senare.

Det är ganska kyligt men i mitt uppvärmda sovrum och under duntäcket är det varmt och skönt. Det doftar svagt av akaciaveden vi eldade med i öppna spisen tidigare under kvällen. Det blev mest kråkvärme av det men det var mysigt och eldhundarna från Nacka Byggnadsvård fick äntligen göra det de fraktats ned för:

Imorgon när jag vaknar kan jag se ut över trädgården som Bertrand städat och röjt inför vår ankomst. Blir nog stående en stund framför fönstret innan jag hoppar i paltorna och hastar upp till banken för att hämta de nya checkarna.