Category Archives: Resor

Nu får Murviel ett styvt jobb att leverera…

04 onsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… om favoritplatsen skall kunna kompensera för avsaknaden av två fina småprinsar.

Att vakna bredvid den här…
En sovande lillebror på armen

Vi har hängt nu och tankat i några dagar för att mormorn skall ha åtminstone en liten chans att klara av att vara ifrån de där två en hel månad. Det där var det nämligen ingen som berättade för mig när murvelhuset införskaffades hösten 2011, att barnbarn skulle få mig att omvärdera det mesta av det som tidigare tett sig så oerhört viktigt.

Missförstå mig rätt, murvelhuset är platsen där axlarna sjunker ner och där jag alltsomoftast kan samla en hoper populära personer för avspänt umgänge. Men i sommar kommer inte Bertil och hans lillebror Bror. Inte heller gick det att samordna S&E:s vistelse med vår och det grumlar glädjen en aning. Att sonen kommer är en farlig tur, annars hade jag kanske struntat i alltihop! Eller nä, det hade jag förstås inte men sommaren känns en smula annorlunda. Jag flyger ner istället för att bila med hunden, som inte heller kommer att svalka magen mot trädgårdens svala trappstenar någonsin igen.

Bilen får stanna i Sverige och komma till nytta hos en bilvakt och jag fick skjuts till Skavsta av prinsarna och deras mamma.

Fika på Skavsta

Just det var ju inte dumt alls, men jag hade förstås hellre fått dem med mig än att se dem försvinna ut genom karuselldörrarna i avgångshallen.

Älsklingarna…

Så hur mycket dysterkvist är jag idag? Alltså, inte särskilt, ändå. Sommarens sagotröjsprojekt påbörjades i Solna,

fick följa med ombord på planet (nu vet jag att det går att ta med sig stickepinnar av metall ombord på Skavstakärran!),

och närhelst som längtan sätter in, plockar jag fram projektet och tänker på när det är klart och skall slås in i julklappspapper tillsammans med Elsa Beskows bok ”Lasse Liten i trädgården”,

Mönster från Sagornas stickbok av Celia B Dackenberg

där Lasse Liten själv är iklädd samma hallandsbinge som nu vid tillverkningen skall få ta udden av den värsta barnbarnsabstinensen.

Och annars då?

Jovars, drägligt. Med cikadegnissel under tidig frukost,

Johanna har gjort en mugg åt mig❤ Klicka på bilden om du vill lyssna på cikadegnissel!

och is i gazpachon till lunch i skuggan vid poolen.

Dags, för övrigt, för första doppet.

Glass- och ballongdagar

10 söndag Jun 2018

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

…dyker upp, rätt vad det är. Jag tar vara på dem, njuter i fulla drag och försöker hålla kvar känslan efteråt så länge som det bara går. Min älskade äldsta myntade begreppet när jag senast var i Solna hos mina barnbarnsprinsar. Det var min födelsedag, solen sken, det var varmt och efter att vi lämnat stora Lilla B på Föris, tog vi mini-B med oss till Ulriksdals trädgårdar och deras gigantiska pelargonhav.

Vi åt lunch i trädgårdscafét och Mini-B strålade ikapp med solen, till våra bordsgrannars stora förtjusning. Det inhandlades blommor med dito krukor; troligtvis mycket dyrare där än hemma på ön men det gick inte att låta bli.

Jag fick födelsedagsmiddag av den skicklige svärsonen, tårta och glass. Fast inga ballonger. Det blev liksom glass- och ballongdag ändå. Allt annat än B1 och B2 försvann långt bort. Allra finaste pojkarna har den effekten, alldeles utan ansträngning. De bara är.

Finast i världen.

Jag liksom laddade för en vecka långt bortom glass och ballonger förra helgen. Hemma på ön fanns Wilda, som precis av veterinären fått beskedet att det är dags att säga hej då till alla mattar och hussar. Hon är fortfarande med oss men hon skall snart få somna och jag är sorgsnare över det än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men brorsorna höll mig på gott humör ändå.

Framför mig låg också resan till Norge och ett annat avsked. Det blev fint på alla sätt men jag är tagen av det. Min barndoms Tinn väckte så mycket känslor att det blev svårt att sortera dem alla.

Min onkel ligger nu i graven bredvid min bestefar och hans föräldrar. Det är 99 år mellan bestefars mammas dödsdag och hennes sons. Han var bara ett år gammal när hon dog men själv blev han nästan hundra. Etthundraarton år senare dör hennes sonson och tanken svindlar. Min onkel fick uppleva både barn- och barnbarnsbarn och det måste ändå betraktas som en fantastisk ynnest!

Tre munkar sade hejdå till Oleman – barnbarnsbarnet Even undrade om den äldste av dem var ”en dame”! Han hade ju ”kjole”…

Att återse det gamle huset, där mamma och Oleman växte upp, är som att göra en tidsresa. Utsikten genom fönstret i vårt sommarsovrum, tavlorna som alltid hängt på väggarna, det pyttelilla köksbordet, som jag tyckte var så stort när jag var liten, doften från alla timmerstockarna, knarret i golvet, vedspisen i köket och ljusspelet genom de gamla fönsterglasen; det är verkligen ett helt annat hus, men känslan är densamma som den jag känner i murvelhuset; strävsamma liv har levts på båda platserna och landskapet runtomkring är lika andlöst vackert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På hemvägen fick vi stanna gång på gång. Välbekanta vyer behövde få fastna på min kameralins och jag hade svårt att slita mig. Det var länge sedan sist, men Gaustatoppen i fonden och Tinnsjön i botten av dalen ser ut precis som de alltid har gjort. Det dramatiska landskapet drar i mig, berättar att här finns rötterna, här hör en del av mig hemma. Jag tycker om berg. Norska, såväl som sydfranska. Berg är barndom och trygghet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På väg hem fick jag softis med krokant. Inte på det vanliga stället på Kongsberg, där pappa alltid stannade för en rökpaus, utan på en bensinmack i Drammen. Det gamla stamstället är borta, eftersom vägen fått en ny sträckning.

Alldeles förskräckligt, tyckte jag, som sett fram emot den episka kongsbergsglassen. Bensinmacksditon var inte alls lika krämig och god men krokanten smakade åtminstone som den alltid gjort.

Några arbetsdagar följde innan det blev helg igen och jag fick hänga med den här stjärnan! Skärhamnsmacka på bryggan, premiärbad (för mig) i ljummet hav och middag på terrassen med rosé från Languedoc i glasen – två glass- och ballonghelger på varandra, alltså. Fina grejer mitt i allt det som tynger och är vemodigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag stryker min lilla vovve över den mjuka pälsen och hon tittar på mig med sin kloka, alltmer skuggade blick och jag försöker acceptera att så mycket av allt det som känts självklart inte längre är just det.

Løvetandvin (maskrosvin, alltså!) från 1934 får agera slutvinjett på detta något röriga inlägg – representativt för de två veckor som gått sedan jag senast skrev, kanske. Jag sorterar tankarna medan jag skriver.

 

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er – sie! – was erzählen

29 torsdag Mar 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En man står i skogen vänd mot Mecca.

Han ber.

Jag har just klämt i mig en tomatsoppa från en automat och mår lite lätt illa av den.

Bussen har stannat på ett obeskrivligt tråkigt ställe och jag är rastlös.

Bussresan mellan Nice och Béziers känns längre än vad jag kunnat föreställa mig men busschaufförerna måste förstås få pausa, eftersom de skall ända ner till Madrid. Men jag har träsmak där bak, är aptrött och vill bara hem till Murviel. Jag har inte hunnit äta – till det fanns ingen tid mellan landning och avfärd med buss. Vid första stoppet med paus i Avignon, är toaletterna på stationen stängda för städning, så jag tvingas till det tveksamma nöjet att nyttja den skraltiga bussens lätt bedagade bekvämlighetsinrättning. Den upplevelsen tänker jag dock inte närmare gå in på!

Avignon är inte bara ståtliga påvepalats och besjungna broar…

Alltså är jag smått irriterad.

Det är det fler som är men alla är stoiska. Tre spanska farbröder äter glass, vi suckar lite tillsammans men är alla mycket förstående. Vi småpratar lite på något märkligt sorts språk – ingen av oss är fransk – och jag slås av hur väsensskild denna bussresa är från en svensk dito, där passagerarna mest vänder bort blicken när någon försöker ta kontakt.

Det är trevligare så här.

We are in it together. Typ.

Vi irrar tillsammans på långtradarparkeringen, som är stor och full av fordon.

Dessutom är det mörkt. Klart en börjar prata!
Det är som sagt trevligare så.
Om vi inte vore så språkblyga, skulle vi säkert prata ännu mer, men att stappla på franska med fransmän är en sak; pratar de bruten franska står jag istället som ett UFO och stammar.
Jag är lite exotisk på den här bussen, där övriga passagerare är spanjorer, portugiser och marockaner. Och så jag, då; en svensk madame som hittar på den ena knasiga rutten efter den andra för att komma ner till Murviel.
Det fina med det är, förutom alla möten, att jag snart är världsbäst på att tala om vilka rutter en skall undvika. Bra kunskap att ha, tycker jag, och jag delar gärna med mig av min visdom.
Men varför denna krångliga variant nu när säsongen börjat för skavstakärran?
Jo, serrni, jag kunde inte åka i tisdags och nästa flyg går på påskafton och då äter jag påskmat och sippar vin under (förhoppningsvis) sydfransk sol.

Påskbord chez Hansbys 2017

Donc, ce n’est pas possible!

Första morgonen i Murviel fick börja tidigt; kroppen fick sig en rejäl, varm dusch innan den gav sig ut för att inspektera ägorna. Där pågår arbete med infarten och det är lerigt och ser stökigt ut:

Det har förstås blivit ett litet missförstånd, så där som det gärna blir när en inte är på plats och övervakar vad som händer. Det är dock ingenting som inte går att rätta till, så vi får ta ett snack med vår duktige trädgårdsmäster! Den gamla planteringen till vänster om grinden ser ut att bli kvar och så var det inte tänkt, eftersom ingenting riktigt klarar av att växa där.

Poolen är varm och badklar men temperaturen i luften matchar inte riktigt, så bad lockar inte jättemycket. Det slår mig också under rundan i trädgården att det har varit en kall vår också här. Växtligheten har inte kommit lika långt som den brukar och det känns lite märkligt.

Poolöppning 29 mars 2018…
och i mars 2017!

Det är mer februaribetonat än som sen mars; vi har firat påsk här varje år sedan vi fick huset och har skämts bort med ordentlig vår-, ja nästan försommarkänsla, så lite ur led är årstiderna också i denna del av världen.

Fast nu skall jag inte klaga, för här är förstås ljuvligt och i solen är det varmt. Axlarna har intagit en lägre position, huvudvärken från igår kväll är borta och insikten om att jag skall vara här i nästan två veckor har landat. Den där omedelbara glädjen över att vara här har de senaste turerna ner inte riktigt velat infinna sig, utan det har krävts en natts sömn med välbekanta ljud i bakgrunden för att både kropp och knopp skall fatta. Då är välmågan däremot desto större och tankar på annat trängs undan.

DET är fint, det!