Etiketter
I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.
Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.
Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin
och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.
I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,
och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.
Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten
verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.
När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.
Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?
Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.
Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.
Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018
Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.
Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.
Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.
Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.
