… är det nästan att flyga ner bara för en långhelg. Vyn när vi flyger in över Etang de Thau får mig nästan att gråta på samma sätt som under alla våra tidigaste murvelår.
Då strösslades långhelger snålt här och där – det enda jag då lyckades snika mig till, förutom sommarsemestrarnas hetsiga veckor. Precis som igår, innebar starten på sådana weekendresor bilfärd genom mörk kväll, ofta i regn, och några timmars sömn på hotell innan uppstigning mitt i natten.
Jag har aldrig lyckats få till någon vettig sömn när jag vet att skall upp i grisottan för att ta morgonfakiren till vårt paradis. Det gjorde jag inte inatt heller. Istället somnade jag tvärt i min blå galonstol på bézierskärran och dregelsov mig sedan ända tills vi svängde in över ostronodlingarna i etangen.
Den var extra vacker idag i mjukt morgonljus och utan det dis som brukar prägla vyn under de heta sommarmånaderna. Tänk att jag fortfarande blir så genuint lycklig över att återse allt det välbekanta! Det känns som om det var länge sedan jag var här men det är det ju inte; för bara en dryg månad sedan lämnade vi över till husgästerna och har hunnit njuta av både barnbarn och svensk hög- och sensommar under några intensiva veckor sedan dess. Men en septembervistelse här stod högt på önskelistan och det känns lite vemodigt att det inte blir så i år heller. Ingen tvingar mig förstås och eftersom höstens uppdrag kändes tillräckligt lockande, fick det bli så.
Mandelskörd att bli lite lycklig av…
Det är helt vindstilla idag. Fördelen med en arla fakir är att resdagen reduceras till några futtiga restimmar och jag kommer fram när jag ändå bara precis hade hunnit vakna om jag hade varit på plats. Hela den ljuvliga lördagen sträcker ut sig och jag tar plats vid poolkanten med sticke och ljudbok.
Ingenting förutom vila och njutning tillåts prägla lördagen eller för den delen hela långhelgen. Det är fördelen med blixtvisiter, åtminstone när längre vistelser är både planerade och bokade i närtid. Då blir det rejäla diy-dagar; med vad tror jag att jag berättar om längre fram😉
Vilken stad! En blixtvisit som vår kan naturligtvis inte göra den rättvisa men anledningarna till visiten den här gången var bara två; jag skulle flyga norrutför de tre sista jobbdagarna för den här gången och när vi ändå behövde vara i krokarna, ville jag shoppa loss på anrika Maison Empereur i 1:a arrondissementet.
Första gången jag blev varse butikens existens var när Angel och Dick Strawbridge i ett avsnitt av Escape to the Chateau for dit och Angel gick loss på alla prylar som finns där. Hon fick med sig en fantastisk koppargryta, som jag har suktat efter i flera år sedan dess. Och den fanns, inlåst i ett vackert vitrinskåp tillsammans med en massa annat fantastiskt, men prislappen var väl hög, så jag avstod.
Istället fick jag med mig en massa presenttvålar, kökshanddukar och en massa inspiration. Vilket ställe! Hit skall jag igen och om jag ångrar mig, kanske jag ändå öppnar plånboken och köper den där grytan. Bara för att den är så vacker och skulle göra sig så fint på de öppna hyllorna i murvelköket. Och om det dröjer innan vi har vägarna förbi nästa gång, så har de rackarna en webshop också. Härligt men farligt, åtminstone för finanserna!
30 kilo tvål…… alla doftar ljuvligt!Som en godisaffär, fast tvålar.Köpte åsnemjölkstvålar till mina redan vackra kolleger i Askersund.Kökshandukar i linne som metervaraOm jag använde näsdukar i tyg😍Pottor!…eller toaborste i porslin?Har aldrig sett ett drömmigare dockskåp!Eller all fantastisk inredning du kan fylla det med!Eller vad sägs om ett orangeri att ha bredvid dockskåpet?Nästan så att jag vill vara barn igen!Disken vid utgången, ändå …… eller alla caféer/restauranger på lilla torget utanför!
Men resten av Marseille, då? Med bara några timmar till vårt förfogande? Vi hade läst på dåligt och valde Le Vieux Port, dit vi tog oss med hjälp av en pratglad taxichaufför som guidade oss genom stökiga, röriga, smutsiga, fula men fascinerande gator ner mot vattnet. Och hur många vackra hus finns det inte när man förmås att lyfta blicken och se bortom det förfallna och skitiga? Blicken for runt och vi fascinerades av all bedagad skönhet och så klottret – eller graffitin, som L rättade mig att det var – som fullständigt tagit över alla upptänkliga ytor, högt som lågt. Är det hit de åker, alla klotter-; förlåt, graffitisugna?
Men den gamla hamnen var städad, prydligoch fullständigt turistanpassad. Här låg inga fiskebåtar, bara turistditon med turer till Calanquerna och andra turistattraktioner.
Husen längs med kajen var visserligen fina de också och resturangerna låg som ett pärlband runt hamnen. Vi försökte dock leta oss in en bit bortom hamnen för att undvika att hamna på någon av de uppenbara turisfällorna vid vattnet, men vi gick bet. Vi var helt enkelt för hungriga för att orka leta, så vi valde Les Samaritains innerst i hamnen för att det såg trevligt ut där i kvällssolen.
De där orangea styggelserna skulle föreställa något slags potatis. Halvfabrikatet lämnades oätet, kan jag meddela.Les Samaritains – fint spanläge på folklivet men hujeda…
Det var ett katastrofalt misstag. På kyparens fråga om det hade ”bien passé” utbrast jag utan omsvep ett rungande ”non”. Och drog till med att måltiden var en katastrof.
Notes to self:
Gör din läxa innan du drar iväg till något så fascinerande som Marseille.
Om du ser att det är en turistfälla, tro inte att bara för att du är i Frankrike, kommer maten att åtminstone vara habil.
Bara några ynkliga timmar att tillbringa första gången i denna smältdegel? Det går inte. Hjärnan går i spinn.
Men vi åt god glass på kajen och glassställen fanns det mängder av och alla såg trevliga ut. Utsikten över det glittrande vattnet i hamnbassängen mot kyrkan på kullen högt ovanför hamnen var precis så magisk som jag fått berättat för mig;
Notre Dame de la Garde håller ett vakande öga på staden
och folkliv är ändå alltid kul.
Nästa gång tar vi den ”riktiga” hamnen och försöker hitta ett boende i närheten av den. Och så planerar vi in ett riktigt långt förmiddagspass på Maison Empereur åtföljt av en härlig lunch på torget utanför butiken – om guiderna jag kommer att konsultera först rekommenderar det😉
Saint Martin/ Sint Maarten är visserligen bara EN ö men kontrasterna mellan norr och söder kunde inte vara större. Den franska sidan, där vi hyr vårt semesterboende, har ett skönt lugn och känns, trots trängseln på vägarna, både genuin och inte fullständigt ockuperad av turister.
På den holländska sidan, däremot, är dollarturismen allestädes närvarande. Vi for till Philipsburg idag, där de stora kryssningsfartygen kommer in. Då fylls shoppingatan och boardwalken med kryssningsgäster
och vi får kryssa mellan inkastarna utanför juvelbutikerna. Diamanter är grejen här men diamanter står inte riktigt på min inköpslista!
Det mesta är återuppbyggt på holländska sidan men visst finns även här ruiner efter orkanen Irma.
Ett övergivet hotell längs med boardwalken
Det händer något med mig när jag står inför dem. Jag tittar länge, fascineras över hur det är som fruset, som att tiden stannat. Vackra golv, som en gång haft hus över sig, tas över av naturen som låter grästuvor spräcka klinkerplattorna, övergivna solsängar och rester av parasoller som samlats i ihopblåsta högar, fönsterluckor på trekvart och vissna palmrester är kvar fortfarande mer än sju år senare. Det är bitvis som att vandra runt i ett modernt Pompeji, fast med nya byggnader bland ruinerna.
Grand Case på franska sidan har fler ruiner än Philipsburg men har så oändligt mycket mera charm och stolthet än sin större holländska syster. Till Grand Case har vi återvänt flera gånger och efter vår utflykt till Philipsburg på förmiddagen och en stunds vila hemma, for vi dit igen för att äta middag i solnedgången.
Restaurangerna längs med stranden är många och vi lyckades pricka in en riktig pärla;
Restaurang Java
Där satt vi länge och njöt av maten med ett surr av matgäster omkring oss och väl vald musik i bakgrunden. Mest av allt njöt vi nog dock av den ljumma kvällsbrisen från havet och av lätta vågor som bröt in över stranden under oss.
Det är dock mycket människor här också. Gendarmer patrullerar gatorna och dirigerar trafiken till parkeringsplatser bortom den lilla butiks- och restaurangkantade gatan. Här blir du inte anfallen av inkastare, utan kan knata runt och välja själv vart du vill gå in. Men som sagt, vi är många som vill njuta av Grand Case, så det är inte alldeles lätt att bli av med bilen. Till slut flyttade vi helt sonika på några vägkoner vid ett bygge och ställde oss längs med vägen. När vi kom tillbaka stod sagda vägkoner på biltaket…
Saint Martinsk version av parkeringsböter?
Gendarmen som vill markera?
Eller kanske en förbipassernade som ville skämta?
Det får vi aldrig veta men ett gott gapskratt fick vi oss som avslutning på kvällen.
Imorgon är en ny karibisk dag – det får nog bli en strand igen.
Jycken är hos hundvakten, jobbmåsten har betats av, komihåglistan är avbockad i alla delar och barnbarn – åtminstone fem av sju underbaringar – har tankats. Mamma hann jag inom på väg upp till Stockholm också.
Ändå kändes det i flera dagar som att jag hade glömt något.
Men nej, jag vet inte vad det skulle ha kunnat vara, förutom att det hade känts bra att kunna skaka av Luther från axeln. Jag begriper inte varför han biter sig fast där men det är något med att åka lite längre bort än vanligt. Vetskapen om att jag inte är särskilt tillgänglig nu i några veckor. Bara tidsskillnaden i sig ordnar ju den detaljen.
Jag känner igen den här märkliga rastlösheten från förra gången det begav sig; längtan efter värmen, det totalt avslappnade livet som jag visste väntade mig, i kombination med den där gnagande känslan av att jag borde. Borde vad är dock något oklart.
När jag nu väl är på plats, tar det något längre tid än vad jag önskat att få axlarna i rätt läge. Den mentala stressen under större delen av 2024 tar ut sin rätt och jag inser att jag nog är tröttare än vad jag riktigt förstått.
Så, kära Luther på axeln; du kan ta semester du med, för här på andra sidan Atlanten, med fem timmars tidsskillnad, så är jag, om inte onåbar, så åtminstone något mer svårfångad! Jag jobbar ett par timmar varje morgon när det är eftermiddag hemma. Jag är faktiskt rasande effektiv då, eftersom jag vet att min deadline är skarp.
Klockan tio börjar dagens äventyr, varje dag. Då sätter vi oss i vår hyrda bil och ger oss ut i den fullkomligt galna trafiken och far på skumpiga vägar fulla av pot holes till favoritstranden Friars Bay, där vi parkerar oss i varsin solstol i skuggan av ett parasoll;
Där öppnas lämplig, lagom lättsam lektyr,
medan en ljum vind mjukar upp varje del av våra vinterfrusna kroppar. Vid den här stranden finns inga stora turistkomplex, bara tre enkla strandklubbar som serverar vällagade luncher och goda mocktails. Hit kommer inte många av alla de minibussar fulla med kryssningsturister som korkar igen trafiken när kryssningsfartygen lägger till.
Friar’s Bay är så gott som alltid laid back, med en bra blandning turister och locals. Inga barbord ute i strandkanten,
Pinel Island, februari 2024
inget skränande och bara några ölflaskor i handen på strandkantspromenerande amerikaner. Istället kunde vi häromdagen bevittna en skolutflykt med simundervisning på schemat.
Ett lagom turistanpassat ställe är det, med andra ord. Inga grindar att forcera, måttligt tillrättalagt och framförallt tillgängligt inte bara för turister. Känslan av att befinna sig mitt i den karibiska vardagen är vad som för mig gör de här veckorna så speciella. Jag är i allra högsta grad en turist, förstås, och som alla andra bidrar jag, förutom till öns ekonomi, också till en gigantisk påverkan på miljön. Det kräver hänsyn och eftertanke. Jag inbillar mig att sådan hänsyn är lättare att ta när vi inte stänger in oss på en resort och glömmer verkligheten utanför.
Sedan måste ju denna tes testas,varför vi härom dagen for till just en resort för att äta lunch;
Hotell JW Marriot vid Oyster Pond, fick det bli. Här gällde amerikanska och dollars. Klientelet skvallrade om välfärd men havet brusade på och Saint Martin var fortfarande Saint Martin, så vi åt vår lunch, tittade på havet och hade det bra.
Idag behövdes dock en kontrast, så vi for till Baie Rouge, där barer och solstolar lyser med sin frånvaro men där stämningen är alldeles speciell.
Vi bredde ut våra handdukar i sanden och tampades sedan med vågorna som slog in mot stranden och som slet och drog i oss innan vi kom tillräckligt långt ut för att kunna guppa omkring i sagda vågor.
Då var det å andra sidan så galet skönt i vattnet, att dagens bad nog får räknas till vistelsens absolut bästa.
Nu har vi dock inte bara badat och slöat i solen; i fredags tog vi oss upp till Fort Louis ovanför Marigot och fick oss lite historia till livs medan vi blickade ut över hamnen i Marigot och havet bortom den.
Fortet byggdes under Louis XVI:s tid för att skydda Marigots hamn och varulagren där från klåfingriga engelsmän, som hade svårt att skilja på mitt och ditt. Fortets historia blev dock kort – redan efter mindre än ett sekel övergavs fortet 1851 och föll i glömska. Nu är det tillfixat och är ett populärt utflyktsmål för turister med bekväma skor.
Vi är tillbaka i vår svenska verklighet, eller kanske snarare vår nordiska, eftersom vi genast efter återkomsten till Tjuvkil packade om och drog till Oslo.
Där finns två sötnosar som skulle barnvaktas och mysas med innan en mer ordentlig landning i Tjuvkil igen.
Det där med ”ordentlig” är kanske i och för sig en sanning med modifikation, eftersom hösten kommer att fortsätta att innehålla en del kuskande. Fast lugnare blir det definitivt och att komma hem till vårt radhus igen kändes annars obeskrivligt skönt.
Höstbild installerad på The Frame i köket. Med fransk touch, naturligtvis.
Jag har längtat intensivt efter vårt sverige-hemma, kanske inte under murvielveckorna men definitivt annars. Var det kanske inte till och med ett lyckorus jag kände när jag för en och en halv vecka sesan klev in genom dörren och allt var precis som när vi lämnade?
Var det inte till och med så att jag njöt av den välbekanta utsikten från övervåningen trots att marken frostgnistrade i morgonsolen och att nattkölden slagit sig på de stora fönsterrutorna?
Njuta av just frost är kanske att ta i i mitt fall. Kanske kan det till och anses vara att fara med osanning? Jag har ju liksom gjort slut med vintern, jag. Fast jag gillar ju ull och det är skönt att inte ullstickningen kräver ett bord att ligga på medan den stickas för att det annars blir för varmt i knäet.
Nisselue med rudolfar…
Ända sedan i slutet av maj är det linneplagg och möjligen ibland en tunn kofta som hängt på min kropp. Förvirringen vid återkomsten var därför påtaglig; höstkläder, äger jag ens sådana?
Med i bilen på väg upp genom Europa fanns höstjackan som jag i en hast fick med mig när jag lämnade ett somrigt Sverige i början av september. Den kom till användning redan i Metz i norra Frankrike, där regnet hällde ner över vårt lilla Wikkel-house på Domaine de la Residence;
Ett riktigt bra och hundvänligt stopp på vägen visade det sig vara. För det fanns fina små promenadstråk och för mig fanns en pool, där jag plaskade runt i ensamt majestät.
Mat fick vi också på restaurangen, där plötsligt stora filmdukar rullades ner för fönstren och ett nästan halvtimmeslångt bildspel om Rom spelades upp, ackompanjerat av italiensk musik i en salig genreblandning.
Lite udda, onekligen, men det var förvånansvärt underhållande.
Resan genom Tyskland flöt sedan på ovanligt bra men autobahn är, comme d’habitude, mestadels en mördande trist historia. Men vi plöjde hela sträckan och landade i Heiligenhafen för övernattning innan ruttens sista resben genom Danmark och Sverige.
Soluppgång över Fehmarn
I Heiligenhafen stötte vi helt oplanerat på languedocvänner, som också var på väg hem. Vi käkade trevlig middag tillsammans och sedan övernattade vi på ännu ett riktigt bra ställe; ett mysigt, rent, väldigt trevligt och framförallt hundvänligt ställe:
Handdukar till blöta, sandiga hundtassar i hotellentrénBeach Motel Heiligenhafen
Jag tror att vi hittat en ny favoritrutt genom Europa. Bra övernattning är A och O – jag är färdig med hotell som inte håller måttet! Prismässigt var de båda ställena högst rimliga också. Men det kanske skall få dröja lite innan vi bilar ner igen, för trots god nattsömn i sköna hotellsängar, så tar det på krafterna att vara ute på långtur på vägarna.
Men med det sagt är redan nästa murvielresa bokad. Med flyg och utan övernattningar efter vägen.
Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.
Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.
Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…
Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.
Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.
Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det. Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,
och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.
Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.
sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?
På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.
En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger
och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.
Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.
Det gamle huset, Tinn, Telemark
Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.
Vi har sovit i egen säng och duschat i egen dusch och gjort vad vi har kunnat för att komma ikapp med förlorad sömn. Det blommar i vår trädgård och det är fint att vara tillbaka.
Vi har haft en alldeles fantastisk semester och jag vill absolut tillbaka till St Martin igen. Axlarna sjönk ner till ett läge som de nog inte befunnit sig i på väldigt länge. Jag skulle kunna berätta om hur härligt det varit med värmen och de kritvita stränderna;
och jag skulle kunna orera vidare om alla mocktails;
Och om mysiga, spektakulära, enkla och lite flådigare restauranger;
eller om den som var en stor besvikelse;
EmiliosThe Boiler House
jag skulle också kunna berätta om upplevelsen under Mardi Gras, då vi pustade i värmen och njöt av all färgprakt på Marigots gator.
Men jag låter bilderna göra just det jobbet. Jag skall istället ägna några rader åt det som istället golvade mig och som satte igång alla möjliga tankar hos mig. Jag har inte hunnit sortera dem alla ännu, men gemensamt har de att de har mycket få beröringspunkter med det som beskrivs i turistbroschyrerna om ”the friendly island”. Visst kändes St Martin både vänlig och välkomnande och ganska snart förstod jag att vår och andra turisters närvaro är alldeles avgörande för den lilla öns existens. Mycket lite produceras på St Martin, så det mesta måste importeras. Det gör ön sårbar. Att handla på SuperU hade känts helt hemtamt, om det inte vore för att hyllorna med jämna mellanrum gapade tomma.
Det två dagar långa relativa oväder som vi fick uppleva, märktes direkt i butikshyllorna, eftersom leveranserna försenades på grund av de kraftiga vindarna. Det är också förstås en kontrasternas plats, med vräkiga megalyxjakter i hamnarna och ute på redden;
Liksom groteska kryssningsfartyg,
Monstruösa Icon of the Seas
från vilka passagerarna fraktas i bussar till shopping och stränder i några timmar;
Bikini Beach när kryssningsfartyg anlänt…
Lyxiga hotell och semesterhus sågs också förstås, men det som framförallt ständigt var närvarande i mitt synfält var alla förstörda byggnader i olika stadier av återuppbyggnad eller som övergivna ruiner;
Över 90% av ön förstördes av orkanen Irma i september 2017. Vindar på över 80 sekundmeter hamrade över de Karibiska öarna i 37 timmar, vilket gjorde orkanen till den kraftigaste och mest ihållande sedan mätningarna började göras. Och St Martin var en av de hårdast drabbade öarna. Det återstår ohyggligt mycket återuppbyggnadsarbete och takläggarna på ön är de som över sju år senare får slita mest – utan hållbara tak är det ingen idé att göra något annat, så överallt står betongskal med vackra, solida plåttak i väntan på att mer pengar skall trilla in.
Här kommer vi och våra turistkolleger in i bilden. Vi handlar och vi handlar dyrt. Går det att veta att pengarna hamnar där de behövs som mest? Nej, det gör det förstås inte. Vi hyrde en liten studio av en privatvärd på Airbnb, handlade i affärer bortom turiststråken och på marknaderna och åt middagar tämligen långt borta från de lyxigare kvarteren. Direkt ner i småbutiksägares fickor, hoppades jag, men det där med att turista på ställen där fattigdom syns överallt är alltid ett moraliskt dilemma. Särskilt tydlig blev de stora skillnaderna i levnadsvillkor när vi gjorde en dagsutflykt till den gamla svenskön St. Barths. Den drabbades också hårt av Irma men av det syntes inga eller ytterst få spår. I Gustavia var gator och husfasader prydligt återställda och hamnpromenaden var en uppvisning i överflöd och privilegier.
Här fanns och finns resurser. Anrika Eden Rock, till exempel, totalförstördes men tronar återigen på sin klippa och bröstar sig med sin vackra, välordnade strand som om ingenting har hänt.
Hit åker Hollywoodeliten och här häckar kungligheter skyddade (nästan) från paparazzi och nyfikna blickar. En natt på detta hotell är inget för en plånbok i normalstorlek men en öl eller mocktail i baren, det unnade vi oss. Att sitta där omgiven av allt överflöd och fundera över alla sköna 💸 som sänkts ner i bygget för att de redan besuttna skall få tillgång till sin tummelplats igen, gör mig smått illamående. Hur många återställda bostadshus hade de summorna räckt till på St Martin, kan man undra?
På St Barth handlade jag ingenting. Men vi åt lunch på en ohyggligt trevlig restaurang längst inne i hamnen och dessutom var maten där både fantastisk och i sammanhanget helt normalt prissatt.
Bästa måltiden på hela resan!
Där satt vi en bra stund och mumsade, medan vi betraktade besättningarna på lyxyachterna svabba däcken och polera jollarna blanka.
Är det kanske en smula förmätet av mig att oja mig över hur vulgära skillnaderna mellan de båda öarna är? Eller för den delen över kontrasterna bara på St Martin? Behöver jag skämmas över min relativt sett priviligierade ställning och är det jag gör?
Jag vet inte. Men kanske det kan beskrivas som ett slags ansvar att se och att reagera; att åtminstone försöka förstå hur min egna närvaro påverkar i såväl negativ som positiv riktning. Jag behöver också ta reda på mer innan jag eventuellt åker dit igen, för tillbaka vill jag nästa år. Att klippa svansen av nordisk senvinter och landa en sväng i fransk vår innan återfärd till Sverige är det ljuvligaste och mest själviska jag har gjort på länge. Det har gett mersmak.
Murvielklotter 