Etiketter
canicule 2019, Flygskam, höstkänning, klädskam, miljöångest, svensk sommar, syfransk sommar, väderrandigt
Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.
Regnig lördagskväll…
Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:
Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…
än det här:
Sommaren 2018
Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.
Typ något sådant…
Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.
Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.
Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.
Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.
När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.
Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.
Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan
Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.
Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.
Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.
Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.
Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,
i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,
Vi gjorde ett tappert försök…
medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering
Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…
En ljuvlig frukost al fresco på vårt münsterhotell,
blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.
Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.
Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.
De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.
Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.
Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.
