Tidig start idag med färd tillsammans med bygrannarna till flygplatsen, för saker och ting har en förmåga att bara lösa sig utan några större åthävor i Murviel. Vi åt middag på La taverne de Lèa igår igen och pratade då om min förestående resa hem och att jag skulle åka buss till flygplatsen. Någon bussresa blev det dock inte, eftersom grannarna ändå skulle till flygplatsen för att hämta gäster. Föredömligt smidigt och fantastiskt trevligt är det med det otvungna umgänget vi redan hunnit skaffa oss i byn. Vi hann prata lite framtidsplaner också men om det får jag berätta en annan gång.
Ibland blir dock resor som hunnit bli rutin onödigt äventyrliga och den smidiga färden till trots, kantades morgonens bestyr av ett antal såväl förutsedda som oförutsedda aber. Ryan Air, det vet man ju, är stränga med både det ena och det andra och att incheckning måste ske via internet och boardingpass skrivas ut hemma är ingen nyhet. Alltså införskaffades en skrivare igår och installerades utan bekymmer ända tills det var dags för att koppla ihop den med datorn för snabb utskrift. Då, mitt i natten, insåg jag att ingen USB-kabel följt med.
Ridå.
Vad göra? Ringer grannarna förstås, som kommer galopperande med sladd men det vill sig inte i alla fall och jag ser 600 spänn flaxa iväg för att få ett boardingpass på flygplatsen. Väl framme plockar jag fram min dator, visar PDF-filen med den incheckade, icke utskrivna biljetten, tar fram plånboken och får mitt boardingpass.
Gratis.
Stort, brett leende i mitt nylle och ett profust merci bo-ko! Fick ett lika stort leende till svar, för innan det var min tur hade flickan i informationsdisken stångats med en synnerligen osympatisk resenär, som inte checkat in online och inte ville betala. Jag hann tänka att henne vill jag inte hamna bakom i säkerhetskontrollen, för då blir det säkert diskussioner igen.
Fast bakom henne hamnar jag med resultatet att hon norpar mitt boardingpass. Fast att det är med henne det vandrat iväg, vet jag inte när jag samlar ihop mina saker och inser att boardingpasset är borta och det tar lång tid för personalen i passkontrollen att lokalisera det.
Det visar sig till sist att den osympatiska fransyskan passerat passkontrollen med mitt boardingpass – en aning slarvigt av personalen att inte kolla pass mot biljett ordentligt men de är så urskuldande att jag förlåter dem. Med hjälp av passagerarlistorna lyckas de matcha hennes namn mot mitt boardingkort och tanten ropas in. Hon har plockat på sig mitt boardingpass ur min låda och vandrat iväg med två likadana utan att reagera. Hon är förbannad och snäser ytterligare snorkigheter innan hon stolpar tillbaka till sin plats längst fram i kön.
Förvånad är jag minst av allt. Naturligtvis var det hon. Nonchalant i varje fiber av sin person, äger stället och kan inte alls förstå att hon skulle ha ställt till det på något sätt. Inte ska man väl begära av henne att hon ska förstå att det bara är prylarna i den egna lådan man skall plocka på sig efter genomgången säkerhetskontroll?
Själv är jag naturligtvis trevligheten själv och vi himlar ögon i kör, passkontrollanterna och jag, så tackas det till höger och vänster, axelrycks på det franska manér jag börjar lära mig och så ett Bon voyage och därefter ett ömsesidigt Au revoir. Trevliga, de där fransoserna och, det måste verkligen sägas; lilla smidiga flygplatsen i Béziers väger faktiskt upp det självklara omaket att flyga Ryan Air.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …