Lilla hunden flög hem med sin husse i söndags. Vi gick upp tidigt, tidigt för den fyra timmar långa bilresan mellan Murviel och Nice och Wilda var allt annat än nöjd. Klockan fem på morgonen skall man sova, särskilt när det är så nattsvart som det är så tidigt på sydligare breddgrader. Det var med andra ord ingen optimal start på hennes resa hem och det har dessutom varit uppenbart under jyckens tre franska veckor att hon kände sig hemmastadd från första stund. Hon har skrotat runt i trädgården, grävt ner åtskilliga ben på strategiska ställen, motvilligt doppat magen i poolvattnet när mitt-på-dagen-hettan trängt sig på och tagit långa siestor under takfläkten i poolhuset

eller inne i huset, där det alltid är svalt och skönt. Promenaderna har förlagts till morgnar och kvällar – på morgonen med en obligatorisk sväng förbi bagaren för att köpa frukostbröd.

Överallt har hon varit välkommen, så världsvana doggen har varit på gyckelvandring, nationaldagsfirande, konserter, vinprovning och åtskilliga restaurangbesök, för att inte tala om alla spontanbesök hos vännerna i byn. Så klart har hon gillat det, sällskaplig som hon är!

Alltså är det begripligt att hon inte var glad över den tidiga bilfärden, för detta var dessutom inte typiskt alls för det liv hon vant sig vid tillsammans med flocken. Här var det uppenbart något i görningen, så hon blev lite stressad. Framme vid flygplatsen lugnade hon sig igen och tog igen sig med ett ben i avgångshallen innan det var dags att krypa in i buren för incheckning.

Buren trivs hon i men när det blev uppenbart för henne att vi skulle lämna henne där, gnydde hon lite och krafsade på burgallret. Och jag hastade därifrån med gråten i halsen och körde tillbaka till Murviel i en oändlig resa med köer vid varje peage längs med motorvägen.

Väl hemma i murvelhuset var hennes frånvaro tydlig och jag kom på mig själv med att åtskilliga gånger omedvetet spana efter henne på ägorna som hon genast gjort till sina.

Under tiden satt den arma hussen på planet med blixtrande huvudvärk och tänkte, precis som jag gjorde tre veckor tidigare, oavbrutet på lilla älsklingen i bagageutrymmet. Framme på Arlanda hade hunden varit ivrig att få komma ur sin bur, hade druckit kopiösa mängder vatten och sedan haft bråttom ut för att göra ifrån sig. Så visst påverkade henne återfärden mer än vad nerfärden gjort och hon var mycket trött efteråt men buren gillar hon fortfarande, så någon större fara med henne har det inte varit. Veterinärer och trimmare bjuder på otrevligare upplevelser, tror jag hon skulle säga, om hon kunde prata.

Så kommer vi att ta med henne igen vid nästa längre vistelse?

Absolut! Det positiva överväger med råge det omak det innebär att flyga med hunden.