Hur ska jag börja beskriva kvällen? Klockan är en halvtimme efter midnatt och jag sitter framför min datorskärm. Längre upp i byn spelar brassorkestern fortfarande och jag känner mig lätt överväldigad. Lite ”Gudfadern”, lite ”Chocolate” och annat storfilmiskt vilar över alltihop. Är jag faktiskt här mitt i allt detta?

Vi började hos Léa med egentligen lite för mycket vin och mat som inte imponerade denna gång men det är begripligt, för hela Murviel var på fötter ikväll och det kan inte vara alldeles enkelt att koka ihop en måltid för så många och av det slag vi blivit bortskämda med hos Léa hittills.

Rackarns trevligt hade vi dock och när klockan hunnit förbi nio tätnade det alltmer på det lilla torget och orkestern började spela. Vi försågs med varsin fransk flagga och en lanterna för det promenadtåg som sedan gick runt vår lilla cirkuladeby.

Orkestern spelade, folk pratade och skrattade och när vi nått ungefär halvvägs genom byn, där utsikten mot slottet var som bäst, släcktes hela byn ned och fyrverkerierna tog fart.

Det var mäktigt, återigen nästintill overkligt, och tillsammans med våra svenska bygrannar konstaterade jag att vi nog ändå har det väldigt bra här nere i vår ”nya” franska by.

Hunden hade gått i förväg hem till huset med hussen, för fyrverkerier har hon inte mycket till övers för men nu så här efteråt verkar hon helt lugn – så fort brukar det faktiskt inte gå över för hennes del men kanske känner också hon av att alla är glada och att det inte är så farligt med lite smällar i alla fall?

Kvällen avrundades till slut hemma hos oss i vår trädgård med ännu lite mera vin och fotplask i poolen med våra fina svenska bygrannar.

Kan inte riktigt ta in att jag skall tillbaka till Sverige igen om mindre än två veckor. Här skulle jag nämligen kunna vara alltid. Känns det som.