Andra dagen med vännerna hemifrån på besök tillbringades i Aigues-Mortes i Camargue. Jag hade fått för mig att dit ville jag åka för att titta på salttillverkning och förhoppningsvis hitta snygga presentförpackningar av salt att ta med hem som gå-bort-presenter. Staden är medeltida, som så många andra byar och otroligt välbevarad, om än en riktig turistfälla. Litegrann samma känsla fick jag här som när jag första gången kom till Carcassonne, som också är oerhört fascinerande i sin balsamerade medeltida härlighet.

Jag var dock beredd på att det skulle vara turistanpassat, för i min Rough Guide to Languedoc varnas för just detta liksom, enligt samma guidebok, att förklaringen till att staden innanför murarna kan visa upp en sådan autentisk medeltida layout finns att hämta i det faktum att den framgångsrika salttillverkning som fanns här redan på 1200-talet och som inledningsvis fick staden att blomstra, förstördes av slam från Rhône hundratalet år senare och att staden därmed lämnades åt sitt öde.

Ingen brydde sig längre om Aigues-Mortes, inget byggdes över och inget byggdes runt om de gamla murarna, så nu står den där med sina gamla murar och sin gamla stadsplanering intakt. Inget krimskrams i världen kan ställa sig i vägen för det och jag är glad att vi for dit.

Restaurangerna är många i den lilla staden men farhågorna att maten inte skulle vara något att hurra för kom snart på skam.

Självklart det också, egentligen, med tanke på att ostronodlingarna finns på armlängds avstånd och att det är svårt att misslyckas med så pinfärska råvaror.

Glass fick jag också medan den fantastiska nougaten i bageriet på den livligaste gatan endast förblev ögongodis.

Innan vi tog oss vidare för att titta på salttillverkningen ramlade jag in i leksaksaffären Gepetto, där jag nästan inte tog mig ut igen, fascinerad som jag var över det överdåd av vackra, hantverksskickliga leksaker som fanns där.

Verklighetstrogna Bugattitrampbilar , brandtrampbilar, gammaldags dockvagnar, handgjorda dockor, minitivoli – här saknades ingenting!

Turistfällan slog igen rejält över oss och eftermiddagen försvann så fort att när vi väl tagit oss vidare till Le Grau du Roi för den guidade turen genom de rosa etangerna där saltet tillverkas,

 

så var biljetterna till den guidade turen slut.

Lite snopet men det går ju fler tåg och jag kommer att kunna ta mig hit igen, närhelst andan faller på.

Och salt, det hittade jag ju inne i byn, så inte behövde jag åka därifrån alldeles i oförättat ärende.