Vad göra när rektorsuppdraget tog slut tidigare än beräknat? När jag är på plats i Murviel utan att egentligen behöva åstadkomma ett endaste dugg? Om jag inte vill eller har lust? Lite rastlös blir jag men istället för att ta fram golvmopp eller sätta målarpenseln i arbete igen, har jag låtit dagarna flyta på.
Näktergalen (tror jag) hojtar strax innan gryningen bryter igenom och när morgongruset gnuggats ur ögonen, är den tidiga morgonserenaden igång. Solen värmer benen som trasslat sig ur täcket, hunden snusar på min arm och jag låter morgonen börja utan att jag hetsar upp för att sätta igång med dagens värv.
Idag var det söndag morgon och byn var stilla. Ingen morgontrafik på gatan utanför och kyrkklockorna manade som vanligt till att låta dagen börja. Jag släntrade upp. Sköljde ansiktet i kallt vatten och fixade med allergiarsenalen som mitt barn, – doktorn, den fina, väldigt gulliga – skrivit ut till mig, som gått och blivit kraftigt pollenallergisk på äldre dar. Så på med paltorna; idag något ordentligare, eftersom söndagar är marknadsdag i St Chinian och vi bestämt oss för att en utflykt dit skulle vara en lagom aktivitet en deltidspensionärssöndag som denna.
Mycket folk idag …Varsin kopp kaffe och pain au chocolat på caféet vid marknaden fick bli dagens frukostStina är en riktig marknadhund…
Jag köpte ost. Lagrad, kristallig Comté och en annan god vieux sak som jag glömt namnet på men som ostkillen menade att jag nog skulle tycka om.
Det hade han rätt i. Goda, skarpa och med ljuvlig sälta slank de ner tillsammans med ett kallt glas rosé när kvällen kom.
Vi hade besök under eftermiddagen. Nya lilla familjen i St Nazaire de Ladarez kom på besök för att hämta AC-klumpar och fläktar som vi inte längre behöver och för att diskutera smycken som svärmors älskade juveler skall få omvandlas till. Familjehistoria och kärlek möter kreativitet och juvelerarkunskap i härlig förening!
Vad mer, denna dag? En svulstig trädgård som gör mig lyckligare än vad som är möjligt att beskriva, en mumsig middag tillredd av honom som gör livet så fint och tankar på dem där hemma, som får det att sjunga lite extra inombords. En bra dag, alltså. På alla sätt.
Vilken stad! En blixtvisit som vår kan naturligtvis inte göra den rättvisa men anledningarna till visiten den här gången var bara två; jag skulle flyga norrutför de tre sista jobbdagarna för den här gången och när vi ändå behövde vara i krokarna, ville jag shoppa loss på anrika Maison Empereur i 1:a arrondissementet.
Första gången jag blev varse butikens existens var när Angel och Dick Strawbridge i ett avsnitt av Escape to the Chateau for dit och Angel gick loss på alla prylar som finns där. Hon fick med sig en fantastisk koppargryta, som jag har suktat efter i flera år sedan dess. Och den fanns, inlåst i ett vackert vitrinskåp tillsammans med en massa annat fantastiskt, men prislappen var väl hög, så jag avstod.
Istället fick jag med mig en massa presenttvålar, kökshanddukar och en massa inspiration. Vilket ställe! Hit skall jag igen och om jag ångrar mig, kanske jag ändå öppnar plånboken och köper den där grytan. Bara för att den är så vacker och skulle göra sig så fint på de öppna hyllorna i murvelköket. Och om det dröjer innan vi har vägarna förbi nästa gång, så har de rackarna en webshop också. Härligt men farligt, åtminstone för finanserna!
30 kilo tvål…… alla doftar ljuvligt!Som en godisaffär, fast tvålar.Köpte åsnemjölkstvålar till mina redan vackra kolleger i Askersund.Kökshandukar i linne som metervaraOm jag använde näsdukar i tyg😍Pottor!…eller toaborste i porslin?Har aldrig sett ett drömmigare dockskåp!Eller all fantastisk inredning du kan fylla det med!Eller vad sägs om ett orangeri att ha bredvid dockskåpet?Nästan så att jag vill vara barn igen!Disken vid utgången, ändå …… eller alla caféer/restauranger på lilla torget utanför!
Men resten av Marseille, då? Med bara några timmar till vårt förfogande? Vi hade läst på dåligt och valde Le Vieux Port, dit vi tog oss med hjälp av en pratglad taxichaufför som guidade oss genom stökiga, röriga, smutsiga, fula men fascinerande gator ner mot vattnet. Och hur många vackra hus finns det inte när man förmås att lyfta blicken och se bortom det förfallna och skitiga? Blicken for runt och vi fascinerades av all bedagad skönhet och så klottret – eller graffitin, som L rättade mig att det var – som fullständigt tagit över alla upptänkliga ytor, högt som lågt. Är det hit de åker, alla klotter-; förlåt, graffitisugna?
Men den gamla hamnen var städad, prydligoch fullständigt turistanpassad. Här låg inga fiskebåtar, bara turistditon med turer till Calanquerna och andra turistattraktioner.
Husen längs med kajen var visserligen fina de också och resturangerna låg som ett pärlband runt hamnen. Vi försökte dock leta oss in en bit bortom hamnen för att undvika att hamna på någon av de uppenbara turisfällorna vid vattnet, men vi gick bet. Vi var helt enkelt för hungriga för att orka leta, så vi valde Les Samaritains innerst i hamnen för att det såg trevligt ut där i kvällssolen.
De där orangea styggelserna skulle föreställa något slags potatis. Halvfabrikatet lämnades oätet, kan jag meddela.Les Samaritains – fint spanläge på folklivet men hujeda…
Det var ett katastrofalt misstag. På kyparens fråga om det hade ”bien passé” utbrast jag utan omsvep ett rungande ”non”. Och drog till med att måltiden var en katastrof.
Notes to self:
Gör din läxa innan du drar iväg till något så fascinerande som Marseille.
Om du ser att det är en turistfälla, tro inte att bara för att du är i Frankrike, kommer maten att åtminstone vara habil.
Bara några ynkliga timmar att tillbringa första gången i denna smältdegel? Det går inte. Hjärnan går i spinn.
Men vi åt god glass på kajen och glassställen fanns det mängder av och alla såg trevliga ut. Utsikten över det glittrande vattnet i hamnbassängen mot kyrkan på kullen högt ovanför hamnen var precis så magisk som jag fått berättat för mig;
Notre Dame de la Garde håller ett vakande öga på staden
och folkliv är ändå alltid kul.
Nästa gång tar vi den ”riktiga” hamnen och försöker hitta ett boende i närheten av den. Och så planerar vi in ett riktigt långt förmiddagspass på Maison Empereur åtföljt av en härlig lunch på torget utanför butiken – om guiderna jag kommer att konsultera först rekommenderar det😉
Det är nästan 46 – eller i alla fall fyrtiofem och ett halvt – år sedan jag lämnade lilla brukshålan fortare än vad en avlöning lämnar plånboken. Under mitt nyss avslutade uppdrag i en annan, visserligen betydligt mer på ytan idyllisk, håla var mina gamla barndomstrakter mindre än en timme bort. Närheten till det som en gång var mitt ”hemma” gjorde något med mig. Jag tänker inte på platsen med någon större värme, trots en kärleksfull uppväxt på det privata planet. Men det är något med bruksorter; Jante råder, skvallret florerar och den sociala kontrollen gör sitt bästa för att vingklippa. Ofta beskrivs den lilla orten och närheten till varandra som något tryggt och positivt och så är det naturligtvis också. Så länge du följer normen, klipper ditt gräs i tid, byter gardiner och putsar fönstren när våren kommer och inte sticker ut på fel sätt. Eller, gud förbjude, får för dig att du är någon!
Mamma och jag
Det är alltid numera i mörka penseldrag jag tenderar att måla min barndoms lilla ”köping”. Så tänkte jag inte som liten. Det VAR tryggt. Men världen utanför väckte min nyfikenhet tidigt. Tio år gammal kunde man hitta mig framför en spegel konverserande med mig själv på engelska. Det blev ”mitt” språk. Jag lärde mig snabbt av grannars besökande släktingar utomlands ifrån, som jag lekte med varje sommar. Med ett förvärvat tydligt andra språk och med mammas anglofili som inspiration som en självklar del av mitt unga jag, riktades min blick ut och bort.
Ut och bort drog jag alltså, så fort jag kunde och tämligen snart efter det slutade jag hänvisa till att jag skulle åka ”hem” när jag åkte och hälsade på mamma.
Numera bor jag ändå till slut lantligt men kustnära i mitt sverigehemma,
och i en liten by i mitt franska hemma;
Petetas i Murviel sommaren 2019
Det är alldeles självvalt och det passar mig utmärkt. Trots över 30 år i Stockholm är inte storstadsliv något för mig, även om närhet till det urbana och anonyma fortfarande är viktigt. Sammanhanget, oavsett var geografiskt, måste vara heterogent, levande och accepterande.
När jag i och med mitt nyss avslutade uppdrag, liksom vid alla mina senaste rektorsuppdrag, hamnar i miljöer som väcker slumrande barn- och ungdomsminnen till liv, händer något i mig. Ett visst obehag, stundtals, men också en insikt om att här finns en kontinuitet som är mer eller mindre omöjlig att få till i större sammanhang. Jag förstår bättre det där med den mindre ortens trygghet och relativa stabilitet. Vore det inte för de tydliga nackdelarna, skulle jag kanske stämma in i den positiva kören om livet i en mindre ort.
Den lilla plats jag nu under några månader levt veckovis nomadliv på, har bara känts välkomnande. Utmaningarna har förstås varit stora även här men vetskapen om att tillvaron var tidsbegränsad, gjorde att jag både trivdes och förmådde se skogen trots alla träd. ”Träden”, som så ofta i offentlig verksamhet, i form av klåfingringriga politiker, organisatoriska svårigheter och för all del ibland en och annan tf skolchef som rör om i grytorna mer än vad som är klokt och med en gapande, vingklippt personalstyrka som publik. Personalstyrkan har imponerat på mig och det är inte alldeles lätt att lämna dem. Sagda skolchef kommer jag däremot inte att sakna.
Men jag har också längtat.
Hem, till Tjuvkil, till lilla radhuset;
Efter våren, ivrigt påhejad först av snöfria gator och takdropp och numer ordentligt etablerad.
Men allra mest (jo, alla mina älsklingar, alltid allra, allra mest efter er!) har jag längtat till Murviel och jag har hunnit med en dryg vecka där över påsk. Nu skall jag ner igen.
Jag skall blaska vidare med färg på återstående väggar och dörrar på övervåningen och jag skall fortsätta att fixa med utemöblerna;
Den sminkade grisen…färdigsminkad och redo för sommarfrukostar.Work in progress…… i varm sol…… första strykningen……stolarnas tur.Jotun jobbar!
Trädgård, terrass och poolområde behöver förberedas ytterligare för en ny säsong; den femtonde sedan vi satte nycklarna i den gamla ekdörren för allra första gången.
Så skall jag premiärbada i poolen som invigning av säsongen 2026. I år skall det badas med ett nytt poolaggregat installerat. Det skall bli spännande att se om det blir någon skillnad med saltvattenklorinering kontra den gamla tekniken med tillsatt klor.
Om jag längtar igen nu?
Galet mycket, faktiskt.
Snart skriver jag ett nytt inlägg. Om Marseille, som fick en blixtvisit för en vecka sedan när jag åkte upp till Sverige för de avslutande arbetsdagarna i mina ”nästan gamla hoods”.
Murvielklotter 