Kategoriarkiv: Byliv

Tjugofem grader i solen

29 tisdag Okt 2019

Posted by in Byliv, grand-mère, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Denna blixtvisitens sista dag sopade jag till sist bort stormen,

la på en matta

och åt ännu en frukost i sval morgonsol på terrassen.

Det var en rejäl frukost jag bunkrade upp och jag blev därför sittande länge. Fåglarna kvittrar om förmiddagarna som om det vore våren och solen började värma ordentligt genom parasollet när klockan började närma sig tio.

Se där en bra sak med vintertid!

Att jag vaknar utan väckarklocka redan vid 6-snåret är förmodligen en övergående konsekvens men det är ganska skönt det med. Sovrumsfönstret är alltid öppet mot natten och att ligga i sängen med täcket upp till öronen och lyssna på byn som vaknar är ren meditation. Stenväggen bakom sängen färgas svagt rosa av morgonsolen och i telefonen dyker två prinsar upp. De klappar på varandra, morgonmyser däruppe, 250 mil ifrån mig och är så ljuvliga att det riktigt knyter sig i bröstkorgen på den gamla mormorn.

Det är tjugonionde oktober. Tjugofem grader i solen och tjugotre i poolen mitt på dagen och jag tar årets garanterat sista dopp.

Det är som en bättre svensk sommardag, om det inte hade varit för att solen ändå står lägre på den languedocblå och därmed kastar längre skuggor över trädgården än vad den gör på sommaren.
Efter badet blir jag snabbt varm igen och jag får nypa lite i skinnet för att konstatera att jo, det här är på riktigt. Sedan frågar jag mig själv varför jag inte genast ser till att låta just detta bli min höstverklighet redan nu. Bättre än så här blir det liksom inte.

Men jag är inte riktigt där.  Det är inte dags för pension riktigt ännu. Fast visst känns det en smula knäppt att sitta på sin terrass och blicka upp mot det blå, iklädd endast T-shirt, tunna brallor och ett par Birckenstock på tossingarna ännu när eftermiddagen håller på att övergå i kväll, och konstatera att imorgon bär det iväg mot nattfrost och mörker igen.

Galet, förstås. Vad väntar jag på, liksom?

Trots att ingenting hänt med köksrenoveringen jag åkte ner för att kontrollera,

En salig röra…
… och monterade stommar…
… i solen på terrassen

har axlarna sjunkit till en behaglig nivå och motviljan att åka ner som jag kände dagarna innan det var dags för nerfärd kan jag överhuvudtaget inte förstå.

Hur tänkte jag?
Hur kan jag inte minnas från den ena gången till den andra, just hur lycklig jag känner mig när jag väl är på plats?

Nåja, imorgon bär det av norrut igen. Den måttbeställda diskbänken har prutats ner till nästan acceptabel nivå och mötet med François idag kändes bra. Viktig resa ned, kan jag konstatera, återigen med ännu en erfarenhet rikare om att det är hart när omöjligt att byggleda på distans.

Eftermiddagen och tidig kväll tillbringades sedan med bygrannar och tillresta spekulanter på framtida languedocliv. Det är fint på alla sätt och jag har fått ett nytt tillskott till min vokabulär; kaffedorvlar, minsann! Eller gigantiska vetebröd. Gott var det, i alla händelser.

Nötfest och sol

27 söndag Okt 2019

Posted by in Byliv, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Sovmorgon blev det inte. Strax efter klockan 6 gol grannens tupp, trots att det ännu var mörkt, och fåglar kvirrade och kvittrade utanför det öppna fönstret. Jag drog täcket upp till hakan mot den ändå behagligt svala morgonluften och log för mig själv över glädjen att vakna just här. Prinsarna i Solna var också vakna och vi myste en bra stund digitalt. Bra start på en söndag, helt enkelt.

Så fick jag på mig paltor och for till grannbyn Lignan-sur-Orb för att proviantera på byns söndagsöppna Intermarche.

Gigantiska krysantemumbollar utanför Intermarché…

Där var det stängt, dock. Jag var för morgonpigg och fick vänta en halvtimme innan jalusierna drogs upp. Det gjorde ingenting. Jag lyssnade på fransk radio och betraktade parkeringsplatsen, som fylldes på och var nästan full när klockan var nio. Det är viktigt det där med klockslagen, för den här en gång mycket morgontrötta, numer relativt morgonpigga, bloggaren vill gärna berätta för hela världen att jag numer oftast vaknar tidigt. Det betraktas ju liksom som lite fiiinare att vara morgonpigg än morgontrött och jag vill gärna kråma mig i just den glansen. Kanske vill jag rent av kokettera en smula med detta faktum. Bara så att ni vet.

Frukost på terrassen den 27 oktober vill jag gärna stoltsera med också.

Känner du, som befinner dig längre norrut, att du nu blir en smula avundsjuk, är det helt i sin ordning. Det borde du vara, nämligen. Det är, utan överdrift, något av det ljuvligaste jag kan tänka mig.

En lunch på Chez Amis i St Nazaire på det och söndagen är tämligen komplett.

Outtröttliga Outi i farten i köket

Den stillsamma lilla byn bytte skepnad idag och de små gatorna fylldes av marknadsstånd och doften av rostade kastanjer. Nötens dag firades där idag medan solen badade dalsänkan i varm oktobersol.

Inte är de gamla bygatorna dimensionerade för en sådan anstormning av fordon och gendarmens deviation satte min Gamle Svarten på hårda prov genom de trånga gränderna. Jag parkerade långt upp i byn och när det var dags att vända hemåt protesterade den svarte högljutt, livrädd som hen var om sin redan synnerligen skrapade och tilltufsade svarta lack.

Men hem kom vi och jag gav mig ut på inspektionsrunda i trädgården. Smultronträdet har massor med frukt, apelsinträdet har också det frukt som så smått börjar skifta i svagt orange.

Fascinerande att frukterna har olika färger!
blomklasarna liknar liljekonvaljklockor

Poolen är förstås fylld till bredden och ganska skräpig, eftersom vattennivån inte tillåter skimrarna att arbeta men är annars precis som vanligt.

Imorgon får det nog därför bli en simtur, oavsett väderlek.

 

Att ha det bra precis där du är och ändå intensivt längta någon annanstans

05 lördag Okt 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, distansjobb, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;

Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.

Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,

Spår av druvsaft i gatan utanför. Notera hur det ena körfältet är kladdigare än det andra; fulla flak med druvor en väg och tomma tillbaka till vinfälten igen!

högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!

Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.

Det är drömskt.

Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.

En apéro på Le Mirroir i byn,

följt av middag på Café Nouvel

och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.

Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.

My happy place…

En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.

Lilla nyplanterade syrenträdet mallar sig vid parkeringen