Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,
kompis Noel som lärde sig simma,
och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.
Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!
Bertil på Valras Plage
Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,
innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.
Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…
Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,
i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.
Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,
terrassen är städad och återställd,
sofföverdrag och dynor är tvättade,
och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.
Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.
Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.
