Kategoriarkiv: Byliv

När en sol- & värmetörstande skandinav till slut fattat grejen

18 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar.
Att invänta den försvunna väskan?

Inte en chans!
Hur svårt kan det vara, liksom?
Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om efter­middagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.

Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?

Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.

Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.

Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.

Vi är kloka nu.

Acklimatiserade.

Naturaliserat byafranska kanske till och med.

Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.

Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.

Det var flera år sedan sist.

Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.

Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.

Stenarna under vattnet är vassa …

Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världs­vana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar.
Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.

Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.

Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

11 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Jycken, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Stilla reflektioner från vårt franska palä

22 onsdag Dec 2021

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.

Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!

Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.

Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar till­friskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små troll­ungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns an­ledning att vara tacksam över.

Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.

Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.

Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?

Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.

De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.

Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.

Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.

Stinas franska liv

23 lördag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hunden Stina

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det har blivit dags att berätta lite om hunden och hennes franska tillvaro. Ganska precis tio månader gammal, har hon hunnit klara av sitt första löp och har återgått till sitt vanliga sociala och glada jag.

Och Stina njuter.
Av trädgården,

Av promenaderna med husse till bagaren varje morgon, där hon både beundras och känns igen. Och så njuter hon av allt sällskap. Absoluta favoriten är Åsa.

När Åsa dyker upp, vet Stina inte riktigt var hon skall göra av sig själv. Hon snor runt, piper, låter och visar på alla sätt att här är någon som hon fullkomligt älskar. Igår fick Stina därför följa med Åsa och mig till havet. Solen sken igen, efter ett par dagars molnigt väder och det var varmt och skönt. Åsa till och med badade, men det tyckte inte Stina var en toppenidé. Kan vara livsfarligt, ju! Som tur var kom hon snabbt upp igen – 16-17 grader inbjuder inte till några längre simturer.

Oktoberpromenader på stranden kan vara något av det bästa som finns. Det är eftersäsong. Inga grälla parasoller eller badleksaker tävlar om utrymmet med badlakan och insmorda kroppar i olika stadier av solbränna.

Istället flanerar vi stilla i säll­skap av andra flanörer med – eller utan! -hundar.

Vi mötte två månader gamla Snickers och hans matte;

och de tre musketörerna, Dukie, Hugo och Alfie, tre Lhasa Apso-grabbar som lekte en stund med Stina.

Bara två av tre musketörer fastnade på bild …

Stina sniffade, smakade på vågorna och njöt av vinden, sanden och sällskapet.

Så där mycket frisk havsluft gjorde Stina trött, men inte för trött för att vakta på de där badgalna mänskorna när de hoppade i poolen. Jag, som har ett rykte som badglad badkruka att upprätthålla, gjorde inte Åsa sällskap i det svala havsvattnet, utan sparade baddetaljen tills jag kom hem till den 29-gradiga poolen.

Styvt jobb för badvakten igår …

Vi har poolen öppen och uppvärmd i några dagar till men sedan blir det vinter även här. Åtminstone vad gäller poolbadandet.

Kvällen avslutades hos mopsarna Kjell och Isak.

Himla skoj, det också.

Gott var det också, iallafall för Stinas mänschor. Stina, Kjell och Isak for runt en stund i purt glädjefnatt – allra mest Isak, som såg till att samtliga gäster kände sig alldeles väldigt välkomna.

Vyn över Murviels takåsar och slottet högst upp är som allra vackrast från deras hus. Alldeles särskilt i sen oktober, när skymningsljuset är mjukt, varmt och extra förlåtande.

På promenaden hem genom vår tysta höstby fick vi sällskap av fullmånen.

Väl hemma somnade Stina tungt meddetsamma.
Dagen hade varit full av intryck och hon var tröttare än vad hon har varit på länge. Stina håller alltid mig sällskap en stund efter att kvällströtta husse gått och lagt sig. Då borrar hon ner sig i kuddarna bredvid mig i soffan och vet när mitt rörelsemönster betyder sängdags och inte bara en tur för att hämta ett glas vatten eller, för all del, för att fylla på vinglaset. Rutinerna sitter som en smäck och efter soffhänget om kvällarna, tar Stina sista kvällsdrillen i trädgården och tar sedan sats upp för trappan till övervåningen tillsammans med mig. Där väntar kramar och kvällsgos innan Stina somnar på sin kudde mellan mig och L. Stina gillar att kramas.

Hon är en alldeles bedårande liten jycke. Hur klarade vi oss utan henne, undrar jag, medan jag i spegeln om morgnarna allvarligt tvivlar på att barret någonsin kommer att låta sig kammas på plats igen. Morgonkramarna är intensiva, nämligen,

Stina bryr sig inte om frisyrer; hon vill bara försäkra sig om varje morgon att hon är lika älskad idag som hon var igår.

– Du är min lilla älskade jycke, bedyrar jag då. Söt som socker och så älskad som en liten rävröd dogg kan vara

Stina.

Vår Stina.

Omöjligt blå himlar, as ever

11 måndag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hunden Stina, Läsning, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Ödetomten hos grannen…

Söndagen häromsistens var ingen stillsam affär- men härlig! – så imorse blev det sovmorgon ända till 8.30. Jag var ganska trött, men trots att jag formellt sett ägnar mig åt att beta av sparade semesterdagar, så krafsar Luther på axeln åt sådant slöande. Jag tycker ju egentligen inte med mitt förnuft att avkoppling är detsamma som slöhet, men något slags ryggmärgsreaktion från hektiska år bakom mig ger sig nästan alltid till känna, om jag en helt vanlig måndag inte genast kliver upp och gör mig nyttig.

Kanske är det till och med kommentarer från familjemedlemmar under min tonårstid om att jag var lat och slarvig, som rotat sig så till den milda grad att jag fortfarande dras med den självbilden? Men vem var inte på sitt slarvigaste och tröttaste under tonåren?

Oavsett, så är det länge sedan jag by default var lat och slarvig.

Men njuta kan jag!

Och glad blir jag varje gång vid anblicken av en omöjligt blå förmiddagshimmel över grannhusets ödetomt. Vi har haft ett par dagar med lite moln men i övrigt har vädergudarna flörtat skamlöst med oss. Igår försov vi oss lite men kom ändå iväg till antikmarknaden i Pezenas före nio, så det godkänns. Det är spännande att navigera mellan de många torgstånden och jag förvånas över kvaliteten det mesta håller.

Vi var på jakt efter en spegel att hänga över öppna spisen och hittade en, men blev för snåla för att bära hem den 450 euro dyra skönheten. Så vi gjorde inga affärer och jag är ändå ganska nöjd med det.

Vi stötte på flera bekanta under vår antikvandring,

och det är förstås alltid trevligt och med oss hem fick vi till slut ändå ett gäng surdegsbaguetter, grönsaker och en tårta till kvällens kräftkalas.

Vi slurpade, åt och drack oss igenom kvällen och sorlade bort flera timmar i skenet av stearinljus och alltmer tummade vinglas men utan en tanke tänkt på fuktskadan som håller oss duktigt syssel­satta annars.

Och vovven var lycklig över sällskapet! Hon har snart löpt färdigt och har hittat tillbaka till sitt spralliga, kramiga, glada och sociala jag.

Idag läste jag Jus de chaussettes vid poolen, hängde tvätt ute i solen

och frustade ikapp med Stina i värmen. Jag latade mig en stund, alltså. Jag sa ju aldrig att jag inte också äger en latmasks formidabla förmåga med jämna mellanrum!

À bientôt!

Det har varit ett par dagar …

05 tisdag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hantverkare, Hunden Stina, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.

Millaubron i tillfälligt regnuppehåll

Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.

I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.

Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset.
Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.

Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,

och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.

Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall an­vända huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen.
Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…

Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit.
Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.

Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.

Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!

Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?

Faktiskt inte alls.

Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.

Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?

Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingen­ting, inbillar jag mig.
Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.

Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.

Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …

Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …

… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.

Lugnt, stilla och städat

18 söndag Jul 2021

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

  • Bertil på Valras Plage

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.

Jädrar, så snabbt det är!

09 onsdag Jun 2021

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Hantverkare, Min franska trädgård, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Nya nätet, alltså; bredbandet. Imorgon skall jag hålla i en kvalitetssittning på en av våra skolor hela förmiddagen, så det passar ju ypperligt. Egentligen hade jag velat vara på plats men jag behöver också vara i Murviel, Solna, Värmland, Oslo för att jag vill och längtar, och i Göteborg av samma skäl. Helst samtidigt.
Jag vill mycket.
Hela tiden och samtidigt.
Det är en bra sak i grunden, för det handlar om att jag har ett jobb jag tycker om och att jag har många som jag vill vara hos och med.
Till slut har jag ändå bromsat lite och blivit snål. En flygbiljett med Transavia på fredag gick lös på 34€; med Air France hade jag fått lägga på en nolla till och åbäka mig med en mellanlandning i Paris. Då går hela dagen och det är slitsamt. Nu blir det direktflyg och klaras av på en halvdag. Så blev det dessutom ett par dagar till i Murviel och det är aldrig fel.
Det senare, och det faktum att confinementet lättades idag, valde vi att fira med bygrannar i vår trädgård.

  • Förberedelser för kvällen …
  • … medan Stina bevakar …
  • …från väl valda, skuggiga utkiksplatser

Poolbad, ostron, bubbel och middag i all enkelhet medan mörkret sakta tog över trädgården.

Det känns som ett helt liv sedan men vi satt faktiskt så här några gånger även förra sommaren. Sällan är jag lyckligare än när vi sorlar oss genom kvällen i murvelträdgården.

Stora lilla B är med på Facetime och lyssnar på sagda sorl, medan han kramar sin elefant och sin mamma tills han somnar. Trygghet på distans och minst lika viktigt för mig som för honom. Jag längtar efter honom och hans lillebror nu medan jag skrotar omkring och förbereder för deras ankomst.
Allt blir inte klart nu, utan det sista får göras när vi kommer ner igen. Men gästtoan ordnade Gary med idag, 28 juni kommer terrassmarkisen, studsmattan skall ställas upp och lite grindar och barnlås skall på plats. I allt väsentligt är det mesta klart; det som återstår är småfix.
Jag dröjer mig kvar ute efter att gästerna gått. Diskar, plockar undan, ser mig omkring och njuter av den ljumma kvällsvärmen.

Ljusen får brinna ner, fåglarna tystnar återigen och jag går in i huset och luftkonditioneringen. Imorgon samlar vi ihop oss inför avfärd. Jag kommer att längta tillbaka redan innan jag åkt.