… har liksom glömts bort den här säsongen. Det började bra med en ny gul matta,

skrubbade möbler och trall och med den fina parasollen på plats igen.

Den har en morgonsol som försvinner bakom taknocken ungefär strax före tolv och varje solig morgon när jag vaknar på ön, tänker jag att jag skall ta med mig kaffekoppen dit och sitta där en stund.

Läsa tidningen, lösa korsord, blogga …

… under det orangea parasollet med benen i solen.

Nästan varje samma soliga morgon har det dock slutat med att solen hunnit skena iväg över taket innan jag fått undan allt jag först tycker att jag måste göra. Som att det att göra ingenting alltid måste följa på att först ha fått någonting gjort. Som att sådan njutning måste vara villkorad. Det där låter som om jag borde vara ett under av arbets­moral men det stämmer minsann inte alltid. Däremot får jag lite småångest av att tänka på allt jag vill – inte måste! – göra, medan jag istället låter tiden gå utsträckt i en transat.

Jag jobbar på det där; att fokusera på en tanke i taget. När jag stickar kan jag det, alltså stickar jag mycket och ofta.

Men nu var det ju om balkongen det skulle handla, inte om mina övriga osorterade tankar. Det där tankestöket som gjort att jag hunnit upp till min morgonbalkong summa 3 gånger den senaste sommaren. I fredags blev det den fjärde gången. September förmiddag i varm men inte het sol, vindstilla, lite för­siktigt fågelkvitter, en ensam humla, raspet från min penna mot min reMarkable, gnisslet från en granndörr som öppnas, men i övrigt stilla. Jag skriver för att påminna mig själv om hur smått fantastiskt det är däruppe på balkongen och för att tillåta mig själv att stanna kvar.

Boken jag tagit med upp blev inte läst. Inte stickade jag heller. Datorn, som fått följa med upp, om någon på jobbet skulle råka mejla, förblev stilla, liksom telefonen. I fredags fick alltså den lilla balkongen andakt och jag släppte det andra för en stund. Det var tvivelsutan den sista, eller åtminstone en av de sista gångerna för i år som vädret tillät uteliv av sådant slag.

Men september ändå; finns det någon behagligare månad?

Hade vi hållit oss till vår ursprungsplan, skulle vi den dagen istället ha varit i full färd med att förbereda oss för en färjetur senare på kvällen. Murviel hägrar men det blev till slut för många andra hänsyn att ta för att det skulle kännas genomförbart. Ny färja är bokad, alla är inform­erade och mina deadlines är så gott som mötta. Nu väntar mer administrativa uppgifter, som lika gärna kan göras från Murvelhuset.

Fint då att september på ön åtminstone i fredags visade sig från sin absolut bästa sida, så att min murvellängtan bättre kan hållas stången. Fast sedan dess har kylslagnare väder rullat in. Regn i omgångar har det blivit också. Det har snöat i Kiruna men dit är det ju långt.

Balkongen, den är återigen övergiven.