Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Månadsarkiv: februari 2018

Fast nu måste jag ju prata om vädret…

28 onsdag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

baciller i mängd, Chez Amis B&B, La Maison Hansby, Maisondedeux, neige

Det får bli en snabb uppdatering av dagsläget:

Mystiska fotspår på vår snötäckta terrass imorse visade sig tillhöra ett gäng Jehovas vittnen, som gått vilse på vårt vidsträckta trädäck. Stormade det månne så mycket att de inget såg? Eller var de för uppfyllda av anden för att hitta entrétrappan? Ville de fönstertitta? Var de kanske snöblinda? En kan ju lätt bli det, nuförtiden.

Jag är fortfarande vrålförkyld;

Snöar gör det också.

I Murviel!!!

Herr Nathorsts bild från vådlig färd genom Murviel idag…

Det har det tydligen gjort förut någon gång…

Oväder på Paul Riquet i Béziers för ohemult många år sedan…

Något årligt fenomen är det dock inte, och inte heller är den mängd som idag rasat ner över min älskade lilla by en vanlig företeelse alls. Så Facebook svämmar över av bilder och filmsnuttar på pulkaåkning i Montpellier, sladdande bilar både här och där, insnöade citroner, förskräckta emojis, istappar, snötäckta stränder och badklädda, snöbollskrigande gäster på Chez Amis. Det ser helt bisarrt ut och jag saknar de där inläggen när Herr H suktar med soliga luncher på fina terrassen, när bygrannar fotar vild ruccola mellan vinraderna – rätt sorts vitt på marken, för övrigt – och när andra frestar med mandelblom mot tokblåa languedochimlar.

Snöbilder från Languedoc vill jag inte se. Sluta genast!

Bring on roséglasen, sandalfötterna och en Outi i solglasögon och nedcabbat!

Se så; sätt igång!

Over and out.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Nu skall jag inte prata om vädret

27 tisdag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Bohusläningen, Grand froid, Marseille, Netflix, The Connexion

… men visst är det märkligt? Imorse rådde total snöstorm och sikten var noll. Nu skiner solen, minusgraderna är många och den fjäderlätta nysnön yr runt husknuten.

Jag är hemma från jobbet på andra dagen och hostar så att jag får träningsvärk. Lika bra, kanske, för på vägarna runt omkring råder trafikkaos, när väderomslagen avlöser varandra och reseplanering av något som helst slag är fruktlös.

I södra Frankrike snöar det och slås köldrekord.

The Connexion rapporterar om att våren ändå är på väg…

Men nu skulle jag ju inte prata om vädret. Jag tänkte bara tömma knoppen på spridda tankar som bökar och ställer sig i vägen för andra, mer matnyttiga aktiviteter. Att vara hemma för att jag är sjuk innebär stresspåslag av gigantiska proportioner; jag läser mejl, avbokar möten, sitter i fjärrmöten, läser mejl igen, filar på diverse dokument och blir tröttare än vad jag själv förstår. Jag är hemma för att jag inte är frisk men klarar inte att sträcka ut mig på soffan för att vila. Får knottror av det. Tvättmaskinen rullar också, förresten. Lika bra att passa på.

Att jag inte skall sprida mina baciller, det begriper jag, men att de skulle påverka min egen förmåga till allehanda aktiviteter, det är svårare att omfamna. Eller är det så att jag inte vill släppa fram de där tankarna som pockar på uppmärksamhet?

Det kanske rentav är så att allt det jag vanligtvis sysselsätter mig med, lite för ofta och lite för mycket, knuffar undan tid för eftertanke? Lämpligt då, möjligen, att ägna sig, närhelst tillfälle ges, åt offentlig eftertanke tillsammans med er, kära bloggläsare.

Något i den här stilen, typ:

Facebook har den senaste tiden puffat för gamla minnen, som fått mig att stanna upp och fundera. Det är i dagarna till exempel exakt 6 år sedan flyttlasset gick från ältahuset till en lägenhet på sjätte våningen i Blåsut.

Föga anade jag då hur hela min tillvaro i omgångar skulle skakas i sina grundvalar så till den milda grad att jag vid flera tillfällen hade kunnat ramla omkull utan att sedan kunna resa mig igen. Fast rest mig har jag hittills gjort varje gång. Mödosamt men beslutsamt. Hade någon sagt till mig den där februaridagen när jag klev ut genom ältadörren för sista gången, att jag 6 år senare skulle befinna mig i ett nyrenoverat tjörnhus utan att alls vara ankrad i Stockholm, hade jag troligtvis slagit det ifrån mig som en omöjlighet. Det hade det också varit om inte det ena hade tillåtits leda till det andra. Om inte de där tillfällena, när jag tvingats borsta av mig och leta nya lösningar, hade stört tillvaron, hade jag förmodligen bara tuffat på, nöjd och glad över murveldagar med jämna mellanrum och lugn vardagslunk i övrigt.

Jag tänker på åren i Älta ibland. Lugnet efter en skilsmässa, som precis som de flesta sådana, hade varit tuff att hämta sig ifrån. Familjelivet i ny tappning och i en villatillvaro som jag hade längtat efter i många år. Samtidigt fanns där då också den där infernaliska otåligheten, som jag nog måste tvingas erkänna är en väsentlig del av vem jag är. Det måste hända saker. Jag måste vidare. Men jag tänker på de där åren med nostalgisk värme; inte av saknad, för var sak har sin tid, men med något slags tacksamhet över att jag kunde slå mig till ro.

Nu finns huset på ön. Hit kommer barnen ibland och här är makalöst vackert alla årstider. Och Murviel – som jag längtar dit nu, trots köldrekorden som det rapporteras om! En ny säsong av netflixserien Marseille är äntligen igång och jag njuter av alla panoreringar över den sydfranska staden varje kväll och vill inte att det någonsin skall ta slut.

Jag funderar inte ens så mycket över om jag tycker om storyn; det räcker med de tjusiga vyerna, de välbekanta stenväggarna, gatubilderna, skyltarna och alla detaljer som är så typiskt franska och välbekanta.

En ny murvelsäsong väntar dessutom alldeles runt hörnet och tankarna på den låter mig för en kort stund glömma min röda näsa, onda hals och medikamenterna bredvid datorn.

Nu stänger jag bloggbutiken för idag. Jag hade egentligen ingenting nytt eller viktigt att berätta. Så tack för att du orkade hänga med på svamlet så här långt!

À bientôt!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

isvecka, köldknäpp, längtan efter vår

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen...
Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

14 onsdag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

liv utan hängslen och livrem, utvärdering

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Aldrig så små men ändå vårtecken

10 lördag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Carl Malmsten, Syverkstan Kungsviken, vildruccola, vinterblues

Det är en vecka sedan vi lämnade Murviel och mimosasolar utduttade i landskapet, liksom vildruccola mellan vinrankerader och mandelträdsblommor som vikarierar för moln på flykt. Sedan dess har jag sladdat runt på svarthalka, rullat in i lovikkavantar av vänersnö och bara litet misströstat i många minusgrader. Men jag kan också konstatera att jag har kunnat lämna huset på ön tidigt, tidigt varje morgon,

med en ljusare nyans av midnattsblått vid horisonten och milt dagsljus i Dingle redan klockan åtta. Dessutom kunde jag igår njuta av en alldeles snöfri E6:a.

En och annan pippi kvittrar förväntansfullt från sin utkikspost på vårt nya altanräcke, innan den måste ägna sig åt uppburrning av fjädrar för att inte alldeles frysa ihjäl! Stackars liten, tänker jag och kör ner tårna i ylletofflor och sveper långkoftan tätare in på kroppen.

Igår gav jag mig själv några timmar för jobb hemma innan jag rattade iväg till Dingle. I badrummet ett par timmar senare än vanligt hände detta:

Ett sirligt ljus genom spetsgardinen överraskade mig; dit in har ingen sol letat sig på flera månader!

Idag är det dock gråväderslördag och isande snålkallt. Permafrost, liksom. Det tunna lager snö som legat på den tjörnska backen sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan vägrar att ge upp. Jag måste därför ta till de kraftfullaste av besvärjelser för att överhuvudtaget överleva med en någorlunda intakt fernissa av acceptabel kontroll över ederna.

Så vad göra?

En sväng på Instagram med bilder från La Belle Vues fantastiska terrass hjälper en stund. Liksom att bildmappen på min telefon, alldeles utan att jag bett den, satt samman en liten film som på pricken fångar mitt 2017.

Sådant får det till och med att rycka så pass i mina mungipor att nyllet spricker upp i ett stort leende.

Så kan jag med nypåfylld energi greppa snabeldraken och ägna några lördagstimmar åt att städa mitt färdigrenoverade tjörnhem och samtidigt för mitt inre mana fram bilden av murvelhuset med nyfixad salong. En omklädd soffgrupp av äldre datum står nämligen i vårt vardagsrum sedan några dagar tillbaka och leker med min inredningsfantasi.

Den skall en sväng in på magasinering innan avfärd mot Murviel. I vårt vardagsrum på Tjörn får den inte plats, hur vacker den än är, och den är numera för fin för vårt redan överfulla garage (så fort det blir lite varmare skall det rensas!). Men i stora rummet i Murviel får den plats och där kommer den att få styra det kommande pimpandet av det rummet! Himla härligt skall det bli att få fixa med det.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Måste reblogga ”Hus i Frankrikes” fantastiska tryffelhistoria!

06 tisdag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Rebloggat från andra bloggare

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

bloggarkollegas inlägg, Hus i Frankrike

På lördagen var det tryffelmarknad i Talairan, en liten by just där bergen i söder tar sin början. Tack och lov dock inte på någon högre höjd ty på dessa föreskrivs till och med snökedjor denna tid på året. Min mors favoritblomma till salu lokalt producerad den också (dock odlad inomhus) När jag anlände till […]

via Min första tryffel — hus i frankrike

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

22.09 på flygplatshotell i Toulouse

02 fredag Feb 2018

Posted by murvielklotter in Murvelhuset, Resor, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Blanquette de Limoux, Capestang, Carcassonne, champagne, Crémant de Limoux, Dom Perignon, Domain Moulin Gimié, Domaine de Fourn Robert, Radisson Blu Blagnac, toulouse

Det är märkligt det där, hur fort en vecka går. Mycket litet – som vanligt – av allt det praktiska som jag hade tänkt ägna mig åt under denna murvelvistelse blev av. Desto mer av umgänge har det blivit. Som vanligt. Och utflykter. Med vänner. Som vanligt, det med.

Numer när vi förbereder för murvielfärd är jag oftast lite kluven. Det spritter inte per automatik i kroppen vid blotta tanken på att snart få vara på plats i huset, i den trolska trädgården, i Murviel. Nyhetens behag har liksom lagt sig och jag ser mer nyktert på vårt franska viste. Det är förstås fortfarande lika underbart som när allt var nytt för 6 år sedan, men nu är det också hemtamt och tryggt. Den stjärnögda, helt okritiska beundran jag kände har ersatts av ansvarskänsla och djup tacksamhet över att det är just vårt att dela med alla dem som hälsat på genom åren. Och med familjen, som tycker om murvelhuset nästan lika mycket som jag. För det var ju precis så jag hade hoppats att det skulle bli!

Nu trillar inte en och annan tår vid blotta åsynen av Murviel i fonden när vi kommer åkande. Jag behöver kliva in genom den gamla ekdörren och se att allt är som det skall innan axlarna sjunker ner och välbehaget sprider sig genom kroppen. När det sedan är dags att stänga fönsterluckor och lämna, förstår jag inte alls poängen. Solen som väcker trädgården,

vill jag inte stänga ute med luckor och lås;

Ytterdörren öppnas för att släppa in ljus i det igenbommade stora rummet på bottenvåningen, medan jag går en runda och kontrollerar att inget glömts och att allt är i iordningställt för att huset skall klara sig solokvist ett par månader till.

Så stänger jag porten och hastar ner för trappan mot en väntande bil som skall ta oss till Toulouse och flyget hem. Vi gör en utflykt av resan dit och stannar först i Carcassonne för en lunch,

Lunch på mysigt ställe...
Lunch på mysigt ställe…
...med en magisk sommarservering bakom en fin gammal järngrind
…med en magisk sommarservering bakom en fin gammal järngrind

och sedan för en vinprovning, som Maison Hansby arrangerat för oss.

Det är i Dom Perignon-land och historien om hur traktens son och tillika munk tog med sig metoden att tillverka vin med bubblor härifrån till Champagne, berättas med sådan självklarhet att det inte längre går att avfärda det som en skröna.

IMG_4704
IMG_4706

Den ädla champagnen hade alltså inte funnits om inte limouxmunken tagit kunskapen med sig när han vandrade norrut till Champagne för åtskilliga hundra år sedan. Or so the story goes…

Trevligt är besöket, iallafall, och oavsett om du föredrar bubblor från Champagne eller Limoux, så är slitet på gårdarna detsamma. Flaskor skall vändas ett kvarts varv varje dag,

tappas på sediment, lagras och buteljeras innan bubblorna får smeka våra och andra hugades gommar.

IMG_4715
IMG_4717
IMG_4714
IMG_4710

På gården vi besöker, har familjen Robert funnits i dryga 80 år och nestor själv, med näsan i ett champagneglas, pryder väggen tillsammans med de yngre familjemedlemmarna.

Bubblorna smakar extra gott när du får med historien om deras tillblivelse och om familjens uppenbara stolthet över att få förvalta ett sådant arv.

Milsvid utsikt över fälten utanför caven
Milsvid utsikt över fälten utanför caven
IMG_4695
Gårdshunden välkomnar oss medan en åsna skriar och getter bräker längre upp i backen
Gårdshunden välkomnar oss medan en åsna skriar och getter bräker längre upp i backen

Det skall drickas med andakt just därför. Att bara hälla i sig finns inte på kartan; du måsta känna doften, smacka på dropparna på tungan, svälja, smacka igen och känna hur de många smakerna stannar kvar i munnen. Jag börjar kunna det där nu och dricker vin på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan murvelhuset.

Vin provades för övrigt också igår, fast då var det utan bubblor. Vi for till Capestang och fick prova det ena fantastiska vinet efter det andra på Domain Moulin Gimié.

En gård med anor många generationer tillbaka också detta. Här blickade familjens stolta matriark uppfordrande ut över oss,

medan gårdens hund också här fick att känna oss extra välkomna.

Jag hade kunnat nöja mig med att bara känna dofterna, för de var så många, så friska, så komplexa. Jag antecknade och i brist på adekvat vokabulär, skrev jag ”mums” bredvid dem som smakade allra bäst.

Nu är vinförrådet i murvelhuset påfyllt men jag dricker vatten på hotell Radisson Blu invid flygplatsen i Toulouse. Imorgon blir det tidig revelj, så jag skall krypa ner i den gigantiska hotellsängen, sova några timmar och försöka förlika mig med tanken att lämna våren för ytterligare flera veckors sverigevinter.

Bonne nuit, mes amis!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut
  • E-post

Gilla detta:

Gilla Laddar in …

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Déménagement et les voisins
  • Plötsligt slår det mig
  • Med Covid på återbesök
  • Kort mellanlandning i Ulebergshamn
  • En bättre söndag

Besöksstatistik

  • 340 230 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France Av jord badrumsrenovering barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 138 andra, prenumerera du med.
februari 2018
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728  
« Jan   Mar »

Arkiv

  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Plötsligt slår det mig
  • Cecilia Hedlin om Plötsligt slår det mig
  • murvielklotter om Med Covid på återbesök
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Murvielklotter
    • Gör sällskap med 57 andra följare
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d bloggare gillar detta: