Kategoriarkiv: Vin i Languedoc

Ambassadör, vin och mycket folk

08 lördag Okt 2022

Posted by in Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.

Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,

representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.

På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;

Efterrätt fick vi också.

Himla bra ordnat, alltihop!

Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.

Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.

Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin

Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!

Inte tycker jag att det är jätteroligt att laga mat…

23 tisdag Jul 2019

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Vin i Languedoc

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… men ibland går jag loss. Det krävs att jag varit ledig ett tag och tycker att pastan i längden blir lite enahanda. För äta, det tycker jag om! Gott och vällagat, lite nytt och lite spännande. Om jag dessutom, som nu, är ensam i huset,  får jag ju försöka att locka hit folk för att inte alldeles drabbas av total lappsjuka.

Måndagen inleddes därför med en tidig shoppingtur till SuperU, åtföljt av diverse förberedelser inför kvällen.

Melonshots på gång på nya köksön

Jag kör brasseprincipen och försöker kombinera ihop allt som jag tycker om.

Fick ordna med körschema för att komma ihåg…

Ibland passar det ihop, ibland inte lika bra. Mycket mat brukar det alltid bli, så lunchen imorgon lär vara räddad. Några av våra fina bygrannar var på plats;

Vi är så många svenskar i byn nu att det är alldeles omöjligt att samla alla på en gång. Spridda gracer är det som får gälla.

 

Imorgon får det bli en lugn dag. Det närmar sig hemfärd och sakta ställer jag in mig på att det är så det blir. Jag dröjer mig kvar ute i en mild kvällsbris med La Belle Vues spellista på Spotify som sällskap i det sammetsmörka.

Några munnar carignan från vingården Viranel får avrunda det som blev en särdeles underbar semestermåndag i murvelhuset.

Murvielvinter och 2018 på upphällningen

30 söndag Dec 2018

Posted by in La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är årets näst sista dag och det är vinter också i Murviel. Riktigt kalla nätter har vi fått men om dagarna sveps landskapet in i ett intensivt solljus och jag får vränga av mig tröjor och halsduken som jag av gammal vana slänger runt halsen, eftersom solen om dagarna värmer rejält.

Framemot eftermiddagarna mjuknar ljuset och skuggorna blir långa:

Vinter, som sagt. Murvielsk sådan. Kyligt nog för bylsiga, sköna tröjor och tofflor på fötterna när solen gått ner men med ett överflöd av livgivande D-vitamin om dagarna. En vinter helt i min smak. Snö ser jag på långt, långt håll när luften är klar nog för att tillåta utsikt ända ner till Pyrenéerna, och så här års är det en ganska vanlig företeelse. Snöälskarna tar sig dit på några timmar och kan sedan återvända till anständiga temperaturer och snöfria gator när snölängtet fått sitt. Vän av ordning, dvs jag, undrar därför varför någon skulle vilja ha någon som helst annan sorts vinter än just den murvielska!

Igår följde jag med Maison Hansby till en för mig ny vingårdsbekantskap; Domaine des Pradels, som ligger en bit upp i bergen, nära St Chinian.

Vincavar så här års är råkalla, har jag lärt mig, så jag bylsade på mig och for upp den smala, vindlande vägen genom det makalösa landskapet för att avsmaka makarna Quartironis biologiska vin.

Handplockat, naturligtvis, och med synnerligen effektiva medhjälpare på vinfälten:

De ser ut att frodas, de där medhjälparna och skall åsneliv levas, så ser de där två ut att ha ordnat det perfekt för sig! Ogräset har inte en chans och pesticider göre sig därför icke besvär. Madame själv tillstår att det är ett experiment, men oavsett hur mycket nytta de kommer att göra på vinfälten, så gör de sig bra i landskapet. Så bra, faktiskt, att jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och hälsa på rackarna.

En julig apéro hos Migrarna följde innan lördagen lades till handlingarna,

och idag sov jag länge, åt en lång frukost och hängde tvätt ute. Bara en sån sak; jag hängde tvätt i solen. I december!

Fåglarna sjunger,

grönskan spirar,

och den slumrande trädgården ser inte alls ut att vara svårväckt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett par tappade simglasögon påminner om vad som komma skall

och dagens utflykt till Cap d’Agde,

Detta bildspel kräver JavaScript.

ger också den en föraning om sommar. Lika förfärligt som jag tycker att det är med turisthorderna som flockas där under högsäsong, lika avspänt härligt upplever jag det vintertid. Fransmännen flanerar ut på piren längs med hamnbassängen, några av båtägarna äter lunch bakom presenningarna och själva letar vi upp en uteservering och glufsar i oss pinfärska ostron och moules frites i solen, efter att ha flanerat vi också längs med den av hårt väder illa tilltygade piren.

Jag väckte viss munterhet med mina Nordic Walking-stavar men det bjussar jag på; midjemåttet behöver ansas inför Beach 2019, nämligen!

Nu har mörkret hunnit sänka sig över murvelträdgården, efter en magnifik solnedgång

och de senaste par dagarnas vassare kyla har tappat sin skärpa och kvällen är något ljummare igen.

Jag gillar årstidsväxlingar. Sydfranska årstidsväxlingar, vill säga.

En trevande occitansk vår

02 måndag Apr 2018

Posted by in Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi drog till havet idag.

Klicka på bilden för filmsnutt!

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!

22.09 på flygplatshotell i Toulouse

02 fredag Feb 2018

Posted by in Murvelhuset, Resor, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , ,

Det är märkligt det där, hur fort en vecka går. Mycket litet – som vanligt – av allt det praktiska som jag hade tänkt ägna mig åt under denna murvelvistelse blev av. Desto mer av umgänge har det blivit. Som vanligt. Och utflykter. Med vänner. Som vanligt, det med.

Numer när vi förbereder för murvielfärd är jag oftast lite kluven. Det spritter inte per automatik i kroppen vid blotta tanken på att snart få vara på plats i huset, i den trolska trädgården, i Murviel. Nyhetens behag har liksom lagt sig och jag ser mer nyktert på vårt franska viste. Det är förstås fortfarande lika underbart som när allt var nytt för 6 år sedan, men nu är det också hemtamt och tryggt. Den stjärnögda, helt okritiska beundran jag kände har ersatts av ansvarskänsla och djup tacksamhet över att det är just vårt att dela med alla dem som hälsat på genom åren. Och med familjen, som tycker om murvelhuset nästan lika mycket som jag. För det var ju precis så jag hade hoppats att det skulle bli!

Nu trillar inte en och annan tår vid blotta åsynen av Murviel i fonden när vi kommer åkande. Jag behöver kliva in genom den gamla ekdörren och se att allt är som det skall innan axlarna sjunker ner och välbehaget sprider sig genom kroppen. När det sedan är dags att stänga fönsterluckor och lämna, förstår jag inte alls poängen. Solen som väcker trädgården,

vill jag inte stänga ute med luckor och lås;

Ytterdörren öppnas för att släppa in ljus i det igenbommade stora rummet på bottenvåningen, medan jag går en runda och kontrollerar att inget glömts och att allt är i iordningställt för att huset skall klara sig solokvist ett par månader till.

Så stänger jag porten och hastar ner för trappan mot en väntande bil som skall ta oss till Toulouse och flyget hem. Vi gör en utflykt av resan dit och stannar först i Carcassonne för en lunch,

Lunch på mysigt ställe…
…med en magisk sommarservering bakom en fin gammal järngrind

och sedan för en vinprovning, som Maison Hansby arrangerat för oss.

Det är i Dom Perignon-land och historien om hur traktens son och tillika munk tog med sig metoden att tillverka vin med bubblor härifrån till Champagne, berättas med sådan självklarhet att det inte längre går att avfärda det som en skröna.

Den ädla champagnen hade alltså inte funnits om inte limouxmunken tagit kunskapen med sig när han vandrade norrut till Champagne för åtskilliga hundra år sedan. Or so the story goes…

Trevligt är besöket, iallafall, och oavsett om du föredrar bubblor från Champagne eller Limoux, så är slitet på gårdarna detsamma. Flaskor skall vändas ett kvarts varv varje dag,

tappas på sediment, lagras och buteljeras innan bubblorna får smeka våra och andra hugades gommar.

På gården vi besöker, har familjen Robert funnits i dryga 80 år och nestor själv, med näsan i ett champagneglas, pryder väggen tillsammans med de yngre familjemedlemmarna.

Bubblorna smakar extra gott när du får med historien om deras tillblivelse och om familjens uppenbara stolthet över att få förvalta ett sådant arv.

Milsvid utsikt över fälten utanför caven
Gårdshunden välkomnar oss medan en åsna skriar och getter bräker längre upp i backen

Det skall drickas med andakt just därför. Att bara hälla i sig finns inte på kartan; du måsta känna doften, smacka på dropparna på tungan, svälja, smacka igen och känna hur de många smakerna stannar kvar i munnen. Jag börjar kunna det där nu och dricker vin på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan murvelhuset.

Vin provades för övrigt också igår, fast då var det utan bubblor. Vi for till Capestang och fick prova det ena fantastiska vinet efter det andra på Domain Moulin Gimié.

En gård med anor många generationer tillbaka också detta. Här blickade familjens stolta matriark uppfordrande ut över oss,

medan gårdens hund också här fick att känna oss extra välkomna.

Jag hade kunnat nöja mig med att bara känna dofterna, för de var så många, så friska, så komplexa. Jag antecknade och i brist på adekvat vokabulär, skrev jag ”mums” bredvid dem som smakade allra bäst.

Nu är vinförrådet i murvelhuset påfyllt men jag dricker vatten på hotell Radisson Blu invid flygplatsen i Toulouse. Imorgon blir det tidig revelj, så jag skall krypa ner i den gigantiska hotellsängen, sova några timmar och försöka förlika mig med tanken att lämna våren för ytterligare flera veckors sverigevinter.

Bonne nuit, mes amis!

Vänner, väder, viner och vyer över vinterträdgård

18 onsdag Jan 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Problemet med murvellivet är att det är så förbaskat socialt och trevligt att jag aldrig lyckas hinna med de där praktiska detaljerna som jag inför varje tripp ner bestämmer att jag skall göra. Jag hinner liksom halvvägs med en massa saker, sedan bär det iväg ut eller så tittar någon trevlig mänscha förbi och timmar förflyter med intressanta samtal och en samvaro som skickar endorfinerna upp till den languedocblå himlen. Jag vill för allt i världen inte vara utan det.

Det blir alltid ett par vingårdsbesök, till exempel. Ibland till välkända favoriter men lika ofta till för mig helt nya domäner. Som Domaine Pierre Belle, till exempel;

img_0991

Trevligt, kunnigt, engagerat och framförallt gott.

img_0990

Julpyntade vinbondeskor som fångar ögat står i stark kontrast till den där sortens grälla glitter och julpynt som fransmännen föredrar. Inte mycket halm, ull och levande ljus där inte! Fast jag älskar skorna.

img_0989

På Chateau Viranel är upplevelsen en helt annan – inte sämre och inte bättre, bara annorlunda. Caven är enorm, liksom vintankarna. Här tillverkas stora mängder vin men av mys som på Pierre Belle syns ingenting och caven är så kall att händerna runt vinglasen måste iklädas handskar.

img_0992

Men vinet gör ingen besviken, caven imponerar, ägarna är kunniga, gästfria och det blir rackarns trevligt också här. Och kanske, kanske att vinet här är ett aldrig så litet snäpp intressantare än hos Pierre Belle. Men bara lite!

img_0994

Precis som med alla projekt, så tänker vi att vi skall hinna ordna festligheter hemma också. Och visst kom bygrannarna! Trots envisa baciller och tillfälligt vacklande hälsor både här och där!

img_0987

Bästa murvielgrannar runt bordet!

Våra fönsterrenoverare kom också förbi och tillsammans traskade vi upp till Le Café Nouvel. Några dagar senare och sedan jycken och jag blivit ensamma i huset, hämtades vi till en mysig middag i St Nazaire. I nathorstarnas hus händer det saker minsann och deras vardagsrum har fått en väldigt speciell känsla; som att kliva in i en filmscen…

img_1077

Tilde, familjens mademoiselle, verkar ha acklimatiserat sig ordentligt och bilden av henne framför en sprakande kamin och med husets unga katter runt sig har stannat på näthinnan. Skenet från iPaden blir en påminnelse om att det trots allt är nutid i en miljö som i övrigt osar massor med historia.

img_1078

Det där katterna var för övrigt lika skeptiska till Wilda som husets hundmadame…

img_1073

Sista kvällen i Murviel tillbringade jag på Le Garde Manger tillsammans med Maria och Kjell. Maten där är himmelsk och middagskompisarna, La Maison Hansbyarna, kan ju det där med vin, så det var bara att luta sig tillbaka.

img_6978 img_6979

Vi var kvällens enda middagsgäster och restaurangen är numera till salu. Det bär sig inte för dem. Av sommarserveringen i slottsträdgården blev heller ingenting. Som jag förstått det, lyckades de inte utverka tillstånd för det hos borgmästaren.

Trist, tycker jag.

Det hade kunnat bli hur bra som helst.

Men nu överger de Murviel och flyttar till grannbyn Thézan istället, där de öppnar sin restaurang på torget. Jag kommer garanterat att åka dit.

img_6982

För framtida krogliv i Murviel sätter vi nog alla vårt hopp till den nye borgmästaren, som om ingenting oförutsett inträffar, troligen kommer att ersätta den gamle vid det nära förestående nästa borgmästarvalet. Murviel är inte en av de minsta byarna i trakten och det borde gå att med enkla medel och ett välvilligt inställt maireri utnyttja de många möjligheter som finns i byn.

2017 är annars året då arbete på distans skall testas och då gäller det att vara disciplinerad och hålla de egna deadlines jag strängt satt upp. Ingen enkel sak, skall jag säga! Murvielsolen hjälpte inte heller till häromsistens. Den envisades med att gassa varje dag och min ljustörstande, vinterlurviga uppenbarelse kunde inte stå emot.

Den ville ut.

Ut till ljuset.

img_6923

Bort från datorskärmen.

Utom synhåll för det gigantiska spindelnätet som formerat sig högt uppe under taket ovanför trappan. Hur jag skall nå det begriper jag inte. Det sitter flera meter upp, längre än vad någon normal dammsugarslang någonsin nått. Och hur ställer du en stege i en stentrappa för att nå?

Det gör du inte.

Listig spindel.

Lika bra att gå ut och njuta i solen istället och fundera över hur spindelnätet skall tacklas. Kanske poolhåven är lång nog, funderade jag? Det får jag testa. Fast en annan gång.

Ett elakt magvirus härjade bland bygrannarna under vår vistelse och gjorde att några planerade sociala sammankomster fick ställas in. Ensamma i huset de sista dagarna försökte jycken och jag tränga undan tanken på stundande hemfärd in i dimman. En bokstavlig dimma. Ryktet om dagsljus hemmavid som lyste(!) med sin frånvaro nådde mig medan jag och jycken kisade mot solen under våra dagliga turer runt ägorna.

Poolområdet är stilla,
värmepumpen i ide
och inget glatt plaskande hörs
Fast himlen; den är blåare än blå i januari 2017

Wilda blev sittande länge i stentrappan innan hon motvilligt följde mig in. Varje gång.

I den sena eftermiddagssolen blev färgerna intensivare och trädgården nästan ännu vackrare än när blommor väller över terrasseringarna när det växer som vällustigast.

Det tänker jag på nu. Ofta.

Tillbakablick – på utflykt med Bertil och Zack

20 lördag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vet ni, Tjörn är oerhört vackert. Faktiskt oavsett väder och årstid. Till och med när det som härom veckan blåser så att utemöblerna kastas omkull

IMG_5632

och den trevliga paviljongen är nära att lyfta från sitt gediget fastskruvade fundament. När vattnet skummar runt klipporna ute på redden,

IMG_5652

och ljungen lockar både hund och matte till krumsprång av glädje – det är smärtsamt vackert då med.

Det är vackert i gråvädret när hundens nya dagis är upphandlat och vi åker dit för att presentera både oss själva och jycken;

Kohagen utanför Hos Malin

Kohagen utanför Hos Malin

Men det hjälper inte. Jag vill kunna slänga på mig en fladdrande sommarklänning och vara ute. Jag vill kunna äta mina måltider utomhus och läsa mina blaskor i skuggan av ett träd, ett parasoll eller en paviljong. Det är fortfarande augusti och jag vill hellre badda bort svettpärlor på överläppen än dra på mig en varm tröja och kura inomhus medan regnet piskar mot fönsterrutorna.

Jag vill hellre vara i Murviel.

Jag vill vara omgiven av finingar och åka på utflykt och se stora och små upptäcka ställen de aldrig sett förut. Som när Bertil och sexårige Zack for på vinprovning på Chateau Coujan och på St Martin des Champs när det fortfarande inte rådde någon som helst tvekan om att det var sommar och när jackorna hängde oanvända på sina järnsmideskrokar i Murviel.

Åskan mullrade förvisso hotfullt i bakgrunden när vi lämnade påfåglarna ute i vinden

IMG_0260

och klev in i den gigantiska caven, där de lika gigantiska vintunnorna fortfarande finns kvar, även om de inte lägre används.

IMG_0240

Och tur är väl det, med tanke på vad som krävdes för att hålla tunnorna rena på den tiden då de fortfarande användes. Gårdens minsta och smidigaste fick då vackert krypa in genom den minimala luckan och feja insidan för att göra tunnorna redo för nästa skörd. Helt ofarligt var det inte, då luften snabbt tog slut därinne och om inte den lille fejaren tog pauser i tid, kunde det hända att syrebristen tog kål på den stackaren.

IMG_0243

Luckan i fråga syns bakom suffletten på den sovande Bertils vagn

Zack tyckte inte att det lät särskilt lockande, så han slapp krypa in. Vi skickade för övrigt inte in Bertil heller. Han sov ju, så det var liksom inte aktuellt.

Under gårdshundens överinseende gick vi vuxna istället loss på gårdens produkter,

IMG_0252

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

medan Zack tog igen sig i soffgruppen framför den romerska mosaiken, som grävdes fram en gång när gården skulle anlägga en ny och större parkeringsplats:

Det är fint att de tagit hand om den och att den fått flytta in i caven. Hela området är riktigt romarland och var du än sätter spaden, finns chansen att du stöter på romerska lämningar. Respekten för lämningarnas kulturella och historiska värde finns där kanske inte alltid och jag gissar att ganska mycket bara skyfflas undan när praktikaliteterna tillåts gå före. Synd, kanske, men begripligt.

Av nyare datum, men lika intressant är den eleganta spottkoppen som ställts fram till oss vinprovare:

IMG_0244

Det gäller ju att spotta med stil och bibehållen elegans!

Denna vädermässigt nyckfulla julidag for vi sedan vidare från ett blåsigt Chateau Coujan med hotfulla regnmoln ovan bergen bakom oss till ett St Martin des Champs i slösande sol:

IMG_0261

Här fick en stolt Zack prova saft,

medan de vuxna återigen gav sig i kast med de något ädlare dryckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zacks pappa hittade ett tjusigt alternativ till festernas Bag-in-Box,

IMG_4803

medan min blick fastnade på de många vinöppnarvarianterna på väggen ovanför den stora öppna spisen.

IMG_0262

Och Bertil? Tja, han hängde på men struntade i all vinparafernalia och lutade sig tillbaka i sin vagn. Lika bra att anamma livsstilen härnere och ta det lugnt när timmarna är som varmast och de äldre knasbollarna får för sig att det är en lämplig tidpunkt att suga i sig vinslattar.

IMG_4799

Så här kan jag i tanken återvända till den där utflyktsdagen för inte alls så längesedan och bli alldeles uppslukad av bilderna på min äppleskärm. Utanför har det slutat regna men det är fortfarande lika grått.

Av den planerade picknicken på klipporna blev intet idag, trots livlig båttrafik i Tjörn Runt alldeles om husknuten. Har vi blivit alldeles förfranskade av våra murvielska somrar och fått för oss att vi är gjorda av socker och därför inte kan vara ute i regnet? Kanske inte, men det finns visst dåligt väder trots bra kläder och då stannar jag hellre inne. Och förflyttar mig i tanken till ett betydligt trevligare murvielskt klimat. Sådetså.