Vi drog till havet idag.

Jag älskar havet på våren. Ljuset är intensivt, människor flanerar, modiga barn badar;

just denna dag i av solen uppvärmda strandpölar,

ett äldre par tätt omslingrade på en klarblå bänk med snöklädda Pyrenéer i fonden,

gamla bilar till allmän beskådan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

liksom restauranger, barer och caféer som väcks ur sin vinterdvala. Tivoli och marknad längs med strandpromenaden, med ännu så länge mindre av turistigt tingeltangel och en och annan turistbutik med strandleksaker redan öppnad.

Jag tycker att de här sydfranska badorterna är smått fantastiska så här års. De lovar slösande sol och badliv om bara väldigt snart, men några turisthorder syns ännu inte till. Inte en flipflop i sikte ännu så länge men desto flera eleganta halsdukar runt inhemska nackar och ett lugnet före stormen som det rent av känns lite exklusivt att få vara en del av.

I juli eller augusti hittar ni inte mig här i Saint-Pierre-la-Mer eller för den delen någon annanstans längs med de milsvida occitanska stränderna. Åtminstone inte mitt på dagen och åtminstone inte intagandes lunch invid strandkanten.

Det borde vi för övrigt inte ha gjort idag heller. Dagens lunch tog drygt tre timmar och visst var det skönt att sitta i solen och titta på folklivet men det var inte därför det tog så lång tid. Det visade sig vara säsongsöppning för restaurangen vi valt. Sådant skulle ju kunna innebära en sprudlande entusiasm och det gjorde det kanske också. I allafall vid pass 12. När klockan började närma sig tre och vi äntligen fått våra huvudrätter, pärlade svetten i pannan från vår servitör, blicken flackade och det krävdes ett uppbådande av all hans kraft och hjärnkapacitet att ta upp beställning av efterrätterna.

Vinet hann bli fisljummet,

vattnet tog slut och irritationen steg runtomkring oss.

Men solen sken och vi fick nytt vin, som fick följa med hem, eftersom vi inte mäktade med att dricka upp allt.

Sedan for vi vidare till La Clape

och L’Hospitalet, där vi provade ut några ädla drycker som fick följa med hem.

Samma vin, för övrigt, som serverades på nobelfesten för några år sedan. Duger det till C-Gurra och hans gäster i Stadshuset, duger det kanske också till oss. Tänkte vi.

Lugnet har nu sänkt sig över murvelhuset, gästerna och L har gått och lagt sig och det är dags för mig med. Imorgon skall det enligt illasinnade rykten bli rejält blåsigt men ganska soligt. 14 grader säger YR medan Meteo France hävdar mer optimistiska 19 grader. Det lär visa sig.

Men våren tvekar även här och trots att poolen känns badkarsvarm har jag ännu inte badat.

Fast himlen! Den är lika intensivt languedocblå som vanligt!