Både det ena och det andra har liksom kommit av sig den här murvielvändan också. Det brukar ju liksom bli så. På grund av anledning. Liksom.
Socialt är det ju så att det heter duga. Det är sedan gammalt. Det händer även att orken tryter eller att tiden emellan alla sociala begivenheter upplevs som för snäv, fastän den egentligen inte är det.
Men jag gick ut hårt, drog på mig jobbarpaltorna redan på långfredagen och rensade hela långa trädgårdstrappan från mossa;
Jag kärchade terrassen också, liksom delar av fasaden
och trädäcket uppe vid poolen.
Det tog en hel eftermiddag och inte förrän efteråt kände jag att den något statiska arbetsställningen tagit ut sin rätt. Jag har fortfarande lite ont i ryggen, så gumman börjar nog bli lite till åren, kanske. Men jag tänker att ont skall med ont fördrivas, så imorgon är det dags för jobbarpaltorna igen. Då skall poolhuset väckas ur vinterdvalan och förberedas för den säsong som hittills trilskats och inte velat bjuda på vare sig särskilt mycket sol eller ens värme, om vi bortser från söndagens gloriösa utflykt till havet.
Vår årliga säsongsinvigning fick därför hållas inomhus,
istället för som alla tidigare år utomhus och poolside;
Arbetena bakom grinden har försenats av det ovanligt myckna regnandet och vattenmängderna har också skapat merarbete för Bertrand och hans kompanjoner, vilket innebär magrare plånböcker för oss…
Men idag for Benjamin, Bertrand och jag till Union Matériaux i Béziers för att välja sten till den ännu så länge sörjiga infarten. Det blev en ljus, klassisk sten, som jag hoppas skall se ut som om den alltid legat där.
Det blir fint när det blir klart men just nu ser det ganska bedrövligt ut.
Imorgon åker jag till Magalas för att hämta linolja och för att träffa en dingleättling som haft den goda smaken att skaffa ett franskt viste. Sedan skall jag sätta igång med diverse målningsarbete, till slut. En arbetsdag får det bli imorgon, således
Bonne nuit!
