Etiketter
barnbarn, Bertil, Bror, Knitting for Olive, Maj Constantia, stickprojekt, trefaldig mormor
Älskade lilla Maj Constantia!
För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!
Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt.
Och så var det ju; du hände!
Ett litet knyte med kolsvart hår, silkeslen kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!
Och så blev jag trefaldig mormor!
Det är så fint att jag med jämna mellanrum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.
Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på julaftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉
Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!
Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.
Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.
Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.
Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig.
Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort och sånär hamnat i ett stålgrått hav.
Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.
Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.
Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här.
Maj Constantia.
Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.
Att du är så fin.
