…fast ut måste de ändå, orden. De tämligen osorterade tankarna, som inte får struktur förrän jag ser dem skrivna, blir annars som en irriterande klåda. Här klottrar jag fritt sådant som tål offentligheten. Mest sådant som på ett eller annat sätt är murvielrelaterat men ibland om helt andra saker. Mormorstillvaron, till exempel, som knockat mig fullständigt och som är det enda (nästan) som till slut på allvar kan konkurrera överhuvudtaget med det kravlösa livet i Murviel.

Mitt publika jag.

Den ljusa sidan av mitt liv.

Det finns en annan blogg också. Den har funnits sedan 2007 och har i flera år gömts undan och den får förbli dold. Där kanske jag skriver några gånger om året, bara för mig själv och nästan bara när något gör ont eller skaver. För så är det naturligtvis; allt är inte glättigt, hurtigt och immande roséglas i motljus. Eller blommiga renoverade väggar och nyinförskaffade hamambadlakan till solsängar i smidesjärn.

Ibland behöver jag få det sagt innan jag kan återgå till att berätta om det som gör mig både glad och galet tacksam, just därför att det förstås inte är ett konstant tillstånd.

Fast ikväll, med de stora glasdörrarna öppna mot en ljummen solnakväll och ensam med en snusande, tokälskad barnbarnspojke på övervåningen, är tillvaron så bra som den någonsin kan bli. Grannarna mittemot sitter på sitt nya trädäck och deras samtal vindlar mellan dämpade skratt och förtrolighet. De mår bra. Det hörs. De skall snart ha barn.

Lilla B och jag handlade en liten plaskpool och roliga vattenleksaker idag och sedan myste vi länge, bara han och jag, i skuggan under stor markis.

Sedan kom morbrorn, morfarn och en lillmoster med kompis på spontanbesök med chiligryta och en flaska Cava för att fira jobbframgångar och sommarlov.

Hur fin som helst blev kvällen.

Bonne nuit, mes amis!