Etiketter
…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,
Belamrat vardagsrum regniga sommardagar… 
är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…
definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,
och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.
Dysterkvistigt, eller hur?
Fast jag luras!
En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,
får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet
istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.
Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.
På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!
Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.
Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.
Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.
Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,
stirra in i en sprakande brasa,
och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.
Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.
Fast det kan väl ändå inte stämma?!?
