Nej, jag är inte ute på blåsigt hav och lägger ut hummertinor när det idag begås hummerpremiär. Jag nöjer mig med att se det på TV.
Grannarnas hummertinor på väg ut i havet …
Hemma sitter jag med min skrapiga hals medan solen lyser septemberskarp från en prickfri himmel. Alltså är det nu tydligt höst på alla sätt, inklusive viruset som fått fäste på mina stämband. Grannens vildvin väller med glödande röda blad över deras spaljé och jag fantiserar om hur vi skall få samma effekt över vår spaljé nästa höst eller åtminstone nästnästa. Den har åtminstone börjat klättra och då kan det ju gå fort.
Grannens frodiga växtlighetVårt späda vildvin
Klematisen med gula blommor och silverbollar kan få visa vägen; den stack iväg så fort den kom i jorden för ganska exakt ett år sedan.
Clematis till vänster i maj
Jag var lite tveksam till den först. Den valdes för att plocka upp det gula i fönsterbågarna på huset men under sina ”humble beginnings” i våras, såg den lite menlös och tråkig ut. Särskilt de silvriga bollarna gjorde mig fundersam men nu är det samma bollar som ger den karaktär mot grönskan och de lysande gula blommorna.
Jag är alltid rastlös när jag stannar hemma från jobb, trots att jag jobbar lika mycket hemifrån som när jag är på plats. Något slags Luther på axeln rör det sig nog om och han är svår att ruska av sig. Samtidigt är de där vardagstimmarna hemma välgörande. Jag lyfter blicken och SER vad som finns runtomkring mig. Ibland under särskilt hektiska jobbdagar kan jag inte ens säga vilket väder som präglat dagen när det är dags att åka hem.
Men idag ser jag solen.
Jag ser hur vinden ruskar om grannarnas och vår egen lätt bedagade växtlighet och inredningstankar får fritt spelrum mellan varven. Mitt uppdrag har förlängts fram till jul och det är bra. Jag skall ändå få till två knappa murvelveckor alldeles strax och sedan väntar en ny lång ledighet efter jul. Det är lite som att ha kakan och äta den – jag får fortsätta att jobba ett tag till och kan kombinera det med långa ledigheter. Faktiskt inte dumt alls.
Nu skall jag återgå till jobbskärmen – bloggrasten är över!
Här sitter jag vid mitt köksbord och väntar på att diskmaskinen skall bli klar, så att jag kan ratta iväg till Solna.
Köksutsikt i gårdagens skymning
Jag har sovit längre denna vardagsmorgon, eftersom jag ägnat mig åt hemifrånjobb under förmiddagen. Rösten är nästan helt borta och när jag vaknade i morse trodde jag att jag nog måste vara nära döden; den smygande förkylningen de senaste dagarna har fått fäste på mina stämband, huvudet bultade och öronen susade. Men tapper som man ju är och med insikten om att jag verkligen inte är en tidig morgonmänniska ens i friskt tillstånd, masade jag mig upp och gjorde mig klar för dagen. Två Alvedon, en Ipren och några näsduschar senare är jag som ny igen. Fast fortfarande utan röst, då.
Jag är ensam hemma i Tjuvkil i ett par veckor till, sedan är det dags för en tur till Murviel, L och hunden igen. När det sedan är dags för hemfärd, följer de med och det skall bli skönt. De kommer hem till en höst, om än en senare variant än den vi har nu. September är en alldeles fantastisk månad både i Murviel och här längre norrut, även om de två höstarna förstås är helt olika.
Torrt, torrt efter en varm sommar i Murviel,
Växtligheten där har fått kämpa men det mesta har ändå klarat sig. Mandelträdet har gett oss en liten skörd fantastiskt goda mandlar;
Den lilla överlevande palmen vid frukostplatsen ser inte mycket ut för världen men den lever än;
Kusinerna nere vid huset har klarat sig betydligt bättre och det är tydligt att vattentillgången blir pålitligare ju längre ner i trädgården du kommer.
I Tjuvkil blåser fortfarande skönt ljumma vindar men det är tydligt höst. Regn och sol turas om och växterna kör ett sista kraftfullt race. Vi har fått hjälp att få ner bärbuskar bakom vår radhusplätt.
En kragens och mer tänkbara skall på plats
Pallkragarna vid spaljén, som kom på plats i våras, skryter med en ganska imponerande växtlighet, trots att diverse skadedjur gjort sitt bästa för att framförallt ta kål på de späda, nyplanterade klätterrosorna. Jag härjar med såpvatten och plockar bort angripna blad så fort jag är hemma men – the struggle is real!
Det är något alldeles speciellt med den där svulstiga, lätt bedagade skönheten hos septemberväxterna. Det är alldeles lagom med en radhusplätt för att mitt odlingsbehov skall få sitt lystmäte. Odlingslådor gillar jag också, så att jag kan hålla koll på växtligheten. Nästa år hoppas jag att såväl de redan duktigt klättrande klematiserna skall få sällskap på spaljén av klätterrosor, kaprifol och blodrött vildvin.
När vi kommer tillbaka från Frankrike i sen oktober skall jag hjälpa växterna att gå i idé. Dit är det dock en dryg månad, så än så länge skall de malligt få stoltsera i höstsolen.
… men stämningen är ändå höstlik. Augustiljuset är mjukt och ju äldre jag blir, desto mer älskar jag det där mjuka ljuset, trots att det förebådar höst. Vi äter middag ute på terrassen, barnbarnen på besök har lekt med vattenslangen och sommarkläderna fungerar fortfarande.
Men vinden friskar i och de sammetsmjuka kvällarna jagar ändå in mig. Det blir fort kallt.
Som alltid så här års vänds blicken inåt; inte filosofiskt inåt, utan mot inredningen inomhus. Matplatsen i vårt radhuskök har denna sommar testats hårdare än tidigare, med många ljuvliga besök och det har blivit tydligt att den lösning vi valt inte fungerar när vi är många. Det blir trångt, kuddarna på bänkarna glider runt och vi når varken porslinet på vägghyllorna eller det som förvaras under sittbänkar. Åtminstone inte utan att trixa och flytta på bordet för att komma åt.
Bror på besök, våren 2023
Bordet Svalan från Sweef är helt enkelt för brett och den ovala formen passar dåligt ihop med den vinkelräta sittbänken. Det har irriterat mig hela sommaren och nu får det vara nog. Jag har hittat ett smalare, rektangulärt bord på Blocket,
Nytt införskaffat bord från blocket – färgpytsar skall fram!Bordet ”Svalan” från Sweeef – skall det månne få åka ner till La France?
sittbänkarna kommer att ryka och ersättas av någon form av skänk för förvaring och 6 stolar. Chat GPT fixade visionen,
och nu skall den förverkligas med begagnade möbler och några pytsar färg för enhetlighet. Jag hoppas att det skall få utrymmet att kännas mer rofyllt och välordnat.
Hösten lär visst dessutom vara bästa tid för plantering av diverse växter; bärbuskar, bland annat. Johan från Veterankraft skall hjälpa oss med det när vi annekterar en bit mark utanför vår radhusplätt för ändamålet. Ingenting händer ändå där och det ser trist och bortglömt ut.
Hallon, björnbär, svarta vinbär och krusbär skall få växa där, är det tänkt.
ChatGPT
Så mycket saft och sylt det kommer att bli framöver, tänker ni kanske? Man skall förstås aldrig säga aldrig men jag är skeptisk… Fint blir det kanske ändå och en och annan paj kanske vi skall kunna åstadkomma?
Imorgon åker L och vovve söderut, medan jag blir kvar i Tjuvkil. September är vikt till rektorsjobb men jag skall ner till Murviel för en blixtvisit nästa helg och sedan igen i början av oktober. Jag längtar ner galet mycket och en ynka långhelg är naturligtvis inte tillräckligt men höstens rektorsuppdrag är riktigt bra och kassan fylls på, så det känns ändå helt ok.
Det är också något alldeles speciellt med augusti på västkusten; morgondagg och dimma över ko- och hästhagar på väg till jobbet tidiga vardagsmorgnar, följt av sommarvarma eftermiddagar är något alldeles speciellt. Jag konstaterar återigen att det är fint att ha tillgång till både och; garanterad sommar i Languedoc och svensk sensommar när den är som bäst – jag har nog gärna tillgång till båda mina två världar!
Tre och en halv dagar genom Europa, med en längre och tre korta etapper, är avklarade. Igår kom vi hem till vårt sverigehemma vid havet. Jag åkte härifrån 15 mars för tre dagars jobb, följt av fjällsemester med familjen, påskvecka i Murviel, sedan avslutande jobbvecka och barnbarnshäng i Stockholm innan det bar av till Murviel igen. Det är alltså två månader sedan jag var hemma! Ett fint damm har lagt sig men annars är allt sig likt. Det är väldigt skönt också att vara här och att våren har etablerat sig även på de här breddgraderna. Men det är kallt och regnet har följt med oss genom både Frankrike och Tyskland och idag har det piskat på rejält.
En stunds tysk sol mellan skurarna…
Bra för de nya plantorna, tänker jag medan jag drar på mig gummistövlar och regnrock för att få dem i jorden.
Vi kom hem från vår kontinentala roadtrip såpass tidigt igår att jag hann iväg till plantskolan för att komplettera planteringarna utanför radhuset.
Det är lite skillnad jämfört med i höstas när jag sista-minutenshoppade rosenbuskar, klematis och tulpanlökar.
Det var såpass sent att de ynkliga plantor som fanns kvar reades ut men alla utom en av rosenbuskarna har klarat vintern. Och tulpanerna stoltserar malligt i de nya planteringslådorna på baksidan tillsammans med ett par nya rosenbuskar och lavendel:
Enligt planen från i höstas har den gamla smultronodlingen, som bara såg skräpig ut, ersatts av trädgårdsprakttry och spireor;
Ytterligare några ”Flaming Cover”-rosor har kommit i jorden på framsidan,
och jag lugnar mig till nästa vecka med att fylla de två resterande planteringslådorna på baksidan med klättervildvin och ytterligare något, som jag inte riktigt bestämt ännu. Pioner, kanske, eller möjligen några ettåringar? Lättskött måste det vara, oavsett, så sköra skönheter går bort. Vi försvinner söderut till midsommar och är sedan inte tillbaka igen förrän i slutet på juli. Men nu skall vi vara hemma i en dryg månad och det känns som en oändlighet – en fin sådan, kanske skall tilläggas. Det är fint i Tjuvkil.
Det är snart två månader sedan vi lämnade Murviel. Egentligen borde det vara dags för nästa längre vistelse nu men så blir det inte. Istället är huset med varm hand överlämnat till goda vänner för ett tag och det känns bra att huset är bebott. Den här hösten kommer nog vår frånvaro att vara den längsta sedan vi köpte huset för snart 14 år sedan.
Medan vi fortfarande bodde kvar i Stockholm, pep jag iväg på så många lördag-till-tisdagsresor med skavstafakiren som jag med gott samvete kunde klämma in;
Ombord på skavstakärran!
2015 sa jag upp mig från livet som anställd och startade eget men ganska snart sögs jag tillbaka in i en anställning som varade på deltid i drygt fyra år. Hade inte pandemin slagit till under den perioden, hade jag säkert sagt tack och hej tidigare. Inte för att jag inte trivdes med jobbet, utan för att jag längtade efter friheten att råda över min egen tid.
Det gör jag nu. Att jag tagit ett rektorsuppdrag i Småland och nu veckopendlar hela hösten är därför alldeles självvalt, trots att det spärrar möjligheten till den där ljuvliga höstvistelsen i Murviel som vi skämt bort oss med de senaste åren
Planen är en längre vinter – alternativt vårvintervistelse istället. Fint det också, om än något helt annat.
Under tiden är det helgerna i Tjuvkil jag längtar efter (förutom längtan ständigt efter alla älsklingarna, förstås) medan dagar och veckor rusar iväg i min vardagliga granskogstillvaro.
Igår kom jag hem till bostadsrättsföreningens kräftskiva.
Hoppborg till barnen var inhyrd, partytält uppfört och barnvagnar med bebisar trängdes med småttingar i feststämning.
Jag upphör inte att känna tacksamhet över det livaktiga lilla radhusparadis som vi hamnat i. Föräldrarna har lärt känna varandra, nybyggarandan är påtaglig och hjälpsamheten liksom samarbetsvilligheten märks tydligt. Jag är inte naivare än att jag inser att det framåt kommer att dyka upp utmaningar i takt med att barnen växer och att skiftande behov stundtals kan komma att få det att gnissla. Vi kanske, i kraft av ålder och därmed något mer perifera och som betraktare snarare än deltagare kan komma att undkomma just det. Oavsett, så har vi det alldeles perfekt här.
I vår skyddade lilla plätt vid havet bor också ett litet barn med något fler utmaningar än sina jämnåriga och hen påminner mig ständigt om en av mina små barnbarnsälsklingar. Barnet möts i huvudsak av förståelse, vad jag kan se, och jag kan inte låta bli att tänka på vilken alldeles perfekt uppväxtmiljö det här är för alla barn men kanske alldeles särskilt för dem där den där lilla byn med ansvarskännande och goda vuxna blir extra viktig.
En kräftskiva med många festande, en hoppborg full med barn, hög musik, många intryck och trängsel är en tuff tillställning för ett intryckskänsligt litet barn med begränsad impulskontroll. Och visst märktes det att knatten stundtals stressades men framförallt såg jag bemötanden som lungnade och en acceptans som säkert hjälpte till när barnet också fann sitt mojo och kunde leka och ha skoj.
Jag njöt av att betrakta det som utspelades framför mig. Men jag såg också vad som krävdes av uppsikt från föräldern mitt emot mig vid bordet, som tämligen bokstavligen hade ögon i nacken. Om situationen för dem i övrigt är lik den som finns runt mitt lilla barnbarn, vet jag att det finns ett pris att betala för festliga tillfällen som denna och att behovet av känsloreglering efteråt kan ta sig alla möjliga uttryck.
Den var fin att komma hem till, kräftskivan, men även jag behöver vila nu. Arbetsdagarna i Småland är intensiva och de tar ut sin rätt, det märker jag tydligt. Mina egna krav på aktiviteter under helgen är därför låga. Evighetslånga frukostar, timvis med stickepinnar i händerna och mys med hunden räcker fint.
Jag har varit hemma i Tjuvkil och skrotat i två veckor nu. Det känns längre än så, förmodligen för att jag den sista tiden sällan varit mer än två-tre veckor i en följd på samma ställe. Den är ljuvlig, den där känslan av att inte behöva rusa igenom dagarna, utan istället göra saker bara när andan faller på och när den inte gör det, andan alltså, bara rycka på axlarna med ett sydländskt mañana i blicken. Idag på Norges nationaldag,
är det hunden och jag som för omväxlings skull är ensamma i Tjuvkil medan hussen är ute på äventyr. Hon viker inte från min sida, förutom när misstänkta inkräktare passerar förbi utanför fönstren. Då blir hon en furie. En gläfsande varg. En lejoninna. Oerhört skrämmande och imposant.
Eller nej, det mäktar hon ju inte riktigt med med den lilla kroppen. Hon blir bara tramsig, som hennes människosyster S brukar säga med en lätt huvudskakning.
Det blåser ganska friskt men försommardagen är andlöst vacker och idag premiäröppnade lilla kjosken (sic!) nere vid småbåtshamnen, så hund och jag traskade ner, mötte glasstinna grannar på väg hem och hejade på alla vi mötte. Man gör så här. Det är nästan liksom franskt.
Med strut i näven styrde jag mot badbryggan,
där hund och jag njöt en stund i solen medan vi iakttog alla som också ville gynna den lilla affärsverksamheten och lyssna på vågskvalpet. Ingen fiskade krabbor men om andan skulle falla på, finns utrustning att köpa i sagda kjosk (alltså jag får anstränga mig för att knattra ner den stavningsvarianten, fast visst är det väl lite gulligt?):
Under mina gå-runt-och-skrota-sessioner de senaste veckorna har vår utemiljö fått betydligt mer andakt än inomhusmiljön. Vi har röjt, skrubbat, rensat ogräs, pimpat och sedan njutit i solen. Jag har ätit sena frukostar under parasoll, stickat hiskeliga barntröjor i regnbågsgarn och lyssnat på både ljudböcker och poddar.
När barnbarn älskar enhörningsestetik…🦄
Det har i sanning varit välgörande och tror jag alldeles nödvändigt. Snart bär det dock av igen. Till Norge, sedan Stockholm och sedan äntligen till Frankrike igen för årets sommarsäsong där. Jag är utvilad och redo för nya roadtripper!
Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.
Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:
Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.
Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.
Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.
Inte kul.
Jag längtar till Murviel.
Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.
En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjoroch enliten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.
Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.
*(fra det norrønerúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)
Oktober har med råge övergått i november och dagarna har tappat sina konturer.
Jag börjar så smått krypa ut ur en hektisk jobbhöst och planerar ivrigt för sköna decemberveckor i Murviel.
Det är inte länge kvar, inser jag, och samtidigt som jag längtar nästan orimligt mycket, kan jag också känna en lätt panik över allt som skall hinnas med innan vi åker. Det är roliga saker nästan alltihop men tiden vill iallafall inte riktigt räcka till. I Tjuvkil börjar vardagsrummet kännas färdiginrett. Två fotoposters med motiv från Pézenas och Portiragnes plage har kommit upp på väggen;
Fotografen är yours truly och motiven ett sätt att ha det franska vistet ständigt närvarande.
Hallgarderoben bakom solrostapeten från Studio Lisa Bengtsson har rensats och kommit i ordning;
In i den skyfflades det sista av flytten för drygt 7 månader sedan och den har pockat på min uppmärksamhet ända sedan dess. Även om sådant som en överfull hallgarderob är ett veritabelt irritationsmoment, går det ändå ganska fort att komma i något slags grundordning efter en flytt. Fokus har varit nedervåningen med kök och vardagsrum och vår walk-in closet på övervåningen;
Det där ett-och-ett halvt året av väntan mellan det datum vi bokade oss för vårt radhus och datum för inflyttning, ägnade jag åt att planera, drömma och fundera. På min padda finns en fotomapp med namnet ”Tjuvkilsinspiration” och den är full av inspirationsbilder. Väldigt många av idéerna har realiserats, medan andra har skrotats. Resultatet upplever jag ändå har blivit någorlunda genomtänkt och praktiskt. En platsbyggd bokhylla stod högt upp på önskelistan. Inspirationen till den kom från en möbelklassiker jag hittade på Nordiska galleriet:
En hel bokhyllevägg med den hade blivit väldigt dyr, så vi lät en snickare platsbygga istället. Vår hyllvägg lever mer än väl upp till uttrycket och hantverkskänslan som inspirationshyllan har, tycker jag, och med hjälp av den och böckerna i den, har rummet fått både värme och karaktär.
Köket är det som har överraskat mig sedan vi flyttade in. Jag trodde att jag skulle tycka att det var för litet och för själlöst. Vita standarluckor och vitvaror ingick inte i ursprungsplanerna men de stör mig faktiskt inte alls. Vi bytte handtagen mot diton i trä med samma lasyr som bokhyllorna. De plockas också upp i skåpsluckorna på de två kortväggarna på ömse sidor om köket;
Extra förvaring var vi helt enkelt tvungna att ordna, eftersom skåpsplatsen är begränsad. Ikeas Nordli som hörnbänk vid matplatsen slukar en hel del också. Här sitter jag mycket. Det blev ombonat och fungerar lika bra både som matplats och arbetsplats.
Den pälsförsedda kollegan håller med…
Flytten till Tjuvkil blev faktiskt allt det där som jag ville. Lättskött, vackert i environgerna,
och fullt av liv runtomkring. Barn leker, cyklar, skrattar, slår sig, gråter och borstar av sig igen. Jag kan sitta vid mitt köksfönster och betrakta dem alla och det är otroligt fint.
Huset på Vrakvägen var kanske objektivt sett lite tjusigare och läget definitivt mer spektakulärt men det kändes lite för isolerat där det låg på en återvändsgata längst ute vid havsbandet på Tjörn. Inga småttingar eller ens tonåringar bodde längre kvar på vår gata, som började kännas en smula övergiven.
Med jämna mellanrum blir jag dock påmind om Tjörn när paddan får för sig att skapa små minnesklipp eller när tidigare inlägg på Facebook gör sig påminda. Då ler jag och minns med en bra känsla i kroppen åren på Vrakvägen. Var sak har verkligen sin tid, och jag tänker att just här, nu i Tjuvkil, vill jag stanna. Mitt svenska forever home, som de där brittiska programmen om hus i solen brukar uttrycka saken. Om det vet jag dock ingenting; det är perfekt för oss nu, om än fortfarande lite för långt från diverse älsklingar.
Snart kommer oslofamiljen och jag skall barnbarnsgosa innan det bär av till solnaälsklingarna för barnvaktande, mys, sista jobbdagarna i Växjö, julbak med ännu fler älsklingar och till sist avfärd mot Murviel.
