Alla fönsternischer måste putsas och målas.

Håligheter runt fönstren måste fyllas med murbruk.

Fönsterluckorna behöver skrapas och målas.

Vatten läcker in genom taket i det ena sovrummet, liksom vid fönstret i hallen på övervåningen.

Fönstren behöver oljas.

Gipset runt öppna spisen bör tas bort och ersättas med eldfast murbruk.

Grenar som slår mot taket behöver kapas och den trasiga takrännan repareras.

Vännerna J & J har kommit hem från Murviel där de, förutom att njuta sitt otium, också har gått igenom huset för att föreslå vad som behöver göras. J kan sådant mycket bättre än vi. Det är bra för det bekräftar vad vi egentligen redan visste, att hängrännan som är trasig ställt till med en del och därmed är det som måste åtgärdas innan något annat görs. J & J kommer att åka tillbaka för att göra en del men det allra mest brådskande behöver vi få gjort redan i sommar. Får bli ett samtal till Ewa på Franska Hus för att rådgöra om nästa steg.

Det låter mycket men det är trots allt mest småfix men det hindrar inte att jag blir alltmer otålig att få komma ner och börja ta tag i saker igen. På avstånd har bekymren en tendens att växa sig större än vad de nödvändigtvis är. Har jag märkt.

Undrens tid är inte förbi! Vi har fått våra checkar eller iallafall finns de nu enligt uppgift på bankkontoret i Béziers. Det tog bara två och en halv månad. Något argt samtal hanns dock inte med idag, för det är lite mycket nu men imorgon, då ska han få sina fiskar varma, Monsieur M! Eller…?

De är så duktiga på artighetsfraser, fransoserna, kan jag konstatera. Titta bara:

Det blir lite jobbigt att vara arg efter att ha fått ett så servilt brev! Vi får helt enkelt titta bortom de där fraserna och inse att senfärdigheten ställt till det inte bara för oss utan även för i det här fallet trädgårdsmästare B, som gjort ett sådant jättejobb med kort varsel.

Jag tycker verkligen inte om att inte göra rätt för mig. Det är en hederssak och jag blir faktiskt hellre lurad än luras. Det har genom åren i de flesta fall visat sig vara ett vinnande koncept, för bara de riktigt korrupta ägnar sig åt att lura den som trots allt måste beskrivas som en smula godtrogen. Vet inte om jag blivit lurad så särskilt ofta men de få gånger det varit uppenbart, har jag istället blivit rasande arg. Där är jag inte ännu i fallet med vår bank, för trots allt handlar inte detta om lurendrejeri utan snarare om missförstånd och kanske också om det geografiska avståndet.

Nåväl, vi har till augusti på oss att hämta ut checkarna, så jag tror vi låter bli att krångla till det genom att be dem skicka dem till Sverige. Vi hämtar dem när vi är där nästa gång. I juli. Bara en månad kvar.

Imorgon åker hunden och jag till veterinären för att kolla att allt är i sin ordning inför hennes resa. Hundfrakten känns som det äventyrligaste av allt, så förhoppningen är att veterinären skall lugna oss och säga att det inte är några som helst problem.

Que sera, sera!

Det är dallrande varmt på min blåsutbalkong när telefonen ringer och trädgårdsmästare B hörs i andra änden. Å nej, olivträdet har dött, hinner jag själviskt tänka innan han berättar sitt ärende. Pengarna vi förde över till honom med hjälp av vår slarvige bankman på SCB i Béziers har ännu inte nått honom och han är bekymrad. Det har gått över tre veckor och pengarna han räknat med finns inte på hans konto.

Det där med banken har inte fungerat något vidare. Jag har fått mitt Carte Bleu men det har inte L. Checkarna dröjer, liksom det vi behöver för att få igång internetbanken. Att Monsieur M inte lyckats föra över pengar känns lite småkymigt, så imorgon får det bli ett argt samtal till honom.

Jag tänker tillbaka på den där marsdagen när vi just fått nycklarna till murvelhuset och satt lyckliga på en uteservering mittemot bankkontoret i väntan på att klockan skulle bli dags för det bokade mötet med den vänlige fransosen.

Solen värmde och jag satt där och konstaterade att caféet låg i samma lokaler där jag tolv år tidigare köpt en duk med solrosor på till min mamma. Då låg där en tygaffär av gammalt snitt och Madame, som hjälpte oss välja, blev stormförtjust i lilla S, då sex år gammal.

Kan undra vad som hände med Madame och hennes vackra franska tyger? Och med affären?

Duken vi köpte, den kom i retur till mig för några år sedan, efter att den dömts ut som för brokig av mamma och ratats av dotter J.

Nu ligger den på min balkong och hjälper mig minnas Languedoc sommaren 2000 och då får den vara hur brokig den vill för jag tycker att den är alldeles fantastisk just för att den lyckas ta mig tillbaka till de stunder då jag mått som allra bäst.

Bra draghjälp får duken av lavendeln, oleandern och alla de späda kryddorna som sprider sin väldoft i den dallrande balkongvärmen. Om jag blundar är jag nästan där…