Alla fönsternischer måste putsas och målas.

Håligheter runt fönstren måste fyllas med murbruk.

Fönsterluckorna behöver skrapas och målas.

Vatten läcker in genom taket i det ena sovrummet, liksom vid fönstret i hallen på övervåningen.

Fönstren behöver oljas.

Gipset runt öppna spisen bör tas bort och ersättas med eldfast murbruk.

Grenar som slår mot taket behöver kapas och den trasiga takrännan repareras.

Vännerna J & J har kommit hem från Murviel där de, förutom att njuta sitt otium, också har gått igenom huset för att föreslå vad som behöver göras. J kan sådant mycket bättre än vi. Det är bra för det bekräftar vad vi egentligen redan visste, att hängrännan som är trasig ställt till med en del och därmed är det som måste åtgärdas innan något annat görs. J & J kommer att åka tillbaka för att göra en del men det allra mest brådskande behöver vi få gjort redan i sommar. Får bli ett samtal till Ewa på Franska Hus för att rådgöra om nästa steg.

Det låter mycket men det är trots allt mest småfix men det hindrar inte att jag blir alltmer otålig att få komma ner och börja ta tag i saker igen. På avstånd har bekymren en tendens att växa sig större än vad de nödvändigtvis är. Har jag märkt.

Undrens tid är inte förbi! Vi har fått våra checkar eller iallafall finns de nu enligt uppgift på bankkontoret i Béziers. Det tog bara två och en halv månad. Något argt samtal hanns dock inte med idag, för det är lite mycket nu men imorgon, då ska han få sina fiskar varma, Monsieur M! Eller…?

De är så duktiga på artighetsfraser, fransoserna, kan jag konstatera. Titta bara:

Det blir lite jobbigt att vara arg efter att ha fått ett så servilt brev! Vi får helt enkelt titta bortom de där fraserna och inse att senfärdigheten ställt till det inte bara för oss utan även för i det här fallet trädgårdsmästare B, som gjort ett sådant jättejobb med kort varsel.

Jag tycker verkligen inte om att inte göra rätt för mig. Det är en hederssak och jag blir faktiskt hellre lurad än luras. Det har genom åren i de flesta fall visat sig vara ett vinnande koncept, för bara de riktigt korrupta ägnar sig åt att lura den som trots allt måste beskrivas som en smula godtrogen. Vet inte om jag blivit lurad så särskilt ofta men de få gånger det varit uppenbart, har jag istället blivit rasande arg. Där är jag inte ännu i fallet med vår bank, för trots allt handlar inte detta om lurendrejeri utan snarare om missförstånd och kanske också om det geografiska avståndet.

Nåväl, vi har till augusti på oss att hämta ut checkarna, så jag tror vi låter bli att krångla till det genom att be dem skicka dem till Sverige. Vi hämtar dem när vi är där nästa gång. I juli. Bara en månad kvar.

Imorgon åker hunden och jag till veterinären för att kolla att allt är i sin ordning inför hennes resa. Hundfrakten känns som det äventyrligaste av allt, så förhoppningen är att veterinären skall lugna oss och säga att det inte är några som helst problem.

Que sera, sera!

Det är dallrande varmt på min blåsutbalkong när telefonen ringer och trädgårdsmästare B hörs i andra änden. Å nej, olivträdet har dött, hinner jag själviskt tänka innan han berättar sitt ärende. Pengarna vi förde över till honom med hjälp av vår slarvige bankman på SCB i Béziers har ännu inte nått honom och han är bekymrad. Det har gått över tre veckor och pengarna han räknat med finns inte på hans konto.

Det där med banken har inte fungerat något vidare. Jag har fått mitt Carte Bleu men det har inte L. Checkarna dröjer, liksom det vi behöver för att få igång internetbanken. Att Monsieur M inte lyckats föra över pengar känns lite småkymigt, så imorgon får det bli ett argt samtal till honom.

Jag tänker tillbaka på den där marsdagen när vi just fått nycklarna till murvelhuset och satt lyckliga på en uteservering mittemot bankkontoret i väntan på att klockan skulle bli dags för det bokade mötet med den vänlige fransosen.

Solen värmde och jag satt där och konstaterade att caféet låg i samma lokaler där jag tolv år tidigare köpt en duk med solrosor på till min mamma. Då låg där en tygaffär av gammalt snitt och Madame, som hjälpte oss välja, blev stormförtjust i lilla S, då sex år gammal.

Kan undra vad som hände med Madame och hennes vackra franska tyger? Och med affären?

Duken vi köpte, den kom i retur till mig för några år sedan, efter att den dömts ut som för brokig av mamma och ratats av dotter J.

Nu ligger den på min balkong och hjälper mig minnas Languedoc sommaren 2000 och då får den vara hur brokig den vill för jag tycker att den är alldeles fantastisk just för att den lyckas ta mig tillbaka till de stunder då jag mått som allra bäst.

Bra draghjälp får duken av lavendeln, oleandern och alla de späda kryddorna som sprider sin väldoft i den dallrande balkongvärmen. Om jag blundar är jag nästan där…

Dagen har varit full av sommar och fortfarande på kvällen var det för en liten stund sedan hela 20 grader. Inte så stor vädermässig skillnad längre mellan här och efterlängtade där. Om det inte vore för att jag jagats in av det där smygande kyliga som är så typiskt för svenska försommarkvällar.

Jag kollar väderwidgeten i högermarginalen och konstaterar att helt lika är det ju ändå inte. Långa ljumma utekvällar är kanske det jag drömmer om allra mest mitt i vintern och så här års fryser jag alltid mer än annars för ute sitter jag, tappert kämpande med filt runt benen en bra stund innan jag ger upp. Inför varje sommarsäsong har jag lyckats glömma att de där kvällarna när du bara motvilligt letar dig in bara för att du måste är så försvinnande få.

Jag vill gå in för att timmen är sen och nattsömn en nödvändighet och för att det kommer en likadan kväll nästa dag och nästa – så många på rad att det nästan blir tröttsamt. Det drömmer jag om på vintrarna. Fram till alldeles nyligen utspelade sig den drömmen på en ältaterrass i kvällssol omgiven av kaprifol från Särö och ett hav av bondsyren, kanske nyklippt gräs och tvätt som torkat ute men som blivit lite fuktig igen för att den glömts bort. Ljuvligt, förstås och som dröm vacker att ha…

Min otåliga natur låter sig dock sällan nöja och eftersom den svenska sommaren är så genuint opålitlig är jag ohemult nöjd med att ha ett murvelhus som väntar på oss. Och en murvelträdgård, där alla träden skänker en skugga jag kommer att vara tacksam över istället för att försöka undvika.

Nu stänger jag balkongdörren – det drar lite kallt – säger godnatt till nyinförskaffade lavendlar och plockar fram frankofil läsning istället. Balkongen låtsas vara lite fransk men för att lyckas får den allt anstränga sig lite mer. Vara lite kvällsvarmare, till exempel, så att kryddor och blommor kan låta sin väldoft leta sig in i lägenheten.

Det lär regna på murvelhusets gäster men med ljusning i sikte på onsdag:

Det vore för tråkigt om hela deras vistelse skulle regna bort, för även om både maten och vinet är lika gott oavsett väder, så är det ju något alldeles särskilt med det languedocska ljuset i fullt solsken.

Jag läser Hot Sun Cool Shadow och slås av hur hög igenkänningsfaktorn är. Visserligen tog bokens författare betydligt längre tid på sig än vad vi gjort och gjorde så som alla förstå-sig-påare säger att man skall göra; många års semestrar i samma område och åtskilliga rekognoceringsturer innan de till slut slog till men trots att det tog bokens författare sju år att gå från ord till handling, så var det just Languedoc som drömmen hela tiden handlade om. För oss var förälskelsen som sagt av det mer omedelbara slaget.

Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, att jag mådde så bra i trakten den där gången för 12 år sedan och kanske har det minnet spökat mer än vad jag själv förstått, för det var ett oerhört kärt återseende för min del när vi landade i Langudoc i flödande ljum oktobersol för ett drygt halvår sedan. Det var nära att resan blev inställd för bara dagar innan vi skulle åka lämnade L:s älskade pappa oss och vi var både ledsna och tilltufsade när resan påbörjades. Men vi for och det har vi inte ångrat. De där oktoberdagarna var välgörande på så många sätt och vårt sinnestillstånd möjligen en bidragande orsak till att känslorna fick styra när Huset charmade oss. Tomt, lite övergivet och med väggar som blivit vittne till både det ena och det andra, bjöd det på en sinnesstämning som stämde med den vi befann oss i då. Att det sedan var en del praktikaliteter som skulle ordnas var nog tur, så huvudena fick vara med på ett hörn också.

Putting a passion into words… skriver Murrills, is never easy. But in the case of the Languedoc, the land speaks for itself. Sedan fortsätter hon förundrat att ställa sig frågan varför så förhållandevis få känner till regionen eller varför no one seems to know exactly where it is. Det där sista har slagit också mig sedan vi blev med languedocskt hus. Att säga Languedoc räcker sällan. Möjligen hjälper det att nämna Montpellier och Narbonne men för det flesta krävs det att man berättar att det är den del av Frankrike som gränsar mot Spanien det handlar om. Kanske blir det något lättare att sätta regionen på kartan för åtminstone fotbollsfantasterna sedan Montpellier vunnit franska ligan? Det där sista surrar på TV:n i bakgrunden medan jag knattrar ner dessa tämligen osorterade tankar på min burk.

Småtrevlig är boken jag citerar och den får duga i brist på the real thing. Jag återkommer när jag hunnit längre in i den om huruvida den är något att rekommendera för er andra drömmande languedocfantaster där ute. Godnatt alla!

Solen skiner på oss där vi befinner oss på den västra sidan av landet, lilla barnet spelar teater på stor scen i Stockholm idag och trots att det är fantastiskt fint där vi är nu, vill jag hellre vara i Stockholm för några stolta teatertimmar.

Veckorna tickar iväg utan att vi kan flyga söderut, vilket kanske inte är så konstigt men längtar ner gör jag ändå. Allt franskt har dock blivit väldigt intressant och jag gottar mig allt jag kan åt litterära verklighetsflykter.

I min nyligen införskaffade Rough Guide prickar jag för utflyktsmål som skall besökas i sommar

Gamla Beziers, till exempel, måste få ett besök, om inte annat så för att det ligger så nära och för att staden hittills bara varit platsen dit vi åker för att göra våra bankärenden.

Oppidum d’Ensérune, som varit stängt båda gångerna vi försökt oss på att trampa antika stenar, skall få bli ett tredje gången gillt.

Lamalou-les-Bains ska nog få ett besök också, liksom ett antal vingårdar, en och annan bergstur lär det få bli och många lata dagar i murvelhusets trädgård.

Jag tror inte att vi kommer att baka så förfärligt mycket när vi är på fransk semester men boken om den franske bagaren som bor på Lilla Essingen skall få flytta ner till Murviel. Jag skall ta mig en tur till hans café på sagda ö och prova hans croissant aux amandes någon av de närmaste helgerna. Får se om jag kan locka med mig ett gäng frankofiler dit.

Mera mat i engelsk expat-tappning får snålvattnet att rinna, samtidigt som små anekdoter om franskt byliv berättas i Angela Murrills Hot Sun, Cool Shadow. Skön verklighetsflykt när längtan blir för svår!