Etiketter

Det är dallrande varmt på min blåsutbalkong när telefonen ringer och trädgårdsmästare B hörs i andra änden. Å nej, olivträdet har dött, hinner jag själviskt tänka innan han berättar sitt ärende. Pengarna vi förde över till honom med hjälp av vår slarvige bankman på SCB i Béziers har ännu inte nått honom och han är bekymrad. Det har gått över tre veckor och pengarna han räknat med finns inte på hans konto.

Det där med banken har inte fungerat något vidare. Jag har fått mitt Carte Bleu men det har inte L. Checkarna dröjer, liksom det vi behöver för att få igång internetbanken. Att Monsieur M inte lyckats föra över pengar känns lite småkymigt, så imorgon får det bli ett argt samtal till honom.

Jag tänker tillbaka på den där marsdagen när vi just fått nycklarna till murvelhuset och satt lyckliga på en uteservering mittemot bankkontoret i väntan på att klockan skulle bli dags för det bokade mötet med den vänlige fransosen.

Solen värmde och jag satt där och konstaterade att caféet låg i samma lokaler där jag tolv år tidigare köpt en duk med solrosor på till min mamma. Då låg där en tygaffär av gammalt snitt och Madame, som hjälpte oss välja, blev stormförtjust i lilla S, då sex år gammal.

Kan undra vad som hände med Madame och hennes vackra franska tyger? Och med affären?

Duken vi köpte, den kom i retur till mig för några år sedan, efter att den dömts ut som för brokig av mamma och ratats av dotter J.

Nu ligger den på min balkong och hjälper mig minnas Languedoc sommaren 2000 och då får den vara hur brokig den vill för jag tycker att den är alldeles fantastisk just för att den lyckas ta mig tillbaka till de stunder då jag mått som allra bäst.

Bra draghjälp får duken av lavendeln, oleandern och alla de späda kryddorna som sprider sin väldoft i den dallrande balkongvärmen. Om jag blundar är jag nästan där…